inky fingers

Underbart, läskigt

2012-01-31T14:41:00.003+01:00

Helena har ju sällan fel och jag litar stenhårt på hennes lysande boktips. Speciellt eftersom jag gärna läser på engelska. Senast var det Don't Breathe A Word av Jennifer McMahon som jag köpte efter att ha läst rapporten på Dark Places. Efter att haft den liggande på nattduksbordet till förmån för A Room Full of Bones (absolut fantastisk, allt jag hoppades et cetera. Läs Helenas recension här. Jag har inget mer att lägga till den) plockade jag fram den i söndags. Och oj oj, vad jag gillar den! Personerna, personteckningen, miljön, intrigen... Det är så bra och så läskigt och man anar skuggor i berättelsen hela tiden, ungefär som Phoebe ständigt ser skuggor i ögonvrån.

Böcker som Don't Breathe A Word får mig att känna mig överlycklig för att jag lever, för att jag kan läsa och att det finns en sådan lyxig, underbar och livsnödvändig uppfinning som romanen. Vad kan man mera önska av livet? Ge mig en bra bok så är jag nöjd och blir glad och snäll och klok på kuppen.

Olidligt!

2012-01-27T13:20:00.003+01:00

Hur trött jag än var igårkväll kunde jag bara inte sluta läsa Room Full of Bones. Den är så förbaskat spännande. Till slut somnade jag vare sig jag ville eller inte, så jag har fortfarande de sista femtio sidorna kvar. Oh, my. Nelson! Judy! Narkotikaligan! Lord Smith och hans stall och de arma hästarna! Jag låg och hoppade medan Judy och Clough var ute och sprang i mörkret ... Vilken olidlig spänning!

Ruth känns mer och mer som en god vän och jag börjar till och med gilla fåntratten Cathbad.

När kommer nästa bok om Rutan?

Stå inte där och flina, Elly. Sätt igång och skriv!

En enkät om läsning

2012-01-17T16:06:00.006+01:00

Det är inte så ofta jag skriver enkäter, men som vanligt har Helena hittat Enligt O:s utmärkta och kortfattade enkät om aktuell läsning. Här kommer en rapport över vad som finns omkring mig just nu:

Vid sängen: Tuffa tag, Jolly av Ingrid Bredberg och The Walking Dead, seriealbum 2, samt Om jag var din hemmafru av Lotta Lundgren. Och de senaste numren av Red Magazine.

På toaletten: en Country Living, men jag just där ägnar jag mig sällan åt att läsa.

I mobilen/e-bok: I min mobil läser jag de sms jag mottager. Vad annars?

För att fortbilda mig: läser jag just nu Psykopater och sociopater - ett spektrum av Sigvard Lingh. Jag saknar att plugga.

För att jag är en nörd: så plöjer jag just nu igenom hela Jollysamlingen. Jag är en jollynörd, nämligen.

På jobbet: jag har sådan tur att mitt arbete går hand i hand med privata nöjen och laster. Som bibliotekarie köper jag in en hel del jag själv vill läsa och läser det. Typ engelska deckare. Men jag sitter tyvärr inte på jobbet och läser, även om det borde avsättas några timmar i veckan för att hålla sig à jour med bokvärlden.

På is: Det får bli Don't Breathe a Word av Jessica McMahon (Jennifer, menar jag ju!) och Karen Campbells After the Fire. Elly Griffiths A Room Full of Bones kom emellan.

Längtar efter att läsa: Ovan nämnda A Room Full of Bones. Och det ska jag sätta igång med nu!

Oxveckor

2012-01-16T12:52:00.001+01:00

Herregud, hur segt och mörkt och dystert kan januari vara? Som väl är går dagarna hyfsat fort, men det måste verkligen vara den gräsligaste månaden på året? INGET KÄNNS KUL!
Norrlands svårmod var riktigt, riktigt bra och jag ser fram emot mer från Thérese Söderlind. I helgen har jag plöjt igenom ett gäng gamla Jollyböcker och garvat medan pojkvännen glott på vinterstudion. Jag inbillar mig att han var rätt avundsjuk på att jag hade så kul, fast det skulle han naturligtvis aldrig erkänna.
Näe. Januari är väl bara att härda ut, antar jag. Läsa kul och bra böcker, äta god mat, smälla i sig bullar (jaja fläskmagen tar jag itu med i ...mars. Kanske), och låta bli att tänka på hur mörkt det fortfarande är på morgnarna när man stiger upp.

Porriga Sherlock

2012-01-05T14:47:00.004+01:00

Just som jag konstaterat att en andra omgång av Sherlock börjat sändas i Storbritannien under julen, får jag reda på att den kommer att visas av Svt redan om en månad - wow! Sådant gillar man ju. När de är snabba. Ryktet har också nått mina öron att det blir sex i första avsnittet. Sherlock faller pladask för Irene Adler och damen i fråga syns i en nakenscen, vilken väckt stor uppståndelse bland pryda brittiska tv-tittare. Inget naket före klockan nio, gu'bevars! Själv är jag av en helt annan uppfattning och undrar om man vågar hoppas på att Sherlock himself kanske är naken.

För övrigt läser jag Söderlund och Söderlind. Båda väldigt bra. Jag äter grönsaker och semlor, lyssnar på gamla Eldoradoprogram, har plockat ner julsakerna och satt fram vita ljus och krokus i kruka. Dagarna går.

Krokus och pärlhyacint och nytt från BBC

2011-12-28T10:02:00.005+01:00

Lika mycket som jag älskar julen och längtar dit under november och december, lika starkt längtar jag efter att lägga allt bakom mig när väl annandagen är till ända. Ner med adventstakar, pynt och röda dukar. Fram med gröna och gula ljus, vita dukar och pärlhyacint i kruka.

Jag vet. Det är inte ens januari, men sådan är jag. Är alltid långt före verkligheten. Men hittills har det gått bra och jag gillar att kunna längta, släppa loss drömmar och tankar på vår och ljusa morgnar och kvällar.

Och det är enkelt att fantisera om vår när det knappt varit en enda frostnatt i vinter (här nere i Skåne, that is) och man hör koltrasten drilla en solig decemberförmiddag. Det kommer säkert något bakslag med arktisk kyla och snö i februari, men strunt samma.

Gårdagen bjöd på ny tv-serie från BBC på Svt; South Riding. Man blev väl inte helt överraskad av själva storyn (inte hittills i alla fall) men ändå. En bra historia, välgjort, välspelat och himmel vad sugen jag blev på att tona håret rött. Jag var rödhårig hela min ungdom och visst är det något visst med rött hår när man är blekfisar som jag och Anna Maxwell Martin...

Den trettonde historien är lika trevlig den här gången som för fyra år sedan. Något förutsägbar, men bra. Trevlig. Underhållande, med mysig miljö och allt en anglofil kan önska sig.

Men vad katten ska jag läsa imorgon när sista sidan är läst? Ständigt dessa problem...

Min favorit från South Riding: en poet i vardande, Lydia Holly

Strålande jul

2011-12-21T13:40:00.005+01:00

Yours truly har råkat på värsta förkylningen i mannaminne (nåja, mitt i alla fall) och har varit hemma i tre dagar för att kurera mig. Feber och snuvighet är nästan borta (medelst het dryck med citron, ingefära och honung samt nässköljning = oslagbara vapen mot förkylningsbaciller), nu återstår heshet och hosta. Men inget ont som inte har något gott med sig. Jag har kunnat ligga och läsa utan dåligt samvete eller vetskapen om att jag borde göra ditten eller datten.

Igår läste jag Den bortglömda konsten att bevara en hemlighet, vilken jag varit sugen på att läsa om ett bra tag. Och den var just så bra som jag mindes. Igår kväll plockade jag fram Den trettonde historien, också en bok jag tänkt läsa om. Den var en så trevlig upplevelse för fyra år sedan och det verkar inte bli sämre den här gången. Visst är den ett hopkok av gotiska klassiker och mysiga sympatiska (och omysiga osympatiska) karaktärer, men ändå. A good read. Ska den där Diane Setterfield inte skriva något nytt, förresten? Eller var hon bara ett one-hit-wonder?

Idag börjar jag bli människa igen och har ägnat förmiddagen åt att klä granen. Och som jag klätt den! Inte en enda kula, kotte, girland eller garntomte ligger kvar i lådan. Allt - allt säger jag - sitter på granen till lilla kattens stora förtjusning. Han sitter under den, dricker ur julgransfoten och spanar uppåt mot kulorna med öronen rakt upp. Hoppas bara att det inte blir så här:

Jag önskar så att jag kunde känna doften av nyhuggen gran men luktreceptorerna tycks vara lite bedövade efter all snytning och nässpray. Men - det kommer väl, hoppas jag! Doften av hyacint kan jag i alla fall förnimma - den i min bok allra mest signifikativa juldoften.

På julafton hoppas jag finna de här klapparna under granen, men som vanligt är man väl bäste dräng själv och får fynda på mellandagsrean ...

All I want for Christmas is Jackson Brodie

2011-12-12T16:44:00.004+01:00

Hurra! Svt ska visa filmatiseringen av Kate Atkinsons Case Histories med Jason Isaacs i huvudrollen. Den 29 december kommer första avsnittet under namnet Brottsplats Edinburg och jag kommer att sitta bänkad i soffan och tänker inte låta mig störas av något eller någon.

Samma förutsättningar gäller när man visar en Downton Abbey julspecial den 30 december.

Det är inte så dumt med långhelger när tv köpt in så pass bra program att man kan bosätta sig i tv-soffan.

Resten av Svts julprogram kan man hitta här.

Kreation och rekreation

2011-12-06T19:05:00.005+01:00

Idag tillbringade jag min lediga dag på ett högst nöjsamt och avkopplande sätt. Två olika slags pepparkakor har jag gjort - den ena degen ligger fortfarande och slaggar i kylen men den andra ligger i form av en stor hög kakor på bänken i köket och doftar knäck och mandel. Så har jag lyssnat på Kates 50 Words for Snow hela dan (varje låt är cirka tio minuter - oh joy! tycker jag som älskar långa låtar. Om de är bra), läst femtio sidor i Syskonmakaren (såå himla bra, trevlig och rörande), strukit och lagt ut juldukar och satt fram röda kulljusstakar i trä samt gosat med katterna.

Inatt ska det snöa mer, tydligen. Ja ja. det är ju väldigt vackert och stämningsfullt och jag har inget emot snön i sig. Bara det inte blir kallare så här. Typ noll är alldeles lagom och man slipper huttra både ute och inne.

Prova mina pepparkakor! Minns inte varifrån receptet kommer, men de är urgoda.

Skurna mandelpepparkakor

Drygt 1,5 dl farinsocker

1 dl ljus sirap

175 g smör

0,75 msk kanel

0,5 msk nejlika

0,5 msk torkad malen ingefära

1,5 dl skållad ganska fint hackad mandel

6 dl vetemjöl

1 tsk bikarbonat

Smält smöret och blanda i farinsocker, sirap och kryddor och sjud ihop. Låt svalna. Rör ner mandeln, sikta ner mjöl och bikarbonat och rör ihop till en fast smet. Låt vila i rumstemperatur i en halvtimme och forma rullar och lägg dem i smörpapper och lägg in i kylen. Låt vila ett par timmar. Skär i tunna skivor (1-2 mm) och grädda i 175° i 7-8 minuter mitt i ugnen. Låt svalna på plåten (plant).

Enjoy!

Lovebombing

2011-12-05T13:57:00.005+01:00

Idag passar 50 Words for Snow extra bra eftersom den första snön just föll utanför mitt fönster.

She never lost it, she was only lost for a while

2011-12-03T10:20:00.003+01:00

Med bävan satte jag på Kate Bush nya album 50 Words for Snow när jag kom hem. Men det räckte med två sekunders lyssnande för att släppa oron och inse att damen ifråga fortfarande kan skapa magi och få mig att vaggas in i musikaliska underligheter och underbarheter. Det beror förmodligen till större delen på att det är Kate och ett piano som dominerar på skivan. Jag känner igen flickan som spelade in The Man with the Child in his Eyes för trettiofem år sedan och som fick mig att fullständigt kapitulera och ge mig hän åt livslång dyrkan. För jag älskar det här, jag älskar fortfarande Kate.
Visserligen gör hon inte riktigt lika starka låtenheter, så att säga, men stämningen och magin är densamma som alltid och på 50 Words for Snow anar man ekon av The Ninth Wave (b-sidan av Hounds of Love-albumet), A Sky of Honey (andra skivan på Aerial) och inte minst The Kick Inside. Igår kväll var jag så inne i musiken och borta i frostnupna, vita tankar att min arma pojkvän frågade om det var något som hänt när han ringde. Nejdå, jag lyssnar bara på lite musik, svarade jag.
Men det är verkligen inte vilken musik som helst. Det är magi på högsta nivå.
Sedan hade jag ju definitivt älskat 50 Words for Snow ännu mer om Kate strukit Elton Johns medverkan och sjungit verserna på Snowed in at Wheeler Street själv, men ingen är ju fullkomlig. Däremot är Kates son Berties medverkan på första spåret (herregud, det där lät som Kaj Kindvall från ett Discorama anno 1979) riktigt fint och han sjunger som en gosse i kyrkokören. Rent, ljust och väldigt innerligt. Äpplet har inte fallit långt från trädet alls.
Alla de hemska mixarna av gamla låtar på Director's Cut är förlåtna och begravda djupt i minnets dolda mylla. Med nya skivan visar Kate att hon fortfarande är Kate och inget tossigt före detta geni som fått en släng av alzheimer. Hon fick bara en liten knäpp men nu är hon tillbaka och jag är så tacksam för det. Tack.

Se fler av Kates fantastiska videos på Kate Bush Music Channel på YouTube.

slowly, slowly

2011-11-22T15:00:00.005+01:00

Näe, här gör läsningen inte många knop. Undertecknad är fullt upptagen av verkligheten och när jag äntligen har tid för mig själv och tar med mig The Vault ner bland bolstren faller ofelbart ögonlocken igen. Således blir det inte mycket till bloggning heller.

Men jag kan i åtminstone rapportera att nästa bok till rakning blir Lisa Jewells nya: Syskonmakaren. Jag älskar Lisa Jewell, det finns en sådan värme och lågmäld humor i hennes böcker och hennes författarskap har verkligen gått framåt med stormsteg och fördjupas för varje roman hon skriver. Och så älskar jag omslaget till Syskonmakaren.

Men först: avsluta The Vault - som jag för övrigt tycker hemskt mycket om.

Mordmysterier och andra rysligheter

2011-11-09T14:14:00.004+01:00

Wow, Evig natt var verkligen lika bra och lika läskig som jag hoppats på. Tyvärr alldeles för kort, men kanske är det nödvändigt för en rysare att vara något så när kort för att hålla stämningen på topp - eller på botten.
Jag tycker inte att det är själva handlingen och de händelser som inträffar som skrämmer huvudpersonen Jack som är mest otäcka. Precis som i Theorins Nattfåk är det beskrivningen av skräcken som griper tag i honom och tar över som är det mest fasansfulla. Man känner själv hur håret reser sig i nacken och hur varenda muskel i kroppen är vaksam och beredd på flykt. Själv ryckte jag till när katterna hoppade upp i sängen och när jag gick ut i köket tyckte jag mig se ett ansikte utanför fönstret. Hu!
Evig natt rekommenderas å det varmaste åt alla skräckälskare.

Nu är det Ruth Rendells senaste alster som ligger på nattduksbordet och jag känner mig mer förtjust i Wexford än någonsin. Han känns så bekant och trivsam och jag känner verkligen för honom när han saknar polisarbetet. Men det känns allt lite trist att han och Dora flyttat in till London (även om de fortfarande har kvar huset i Kingsmarkham). I sann Wexford-anda vill jag ju att allt ska vara som det alltid har varit. Men visst är det härligt att läsa om hur han promenerar runt i ett junivarmt London och häpnar över hur frodiga parkernas rabatter och grönska är.
Nu har han anlitats som konsult av en gammal bekant och före detta kollega och ska hjälpa till med att lösa ett till synes olösligt mordmysterium. I kolkällaren i ett gammalt hus har kvarlevor av fyra kroppar hittats och polisen får inte ihop hur de hamnat där, varför och vilka de är.
Den som har läst En lisa för ögat vet naturligtvis svaren på alla de där frågorna men jag som har minne som en guldfisk tycker att det är svinspännande eftersom jag inte alls minns detaljerna kring morden.
Jag är hemskt glad för att Ruth beslutade sig för att skriva ännu en Wexfordroman trots att hon egentligen kände sig färdig med honom.

För övrigt har hennes kollega P D James skrivit ett slags fortsättning på Jane Austens Stolthet och fördom - naturligtvis ett mordmysterium. Death comes to Pemberley heter den och den är numera med på önskelistan till jul.

Ruggigt!

2011-10-31T15:36:00.003+01:00

Äntligen - äntligen! - en bok jag fastar i och tycker om och som håller vad den lovar. Evig natt inleds i ett lågmält tempo men trappas upp på ett så omärkligt sätt att man får gåshud utan att riktigt förstå hur det blev som det blev.
Kanske har jag finstämt mina Arktis-sensorer i och med att jag läste The Still Point för något år sedan, för jag ryser bara vid allra minsta antydan om ödsliga vidder, ylande huskys och bottenlösa och iskalla vatten med förrädiska isflak. Jag är inte långt in i boken men trivs förträffligt med den. Det är spöklikt, ruskigt och ruggigt och passar alldeles utmärkt att sjunka ner med under ett varmt täcke medan vinden tjuter utanför, denna vecka mellan Halloween och Alla Helgons Dag.

Trist gotik.

2011-10-19T17:37:00.005+02:00

Näe, vad är det här? Ett kapitel in i Sömngångerskan undrar jag var allt det där som beskrivits som ett möte mellan Sarah Waters och Charlotte Brontë (stora ord!) äger rum. Jag kan inte uttrycka min uppfattning bättre än Stringhyllan gör här. Trist, segt, ointressant och helt intetsägande. Goth? My ass.
Jag lämnar besviket tillbaka Essie Fox och tar itu med The Vault. Ruth Rendell är ju trots allt alltid Ruth Rendell och Wexford en sann vän i viken.

Sagovärld

2011-10-17T08:00:00.003+02:00

Efter ovanligt lång tid, och många kvällar när jag somnat efter en halv sida har jag till slut läst ut Himmelsdalen. Och jag gillade den. Jag gillade den mycket! Marie Hermansson verkar ha lämnat det aningens mer sagobetonade till förmån för lite mer thrilleraktiga romaner. Visserligen tycker jag mer om när hon väver sina berättelser i ett sagoskimmer (favoriten är nog hennes fantastiska version av Snövit) men hon lyckas bra med den här Hermanssonska specialgenren också - det finns ju trots allt ett slags övernaturligt inslag kvar i all spänning.
Himmelsdalen har starka paralleller med Manns Bergtagen och Marlen Haushofers Väggen (som är en av mina favoritböcker). Frisk alpluft, instängdhet, sinnessjukdomens vara eller icke vara, våld, tillit ... Man kan läsa in mycket i Himmelsdalen för det finns många bottnar och frågeställningar i texten, men även om man "bara" läser den upp och ner som en spänningsroman är den utmärkt.
Jag upptäckte Marie Hermansson för många år sedan när jag såg hennes första bok Det finns ett hål i verkligheten på min lokala bibblan (den jag numera jobbar på). Inger Edelfeldt hade gjort omslaget och min 18-åriga fantasi kittlades av titeln. Sedan dess har hon varit en av de författare jag följer slaviskt och har läst allt hon gjort. Ett oskrivet blad är en annan favorit och naturligtvis Musselstranden.
Nu vet jag inte riktigt vad jag ska kasta mig in i. Kanske fortsätta med Sofia Nordins Gå sönder, gå hel som jag bara påbörjat eller kanske Jacobs värld av Jodi Picoult (har inte läst något av henne förut, men är rätt sugen), Richard Yates Cold spring harbour eller Dawn Frenchs En liten smula underbar. Eller Essie Fox Sömngångerskan? Michelle Pavers Dark Matter.
Ibland önskar jag att jag var flera.

Senare: Problemet är löst. Sömngångerskan hade kommit in så ikväll är det den som gäller. Yeay!

upphetsande klipp

2011-10-10T13:30:00.002+02:00

Sjukt roligt! Eller är det bara jag ...

Arktisk skräckroman

2011-10-07T10:27:00.004+02:00

"Året är 1937 och 28-årige Jack lever ett hopplöst liv i London - han är fattig ensam och har fått ge upp sina drömmar om att studera vidare. Men så får han sitt livs chans; han blir erbjuden att vara med som radiotelegrafist på en aktisk expedition. Fem män och åtta polarhundar korsar Barents hav, ser midnattssolen och slår läger i en avlägsen obebodd vik i Barents hav. De jagar, dricker whiskey och lever ett liv som är ljusår från den smutsiga dimman i London.
Men den arktiska sommaren är kort. När nätterna åter bli mörka känner Jack ett krypande obehag. Han ser en mörk gestalt stiga upp ur havet, men vågar inte berätta något om det för sina vänner. Inbillade han sig bara? Mörkret tilltar. En efter en tvingas expeditionens medlemmar att ge sig och av och till slut är Jack ensam kvar. Hur ska han klara av fyra månader ensam i mörkret? Den eviga arktiska natten kan man inte fly ifrån och snart fryser havet. Då kan Jack inte lämna lägret. Men Jack är ju inte helt ensam - något vandrar i mörkret där ute ..."

Vad sägs? Bara den här lilla teasern ger mig gåshud och jag kan bara ana hur läskig Michelle Pavers nya roman - för vuxna - är. Mörker, kyla, utsatthet, okända skuggor på isen ... Låter som ett slags underbar blandning mellan Amy Sackvilles The Still Point och Susan Hill-rys. Evig natt heter den kommande skräckromanen som kommer ut nu i oktober. Dark Matter heter den på original och tusan vet om jag inte kommer att råka klicka iväg en beställning på den senare idag ...

Texten hämtad från Adlibris beskrivning av boken.

Älska tanten!

2011-10-04T14:30:00.003+02:00

Det här är en bok som nästan alla vi (kulturtanter) som jobbar på bibblan står i kö på. Just nu är jag den lyckliga som har lånat hem den. För det är verkligen en fin bok - på alla sätt. Elin Ek blandar friskt recept på sylt och kakor, handarbetestips och hyllningstexter till diverse tanter som spelat roll.

Jag tycker verkligen om den här tanttrendstendensen - om man nu kan tala om en sådan. Men visst finns det väl ett slags strömning i tiden, kanske framför allt bland unga människor, att ta vara på de resurser som finns (till exempel bär och svamp och gamla kläder). Kanske som en motreaktion på konsumismen, vad vet jag. Man vill skapa själv, ha koll på vad man äter och vad man har på sig och man tänker till. Att man sedan bär praktiska förkläden, huckle och käcka praktiska handväskor är bara en cool bonus.

Den röda tråden i boken är dock inte lingonsylt utan civilkurage, något som är livsviktigt i ett samhälle. Att våga säga ifrån när något orätt sker, när någon säger något som inte är okej, när diverse obehagligheter som kan växa och bli riktigt otäcka kryper fram.

Bilden ovan som Hans Runesson tagit definierar på något sätt ordet civilkurage.

Och tant.

stulen enkät

2011-10-03T15:25:00.004+02:00

Eftersom jag verkar ha så grymt lite tid till sådana saker som att blogga snor jag helt enkelt Helenas fredagsenkät och gör den till en måndagsdito, bara för att visa att jag lever. Tack Helena!

Dagens...

Outfit: Beige chinos med tunt skärp, vit t-tröja och vita reebok. Inga ytterkläder krävdes!

Humör: Väldigt bra efter en långhelg med kärleken och vackert väder.

Tanke: Att jag visst det kommer att hinna det jag borde. Måste bara skärpa mig lite.

Frukost: En knäcke med tonfisk och majonnäs, en hembakad skiva rågbröd med leverpastej och gurka, starkt assamte.

Bok: Marie Hermanssons Himmelsdalen, mycket bra som MH alltid är. Tänker lite grann på Marlen Haushofers Väggen (en favorit). Klaustrofobiskt i tysktalande natur, liksom.

Låt: Stardust med Nat King Cole. Så höstigt vacker och melankolisk. Heter ju också Höst i svensk översättning.

Hurra: För att det varit fantastiskt brittsommarväder (drygt tjugo grader, sol, vindstilla) i en dryg vecka. Det behövs något sådant innan man går in i mörkret.

Bu: För att vara ifrån M efter fyra lata lediga dagar tillsammans.

Längtan: Att få bli klar med mitt extraknäcksuppdrag!

Önskan: Att hinna jobba ordentligt och fokuserat resten av dagen idag.

Vilket jag ska försöka göra nu. Hej!

En känsla av höst

2011-09-22T18:26:00.009+02:00

Nu när jag faktiskt börjat acceptera att sommaren är slut och hösten är här, känns det riktigt trevligt att tänka på den och allt som hör den till.

Promenader bland nedfallna löv och de där fantastiska färgerna som det blir på vildvin och lönn i september. Doften av svamp och fuktig mossa och kanske en näve björnbär eller en korg kantareller med sig hem.

Den magiska musiken från Twin Peaks som skapar en sådan utsökt känsla av frostnupen ödslig skogsväg där någon riktig tokfrans när som helst kan dyka upp. Naturligtvis kommer agent Cooper och räddar en.

Snygga kappor, stövlar och stickat à la Gilmore-flickorna.

Gult, milt ljus och morgondis, trädgården full av vissna fröställningar och en längtan efter att sitta framför brasan och läsa Jane Eyre.

De fina bilderna är lånade från Weheartit.com

Segt och fegt

2011-09-19T18:05:00.005+02:00

Åååh, vad jag skulle vilja läsa den här! Istället harvar jag på med Telling Tales, som jag känns rätt seg. Funderar allvarligt på att överge den till förmån för andra mer stimulerande grejer, exempelvis viktoriansk gotik. Och är det bara jag som inte gillar filmatiseringarna av Ann Cleeves Vera Stanhope-deckare? De är alldeles för omgjorda och de fegade ur och tog bort det faktum att kommissarie Stanhope ska se ut som en baglady med eksem. Trist.

Gå in och titta på den fina hemsidan Essie Fox har.

Porr i bokhyllan

2011-09-07T14:22:00.001+02:00

Alltså, ni bara måste gå in och titta på de här bilderna. Bookshelfporn, yeah.

Hör och häpna - en enkät!

2011-09-06T08:32:00.003+02:00

Det hör inte till vanligheterna att yours truly ägnar sig åt enkäter, men den här som jag hittade hos Helena (som i sin tur hittat den hos enligt O) var lite kul, tyckte jag. Så den som tycker att jag verkar vara en spännande tjomme kan härmed läsa vidare för att se att jag alls icke är speciellt kul. Mina preferenser står i fet stil.

Morgonpigg eller nattuggla? Jag får alltid mest gjort på förmiddagen och vaknar - hur trött jag än är - alltid glad och nästan outhärdligt käck. Börjar prata och ibland också sjunga så snart jag slår upp mina blågrå. Efter tio på kvällen sluddrar jag och är mer eller mindre okommunicerbar.

Bibliotek eller bokhandel? Svårt eftersom jag nu jobbar på bibliotek och tidigare i en bokhandel. Men jag måste nog säga bokhandel (en välsorterad sådan) för där kan man ju köpa böcker och jag älskar att äga.

Adlibris eller Bokus? Handlar alltid hos A. Billigt, snabbt, har nästan allt.

Ljudbok eller e-bok? Inget av det. Jag vill ha bokstäver på papper.

Inbunden eller pocket? Gärna pocket, bara de inte går sönder på en gång. Jag brukar använda de fiffiga plastkonvoluten man kan köpa på Pocketshop så håller de bättre. Inbundna böcker är oftast alldeles för stora, både i format och när det gäller textstorlek. Är alla inbundna storstil nuförtiden?

Vampyrer eller zombies? Inget av dem, tack. Jag är en vuxen människa.

Camilla Läckberg eller Jan Guillou? Ingen av dem, tack. Jag är en vuxen människa.

En i taget eller slalomläsning? En i taget. Om jag inte har semester och varvar en tjockare roman med något lättsamt som en Lottabok, eller så (vuxen - moi?).

Bokmärke eller hundöra? Till mångas förskräckelse gör jag alltid hundöron. Vaddå? Bokmärken ramlar ju alltid ut!

Chips eller choklad? En minipåse chips en gång i månaden (gissa varför). Choklad är helt ointressant. It doesn't do anything for me, liksom.

Biografi eller memoar? Svårt, det här har jag aldrig funderat på. Kanske en biografi blir bäst, eftersom författaren då kunnat forska ordentligt och skriva utan att förvanska vad som hänt i efterhand - som man ju tenderar att göra när det handlar om ens eget liv. Å andra sidan kan en bra memoar bli riktigt underhållande (exempelvis Minnen av Torgny Lindgren).

Skräck eller chicklit? Måste jag verkligen svara på det?

Boken eller filmen? Boken, naturligtvis. Men ibland kan filmen faktiskt förstärka en bra berättelse. Senast upplevde jag det när jag tittade på Never Let Me Go. När jag läste boken blev jag väldigt berörd, men när jag såg filmen grät jag så tårarna sprutade.

Twitter eller Facebook? Jag är en aktiv facebookare, älskar hur man kan hålla vardaglig kontakt med vänner man inte träffar särskilt ofta. Twitter har jag inte haft något att göra med. Än.

Strindberg eller Heidenstam? Älskar Strindberg, hans flödiga språk, hans ilska, hur han skjuter åt precis alla håll men kanske framför allt hur han lämnar ut sig själv.

Kokbok eller bakbok? Jag älskar att laga mat och få inspiration till maträtter (bläddrar gärna i Jamie Olivers och Hugh Fearnleys böcker), men jag föredrar nog bakböcker eftersom man behöver mer exakta recept när det ska bakas. I matlagning kan man alltid köra ihop nåt, liksom.

Te eller kaffe? Jag blir sjuk av kaffe (hjärtklappning, kallsvettning, kräkning), och dessutom smakar det gammal aphjärna (men det luktar gudomligt!). Och när jag säger te, menar jag riktigt te; svart te. Inte någon fjantig roiboos eller örtte. Assam CTC är min melodi.

Rött eller vitt? Helst inget av det. Jag gillar inte alkohol, men en ljummen sommarkväll kan jag mycket väl tänka mig ett glas mineraligt italienskt (Veneto eller sicilianskt) vitt vin, typ Canaletto. Men ett glas beaujolais noveau är inte fy skam till en chèvre chaud, förstås...

Boklördag eller ViLäser? Boklördag, även om det är för lite. ViLäser är alldeles för lättviktig och tramsig.

Man Booker Prize eller Augustpriset? Är mycket svag för engelsk litteratur.

Jag tackar för uppmärksamheten.

närkontakt

2011-09-01T17:38:00.001+02:00

Lånat från We Heart It.

Da capo!

2011-08-29T12:05:00.006+02:00

Det är en av sommarens sista dagar, regnet smattrar mot fönstren, jag har en veckas semester och lyssnar på Cecilia Bartoli på låg volym medan jag läser om Vera Stanhope och längtar våldsamt efter fler sommardagar. Riktig sommar. Sol, tjugosex grader med hetta som dallrar i luften och sand i picknickmackan. Kan vi inte ta en repris av den här sommaren, Gud? Please? Bara lite? Schyssta?

Lite besviken är jag allt.

2011-08-28T11:52:00.003+02:00

Näe, Moderspassionen kan knappast räknas som en av Majgull Axelssons bättre romaner. Helt okej, men var den inte lite ...Marianne Fredrikssonsk emellanåt (hu! Ve och fasa!)? Vissa av de inre skeendena som romanfigurerna genomgår känns helt enkelt lite för forcerade och sökta. Anettes plötsliga epifani att Sonny är alkoholist och hon själv en sorglig skepnad, Minnas underliga samtal med "kopparängeln", Marguerites nyfunna styrka... I don't know. Folk förändras, visst. Åtminstone lite grann, men hela detta kluster av uppvaknanden har jag en aning svårt att ta på allvar.

Istället hugger jag lystet in på Ann Cleeves andra Vera Stanhope-deckare, Telling Tales. Åh, lycka!

Mummy dearest

2011-08-24T13:40:00.005+02:00

Trots att undertecknads bläckfläckiga hjärta numera bultar för en högst verklig person, ägnar jag kvällarna åt det slags kärlek som aldrig kommer att överge en stackars flicka. Nej, nej. Inte diamanter. Utan fiktion, förstås.

Majgull Axelsson är som vanligt oerhört stark och petar runt med vassa fingrar precis där det gör som ondast. Moderspassion handlar om moderskap, mödrar, misstag och lögner. Ett outtömligt ämne eftersom att vara morsa verkar vara den mest komplicerade och laddade uppgift man kan ta på sig. Men varför? Borde det inte vara tvärtom? Rent teoretiskt borde det vara hur enkelt som helst. Man får ett barn, man älskar och tar hand om och fostrar och fortsätter sedan älska.

Problemet är väl vad det är för något man stoppar in i begreppet älska.

Minna i boken har sett sin dotter som en en perfekt varelse från ovan. När flickan vill veta var hon kommer ifrån får hon en idiotisk och onödig lögn till svar. En lögn dottern naturligtvis genomskådar och som får henne att hata och förakta sin mamma. En mamma som numera är rädd för sin dotter.

Vissa barn har det så kämpigt med sina "kärleksfulla" morsor att de som vuxna klär ut sig till dem och går in till främmande flickor medan de duschar.

Minna med dotter är bara ett par av romanfigurerna i Moderspassion som har det kämpigt med livet och sina relationer. Majgull Axelsson får följa mig i säng i fortsättningen också. Andra sängkamrater torde maka på sig.

Woman in black teaser

2011-08-18T18:44:00.002+02:00

En förhandstitt på Woman in Black med Daniel Radcliffe i huvudrollen. Ser läskigt ut...
Premiär i februari.

The Lessons that passed me by

2011-08-15T16:52:00.009+02:00

Så där ja, klar med The Lessons. Äntligen, höll jag på att skriva.

För det har faktiskt känts lite så. Seeegt. Antagligen beror det på att den kändes så himla bekant; som om jag redan läst den. Jag tror faktiskt att jag utan att överdriva kan påstå att vartenda moment, händelse, person var bekant och förutsägbar.

Varför fortsatte jag då att läsa? Jag menar, jag är ju inte den som av plikt läser ut en bok jag tycker är kass.

Grejen är att The Lessons inte är det minsta kass. Den är jättebra. Problemet är att den inte är särdeles originell. Jag får lite samma känsla som när jag läste Kate Mortons första roman Dimmornas lek. Den påminner om andra romaner, filmer, tv-serier. Morton skrev själv att hon i högsta grad inspirerats av allt det ovan nämnda, men Naomi Alderman säger inte ett knyst.

Den roman jag mest tänker på är Brideshead Revisited. Studier i Oxford, pengar, dekadens, den katolska skulden. Det finns till och med en präst som bevakar The Lessons sekundäre huvudperson Mark, precis som mr Samgrass bevakar Sebastian. Och precis som Sebastian har Mark en dominerande och känslomässigt manipulativ, om än väsensskild från lady Marchmain, mamma som försöker bonda med sonens vänner.

Oh well. The Lessons sätts in i hyllan utan att ha satt några djupare spår i mig. Men det är helt okej. Man behöver sådana böcker också.

Helena skriver för övrigt jättefint och betydligt mer lyriskt än jag om The Lessons här.

Glamour och romantik

2011-08-13T18:58:00.006+02:00

Mer stil och flärd, mina vänner.

Häromsistens gifte sig Kate Moss med Jamie Hince, gitarrist i The Kills, och herregud vilka fantastiska bilder Mario Testino har tagit. Allt går i en underbar tjugo-trettiotalsstil, romantiskt och glamouröst på samma gång, och det hela ägde rum i en lantlig kyrka, St Peter's i Southrop. Här kan du hitta fler makalösa bilder på miljö, brud och brudgum, champagne, tårta och extremglamourösa gäster.

Kate Moss är trettiosju och snyggare än någonsin. Det är ju så. Är man snygg blir det bara bättre och bättre. Och så har hon dessutom en utsökt smak.

Utom när de gäller män. Fy katten, vilka fula killar hon släpat runt på ... Oh, well. Kärleken är blind.

Stilsäker...

2011-08-07T20:39:00.008+02:00

...eller inte.

Men en sak verkar säker. Vanessa Paradis gillar huvudbonader.

Hugh är bästa huvudkudden

2011-08-06T21:55:00.004+02:00

Söndagar har i sommar varit bästa tv-dagen (när det gäller Svt). En riktig Britanniaday är det också. Först ut är min hjälte Hugh Fearnley-Whittingstall och hans goda liv (18.10), sedan är det engelska antikrundan och efter det är det Från Lark Rise till Candleford. Nice!

Förra veckan köpte jag hem The River Cottage cookbook som jag läser och begrundar som en god roman. Den är över fyrahundra sidor tjock med skönt grängat omslag och passar även utmärkt som kudde när man behöver nicka till ute i solen.

Foto: mitt

Emma i repris

2011-08-03T10:31:00.004+02:00

I sommar ser jag med glädje och stort nöje om BBC Ones serie Emma som går på lördagar i Svt klockan nitton. Romola Garai är perfekt i rollen som den beskäftiga och självgoda Emma som får lära sig en läxa och resten av rollbesättningen är precis lika bra.

Och så lite frestande bilder från nya Jane Eyre - som faktiskt verkar oerhört lovande...

Brittiska deckare regerar, så är det bara

2011-08-02T13:19:00.005+02:00

Åh, vad jag tycker om Ann Cleeves! Den första i serien om fyra böcker (hittills) om Vera Stanhope, kriminalkommissarie i Northumberland, är helt lysande. Varenda person i boken är genomarbetad och trovärdig och känns oerhört levande, och för varje sida blir man allt mer trollbunden när frågetecknen blir fler - trots att flera rätas ut under läsningens gång.

Thank God att jag har två till att sätta tänderna i efter denna (Dolda Djup har jag ju redan läst, men på svenska), Telling Tales och Silent Voices.

Sedan ser jag naturligtvis fram emot Ruth Rendell-släppet i september. Väldigt mycket ser jag fram emot det. Att det är en Wexfordroman gör inte saken sämre. Jag älskar Wexford, han känns som ett slags alter ego. Grumpy old man, liksom.

Intervju med Rutan här.

Demoner och mördare

2011-07-24T11:13:00.006+02:00

Incubus var en intressant läsupplevelse. Den vanliga Carol Goodman-världen finns där: ensam kvinnlig akademiker hamnar på en udda internatskola där det sker underliga saker. Men. Och detta är ett stort men. Professor McFay (väldigt vad många professurer det fanns på Fairwick! Varför blir man inte helt enkelt lektor?) är betydligt menlösare och fjolligare än de vanliga Goodmanhjältinnorna. Och jag är inte helt förtjust i att blanda ihop fantastiska inslag med den verkliga världen. Det blir lite för mycket Harry Potter när diverse häxor, omvända demoner och gudomar står i köket på tacksägelsedagen och skalar potatis och rör i grytorna utan att röra en fena. Det funkar i Harry Potter men kanske inte i en roman för vuxna. För det är väl en roman för vuxna? Bitvis får jag en känsla av att Incubus riktar sig mot en yngre läsare än Goodman vanligtvis gör.

Och så är det de erotiska inslagen. Goodmans hjältinna skriver själv om bodice rippers och det är faktiskt precis vad Incubus delvis är. Professor McFays demoniske älskare är hårdhänt och brutal och det verkar vara precis det som triggar vår professor. Inget fel med det, men det blir lite väl mycket Harlequinestetik över det hela. Och dessutom struntar väl jag i vad människan har på sig? Christian Louboutin-skor, my ass. Läser jag Carol Goodman vill jag inte ha upplysningar som skulle platsa i en chicklitroman.

Oh well. Det är ändå spännande och ganska välskrivet, även om det inte är lika bra som Goodman brukar vara. Jag tror nog trots allt att jag tänker läsa uppföljaren i Fairwickserien, The Water Witch, men Helena skriver att den ska ha en annan protagonist - jag som vill veta om McFays demon kommer tillbaka!

Igår påbörjade jag Ann Cleeves första Vera Stanhope-roman, The Crow Trap. Den kommer före Hidden Depths (Dolda Djup) och jag vet inte riktigt varför den inte översattes och kom ut före Dolda Djup på svenska, och varför ITV filmade Hidden Depths först. Och vad jag ännu mindre förstår är varför man valde Brenda Blethyn som Very Stanhope. BB i all ära, men jag fick intryck av att Vera ska vara rejält överviktig och i fyrtiofemårsåldern och inte närmare sextio, tjusig och normalbyggd? När man väl ser filmatiseringen faller säkert bitarna på plats, men det blir ändå en aning irriterande att ha Brenda Blethyns ansikte utanpå boken där en helt annan Vera beskrivs.

...and tits.

2011-07-18T18:48:00.001+02:00

Den som inte sett den helt fantastiska The King's Speech ännu måste bara se till att göra det i rödaste rappet.

Fredag 15 juli 2011

2011-07-15T11:24:00.006+02:00

Inte mindre än tre gånger försökte jag börja läsa och komma in i En dag av David Nicholls, men misslyckades. Det gick liksom inte. När jag för en vecka sedan försökte för fjärde gången hade jag helt enkelt inget annat att läsa så jag var så illa tvungen att plöja igenom de första ganska trista sidorna igen. Men det klart - sådana där ointressanta samtal präglade av osäkerhet och oerfarenhet har vi väl alla haft i tjugoårsåldern. För det är så En dag inleds och är uppbyggd; ett kapitel för dagen den femtonde juli (häpp!) varje år från 1988 till 2007 (och Emma och Dexter är tjugoett repektive tjugotvå 1988). Ett ganska lysande upplägg, måste jag säga.

När jag väl började läsa En dag blev jag faktiskt helt fast och jag är numera med i den lovsjungande kören. Jag tycker den är helt super. Däremot inte särskilt originell eller speciell - det är helt enkelt en riktigt bra roman med lad/chicklitdrag. Att läsa En dag känns ganska mycket som att läsa Lisa Jewell. Varmt, klokt och berörande och späckat av humor utan att för den skull vara gapflabbig (som Mike Gayle. Mer som Nick Hornby i så fall.). Den påminner också rätt mycket om Jewells Vince&Joy, tycker jag. Det som skiljer En dag från hans kollegors romaner är kanske hur mycket han får med av det brittiska samhällets moderna historia. Det är ett rent nöje att läsa och få i sig by the way så där. Och han är också duktig på att skildra problematiken i att kunna bete sig som en ansvarslös tonåring långt upp i vuxen ålder och hur mognaden smyger på och man plötsligt inser att man är vuxen, vilket man naturligtvis förväxlar med att vara gammal:

Vid tjugosju års ålder undrar Emma om hon börjar bli gammal. Hon brukade vara stolt över sin vägran att se den andra sidan i en argumentation, men hon accepterar mer och mer att frågor ofta är mer dubbelbottnade och komplexa än hon trodde.

Det enda jag har lite svårt för att förstå varför Emma tycker så mycket om Dexter. Han är en riktigt fjantig och omogen figur och Emma är ju en ganska klok flicka. Men kärleken är ju blind. Eller är det kanske den som ser ...?

Jag har ungefär hundra sidor kvar och kommer antagligen att ligga och läsa i flera timmar ikväll. En dag har den effekten. Man vare sig kan eller vill släppa den.

Helena har skrivit, som vanligt välformulerat och initierat, om One Day här.

Skärpning, Kate!

2011-07-14T17:28:00.007+02:00

Jag, som bokstavligen har dyrkat Kate Bush sedan jag var i elvaårsåldern (det var hennes fel att jag började tona håret rött och gjorde hål i öronen hemma i flickrummet trots att jag inte fick för mina föräldrar), blev naturligtvis eld och lågor när jag hörde att ett nytt album skulle släppas. Glädjen blev dock kort eftersom jag snart blev varse att det var nyinspelningar av gamla låtar det handlade om. Varför? Åh, VARFÖR?

När förra albumet Aerial damp ner tog det mig extremt lång tid att medge för mig själv att Kates storhetstid nog är över. Och ännu mer påtagligt blir detta faktum i och med Director's Cut. Jag tog tidigare idag mod till mig och lyssnade igenom skivan helt och hållet och nu har jag faktiskt lite ont i magen. Kate är fortfarande min husgud och ikon men bättre än hon var på Hounds of Love blir hon aldrig.

Sämre än på Director's Cut blir hon förhoppningsvis aldrig. För det är bitvis faktiskt riktigt kass. Mycket på grund av att Kate helt enkelt inte sjunger lika bra längre. Och lite för att det är för mycket gitarr (innan hon fick ihop det med sin gitarrist Dan McIntosh var hennes musik pianobaserad). Hennes speciella röst funkar bara ihop med hennes underliga musik i originella arrangemang med fairlight, piano och brorsan Paddys hembyggda instrument. Inte fucking elgitarr!

Ingen av låtarna har blivit bättre eller starkare och de enda som klarar sig något så när i jämförelse med originalversionerna är This Woman's Work och Song of Solomon. I långsamt suggestivt tempo klarar Kates röst av att låta stark och intensiv men oftast låter hon bara ganska löjlig. I Flower of the Mountain, tidigare The Sensual World, blir de upprepade "yes"-en en ren parodi på de ursprungliga mycket sensuella viskande "mmm, yeees".

Kate jobbar emellertid med en helt ny skiva och låt oss bedja till Apollo och andra musikgudar att det blir musik att älska.

Kates snygga hemsida hittar du här.

en dag på sjön.

2011-07-08T12:17:00.004+02:00

Gårdagen tillbringades på Sveriges vackraste strand (Sandhammaren) och med i väskan fanns, förutom en sjukt god matsäck, den käcka och saltstänkta Vind för våg av Elsa Nyblom. Ett par rödhåriga tvillingar, yrhättor förstås men också väldigt rediga, tillbringar en sommar i Bohuslän och det är underbart att läsa om Strömstad anno 1953. Granit, strandvallmo, färska räkor och nybakade bullar och kaffe i en mässingskittel och en och annan quisling. Det är min mammas gamla bok och jag plockar fram den ibland för att få lite skön västkuststämning (vilket jag kan sakna ibland).

Hur som helst, stranden består av flera kilometer vit sand, vattnet var grönblått och varmt och herregud vad det doftar gott vid havet. Lite tång, musslor, salt. Friskt och rent. Man blir nog en bättre människa av att bo vid havet. Något annat måtte vara omöjligt. Så rent, renande och öppet det är vid kusten. Hur kan man vara inskränkt och knuten i en sådan miljö?

Foto: mitt

När flickboken var slutläst plockade jag fram Ulf Lundells Värmen som också fanns nerpackad. Eftersom jag befann mig på Österlen tyckte jag att det kunde vara passande, men näe. Jag var inte alls på humör för honom. Jag älskar visserligen hans språk, den där malströmmen man fångas av, men igår pallade jag inte med babblet och de evinnerliga diskussionerna - som ju alltid är samma som återkommer. Och, naturligtvis, en ung kvinna. Gäsp.

Alltså ägnade jag mig istället åt att nicka till där på sanden, vaggas till sömns av vinden och vågorna. Vilket resulterade i friskt röda hudpartier vilka vårdas ömt idag. Medelst Jenny Berthelius Mannen med lien, nybakade rågfrallor med leverpastej och smörgåsgurka och en stor kanna te ute i bersån. Kan inte bli mycket bättre en mulen dag som denna.

Hm, vilken ska jag ta först...?

2011-07-05T19:48:00.004+02:00

Den här högen fick jag bara så där av bästa väninnan. Inte konstigt att hon räknas som bästa!

Semester.

2011-06-19T08:24:00.006+02:00

Bilderna lånade från Weheartit.com. Jag sökte på "reading" så dök de här upp.

"Find love that burns your very soul"

2011-06-15T08:26:00.005+02:00

Nog för att jag såg fram emot BBC:s nyinspelning av Women in Love, men att den skulle vara så pass bra som den är förväntade jag mig faktiskt inte. Svt visade första delen igår, nästa tisdag kommer andra och sista delen. Lysande skådespeleri, lysande manus. Och dito förlaga, förstås.

Gudrun och Ursula

Man häpnar över hur knastertorr och rent ut sagt korkad Ursulas första älskare är och hur illa han hanterar hennes uppriktighet och passionerade natur. Och skrämmande nog finns det fortfarande, hundra år senare, män som agerar precis likadant. Tro mig, jag har träffat på en eller ett par av dem. Livrädda för sexuell intensitet, skräckslagna för att en erotiskt intresserad kvinna ska vilja ha sex med alla män i hela världen bara för att hon gillar sex. Män som blir lamslagna av känslan av otillräcklighet. Som inte förstår sig på passion, närhet, intimitet.

Och som reagerar med grymhet när de känner sig kritiserade.

Som Ursulas fästman som tvingar henne att gå hem flera kilometer barfota, mitt i natten. Bara för att hon, efter att han bett henne vara uppriktig, talat om att han inte kan tillfredsställa henne.

Ursula och älskare numro två: Rupert, a gay guy

D H Lawrence problematiserar i The Rainbow och Women in Love som alltid sexualitet, kärlek, nära relationer och vad kvinnan har för roll i allt det här. Och som alltid är det högst intressant och angeläget.

Missa inte andra delen på tisdag. Här kan du se den första om du missade den.

tröst när mörkret faller på

2011-06-12T10:18:00.003+02:00

Dagarna rasar förbi i en svindlande och skrämmande fart, snart är det midsommar, snart är det höst. Men hösten ger en viss tröst - i alla fall om man ser till bokförlagens utgivning. Följande ligger på min bevakningslista:

Moderspassionen av Majgull Axelsson (en roman av henne kan helt enkelt inte vara något annat än bra)
Incubus av Carol Goodman (lite aka-porr+mysrys funkar alltid)
Himmelsdalen av Marie Hermansson (lite Bergtageninspirerad, kanske?)
All denna öppenhet som kommer av Kennet Klemets (den i alla bemärkelser vackraste poeten i min värld)
Himmel över London av Håkan Nesser (London+Nessers språkbruk kan vara en riktig hit)
Snöängel av Anna-Karin Palm (äntligen - ÄNTLIGEN!!)
The Vault av Ruth Rendell
Sankta Psyko av Johan Theorin
Anna och Mats bor inte här längre av Helena von Zweigberg

Men tills jag kan kura ner mig i soffan med dessa underbarheter tänker jag ta tillvara varenda dag av sommaren. Nu blommar schersminen, jordgubbarna börjar får röda kinder och jag har hela två plommon på mitt nyplanterade Victoriaträd och igår inhandlade jag Min kamp, En dag och Till sista andtaget som semesterläsning. Allt är faktiskt ganska underbart.

Summer as it used to be

2011-06-06T08:33:00.006+02:00

De första dagarna i juni är som ett riktigt gammaldags sommarlov. Het sol från arla till särla, det doftar torrt gräs, aklejorna blommar, fåglarnas ungar piper i holkarna och jag ligger på en filt och läser och äter jordgubbar.

Läsningen av Dark Places har varit underbar men bara ägt rum sena kvällar före sängåendet så det var oerhört lyxigt att kunna ägna en hel dag åt att läsa ut denna makalösa roman. My God - så spännande, så välskrivet, så tragiskt, så hoppfullt - faktiskt. Och ända in i slutet har man inte en aning om vem som mördat.

Gillian Flynn är helt enkelt ett geni.

Vissa partier är så äckligt obehagliga att jag knappt kunnat läsa men mest av allt kan Flynn konsten att fånga de där små detaljerna som säger allt i bara en mening. Hon har en skarp iakttagelseförmåga och ett lysande språk. Koncist. Exakt.

Ja, vad återstår då att läsa efter att ha blivit så totalt blown away av något? Jag plockade fram farmors gamla Min bror Michael, en Mary Stewart-favorit som utspelar sig i Delfi i slutet av femtiotalet. Jag har läst den många gånger men slås ändå av det fina språket, den behagliga översättningen och stämningen av äkta mysrys - härliga miljöer blandat med ett svart stråk av obehag. Filten väntar och det finns jordgubbar kvar. Ut i solen med mig!

Stilsäker

2011-05-23T21:18:00.005+02:00

Bummer! Klacken fastnade ...

Lånade hem Ebba von Sydows Kungligt snygg och det var en väldigt trevlig bok måste jag säga. Eftersom jag gillar kläder, äldre stil och är rojalist är det naturligtvis väldigt passande. Och Ebba von Sydow har faktiskt huvudet på skaft och har verkligen gjort ett grundligt arbete när det gäller att ringa in det som särpräglar de olika prinsessornas stil.

Mest stilfull är prinsessan Mary av Danmark. Hon är helt i klass med Grace Kelly i stil, utseende och utstrålning och den sistnämnda har också mycket lämpligt ett kapitel efter Mary. Så är jag förstås också hemskt förtjust i Mette-Marit. Lång, ljus och rejäl är hon en mycket lyckad mix av valkyria och mjölkpiga.

Jag blev oerhört sugen på att införskaffa ett eller två par handskar att ha till klänning, ljusa i bomull. Det är så himla snyggt och ser genast ut som man flyttats bak ett halvt sekel, vilket när det gäller kläder är högst önskvärt. Det här är min favorit bland Marys outfits. Hatten! Väskan! Handskarna! Och klänningen! Kan det bli snyggare?

Sängkamrat

2011-05-19T20:16:00.001+02:00

Ikväll, baby. Ikväll.

Gillar! Gillar massor!

2011-05-03T15:07:00.000+02:00

...från Anna Järvinens nya skiva Anna själv tredje.

the most anticipated royal event in 30 years

2011-04-29T08:33:00.007+02:00

Ja då smäller det! Idag gifter sig prins William med Kate Middleton och jag tänker sitta klistrad framför teven. Förmodligen kommer jag att snyfta och tänka på hur det var när Diana gifte sig och hur det skulle ha varit om hon var med idag. Oh well. Det kommer nog att gå bra ändå. Här skriver The Telegraph om bröllopet och här är bröllopets officiella sida.

Ladi Di 29 juli 1981 på väg in i St Paul

En nyfödd William, 21 juni 1982

Vill man inte ha en tepåse med William i morgonteet ...

... så finns det spypåsar för den som inte gillar spektaklet.

Jolly revisited

2011-04-26T20:27:00.003+02:00

Sommarväder medför oundvikligen nostalgiläsning för min del - bara för att den rätta sommarlovskänslan ska infinna sig. För det gör den. Böcker jag läste i min barn- och ungdom är rena madeleinekakan. Minnena flödar över mig och livet känns enkelt och okomplicerat. Jag dukar till och med en bricka med kall o'boy och leverpastejmackor med pressgurka (standardmellanmål från min barndom) och tar med mig ut i solen. Jag är hopplöst nostalgisk.

I veckan har jag läst (slukat) ett antal Lotta-böcker, men ändå - inget är som mina älskade Jolly-böcker. Jag tror jag köpte den första -79 och sedan fortsatte jag i fyra, fem år. Numera har jag hela serien på 26 böcker i samma hylla där jag har Lotta-samlingen. Men Jolly har hedersplatsen, förstås. Jämte dem står några gamla Starlet och Jättestarlet, också från runt -79 till -81.

Som inbiten Jolly-fan gillar jag förstås Jolly på Facebook också.

fynd i bokhyllan

2011-04-24T17:24:00.003+02:00

Titta vad jag hittade igår kväll i bokhyllan! Det är ett gratisexemplar vi fick till bokhandeln innan den kom ut, men inte köpte vi in den för det. Men jag hade läst fina recensioner och plockade med den hem och nu, ett antal år senare, kommer den till heders.

Medan bokarna slår ut i min backe, lönnarna surrar av berusade humlor och stararna kvillrar och knirpar (vilka sinnessjuka ljud de fåglarna kan åstadkomma!) ligger jag på en filt och bränner mina stackars vita skinkor och fångas in av denna lysande roman.

Från första meningen är jag fast, av språket, av berättarrösten, av storyn ...

Fridfull igen

2011-04-23T21:18:00.002+02:00

Näe, inte fanns det något kul alls på Hamrelius (som annars är en fin bokhandel - det är bara jag som var kräsen just idag) utom Sharp Objcts för 39 pix. Istället beställde jag nyss Huset vid strandens slut (ja ja, jag står i kö på den på bibblan men jag varken vill eller kan vänta två veckor till och dessutom vill jag ändå äga Elly Griffiths böcker) och Dark Places (längtade efter mer Gillian Flynn) på nätet alldeles nyss och känner mig så himla nöjd med min beställning att jag kan lägga mig i lugn och ro med Alla tiders Lotta ikväll utan att längta efter något annat.

Desperado

2011-04-20T16:46:00.003+02:00

Det finns bara ett fel med Elly Griffiths romaner om Ruth Galloway. De är alldeles för korta.
Nu läser jag de sista sidorna i Pappersväggar och har ont i magen av att oro för vad jag ska läsa i påsk. Så mycket ledig tid, så mycket sol, så många kvällar. Hemma väntar Siri Hustvedts Den skakande kvinnan men jag vet ju inte om den är min tekopp än. Jag vill ha en R O M A N.
På påskafton ska jag till Malmö, kanske blir det min räddning. Om någon ser en ljushårig kvinna med desperation i blicken smita in på Hamrelius så är det bara jag.

Stilsäker

2011-04-17T16:40:00.006+02:00

Fick syn på en Youtube-snutt på Dimmiga dagarna där min gamla favorit Stevie Nicks sjunger en tidig version av Wild Heart backstage och har sedan dess inte kunnat få den ur öronen, ur skallen. Hon är så förbaskat bra och rösten stark och mycket speciell. Stevie är dessutom otroligt söt i videon, fräsch som en nyponros, solbränd som en Californian girl och inte alls så där teatralisk och uppsminkad som hon ofta är på bild. Här är lite fler fina bilder på Stevie och här kan du se Stevie sjunga Wild Heart.

tales of the unexpected

2011-04-13T12:00:00.002+02:00

Våren pågår för fullt utanför de nyputsade fönstren och de tjockare, mörkare vintergardinerna är utbytta mot ljusa, tunna sommargardiner i spets och prickig bomull. Bofinkar och koltrastar och starar sjunger som besatta och grannen kör fram och tillbaka mellan åkrarna med gödseltanken på släp. Jag sitter och lyssnar på Radio Four med en kopp russian earl grey i handen, och njuter av Charles Dance som läser Roald Dahls ruggiga berättelse om mannen som äter bidrottninggelé och matar sin underutvecklade lilla dotter med den. Bzzz, bzzz! Lyssna här! Hamnar i arkivet fr o m imorgon, den 14.

Jag minns när det gick en serie filmatiserade Roald Dahl-noveller på teve på sommarkvällarna i min barndom. Glömmer aldrig introt, det är helt lysande.

För övrigt är jag djupt försjunken i Elly Griffiths andra roman om Ruth Galloway, Janusstenen. Helt lysande, den med.

Livet är kort och gott mycket bra just nu.

På riktigt

2011-04-05T17:19:00.004+02:00

Läste ut Elly Griffiths Flickan under jorden igår kväll och har reserverat både Ruth Galloway nummer två och tre på bibblan. Jag är frälst och förälskad. Den var otroligt bra och spännande och Ruth är en trovärdig och sympatisk person som jag absolut vill läsa mer om. Tack snälla Helena för tipset!

För övrigt läser jag Allt i hemmets specialnummer om lantlivets härligheter - "Lantspecial" - och känner mig som ett frågetecken. Man får tips på hur man ska inreda för att få rätta torpkänslan. Man ska ha mönstrade tapeter, zinkbaljor utomhus och pelargoner i fönstren, såpat golv och "mormorsblommor" i trädgården.

Det är ju hemskt trevligt, men alltså - har de här människorna överhuvudtaget varit på landet - förutom att hälsa på någon kompis från storstan som har ett litet idylliskt torp någonstans på vischan eller i skärgården? För det första ser det i allmänhet inte ut så där på landet. Folk har oftast inte bara trägolv eftersom det blir för kallt på vintern. Man har inte vitmålat (det har man bara i Lantliv et cetera) och man har inte rosablommigt gammalt porslin. Man har feta skinnsoffor från åttiotalet och heltäckningsmattor och Arabiaporslin. Det är vi, något yngre gröna vågare, som inreder i gammal stil men vi är ju bara en bråkdel av alla som bor på landet.

Och vad betyder "bädda i mormors stil"? Vems mormor? Min mormor var sosse av gamla skolan och älskade Konsum och alla nymodigheter och moderniteter som kom på femtio- och sextiotalen och förmodligen bäddade hon med syntetlakan - inte blommiga bomullslakan som fått hänga ute och torka.

För det andra önskar jag verkligen att fler människor flyttade ut på landsbygden och levde lantliv - på riktigt! Så hade kanske inte alla bensinmackar lagts ner och lanthandlar fått slå igen. Jag önskar att folk skulle vilja bo ute på vischan och köpa de gamla övergivna torpen och gårdarna och vara här året runt istället för att stugorna köps upp av danskar och tyskar som tillbringar ett par veckor om året här. Att det inte bara är en osmaklig trend som inte har något med verkligheten att göra. Underbara Clara (love her!) uttrycker det mycket bra och adekvat här.

Livet på landet är inte ett saftkalas på glasverandan. Livet på landet luktar ibland koskit. Men det är på riktigt och inte någon j-a trend.

Lovebombing

2011-03-27T19:28:00.002+02:00

Jag är inne i värsta Ajvide Lindqvist-trippen just nu och det känns riktigt trevligt. Han skriver så vansinnigt bra. Nu är det Pappersväggar som ligger på nattduksbordet (jag älskade trollnovellen!) och Människohamn har jag återbördat till min bror som med stor entusiasm rekommenderade den. Och jag förstår honom.

John Ajvide Lindqvist kan verkligen konsten att teckna levande personporträtt och skapa runda och trovärdiga karaktärer. I Människohamn vimlar det av berättelser i berättelsen och romanen är som en fet rysk gumma full av historier och människor. Framför allt tycker jag om den äldre mannen Simon och hans särbo Anna-Greta och deras olika bakgrunder. Och tonårsskildringen från åttiotalet känns igen i varenda detalj. Det är en rik roman med en komplex intrig som knyts ihop och flätas samman allt eftersom man kommer längre in i boken. Visserligen är slutet kanske lite väl storslaget och Stephen Kingskt, men det spelar ingen roll. Jag köper det rakt av eftersom Ajvide Lindqvist är så fantastiskt på att berätta och skapa en levande värld fylld av trovärdiga figurer.

Ny Rendell i sikte!

2011-03-22T12:18:00.005+01:00

Hurra, än är det krut i tanten! Ny Wexford-deckare kommer i sommar och den ska tydligen vara ett slags fortsättning på A Sight For Sore Eyes, vilket inte låter fel alls.

Jag som gillar Ruthans lantlige och bakåtsträvande kommissarie känner mig extra lycklig eftersom hon för ett par år sedan sa att Monster In The Box var den sista boken som skulle handla om Wexford.

Ruth Rendells The Vault kommer ut den 4 augusti.

Snyggt men så förbannat tråkigt.

2011-03-20T17:19:00.007+01:00

Över helgen lånade jag hem Oscarsbelönade Hævnen från bibblan. Susanne Bier brukar ju ändå vara okej, tänkte jag, men verkade glömma bort vilket dravel jag tyckte att hennes förra film, Efter bröllopet, var. Precis som i den är det barnen som gör de bästa och starkaste rolltolkningarna i Hämnden, som den heter på svenska. De båda pojkarna är fantastiskt duktiga och trovärdiga och berör in i själen. Mikael Persbrandt rabblar däremot sina repliker så stolpigt och osmidigt att man undrar varför i hela världen han blivit skådespelare. Han verkar ju ända bara vilja vara sig själv.

Storyn är ohyggligt klyschig och så förutsägbar att jag skruvade på mig i soffan medan jag funderade på att stänga av och ägna min tid åt något roligare. Den elake är elak och har en elak familj men hjälten är inte bara snygg, god och klok utan rena rama Kristusgestalten. Visst har han gjort misstag, men han ångrar sig djupt och ber om förlåtelse. Han vänder andra kinden till. Bokstavligen.

Persbrandt har samma (slags) roll som Mads Mikkelsen i Efter bröllopet (hjälparbetare, har misslyckats på det privata planet och svikit den han älskar, men är en riktig man med stark integritet), men MM är betydligt mer trovärdig och gör dessutom ett trevande och rörande fadersporträtt.

Men tillbaka till Hämnden. Det finns ju trots allt bra saker i den. Miljöerna är svindlande vackra och fotot hade varit fantastiskt även utan Persbrandts blå ögon. Havet. Himlen, Sädesfälten. Öknen. Men det räcker inte. Det blir för tunt, för utspätt, för tråkigt. Det är dessutom väldigt ointressant att titta på en film där man blir tillsagd redan från början vilka som är bra/goda och vilka som är dåliga/onda. Man förstår ganska tidigt vad som ska hända och hur det ska gå och då räcker det inte med att det är vackert. En film där problematiken är så tillrättalagd som den är i Hämnden blir alldeles för lättsmält.

Jag misstänker faktiskt att Susanne Bier gör film bara för att få drunkna i alla närbilder på snygga män. Men för min del vill jag ha något mer ut av en film.

Ombytta roller

2011-03-19T08:07:00.003+01:00

Jag beställde en liten present till mig själv; dvd-boxen med alla avsnitt av den gamla BBC-serien To the Manor Born med underbara Penelope Keith. Den rappa dialogen är fullkomligt underbar och liksom själva essensen av brittisk humor. Audreys Burberrykjol gör mig grön av avundsjuka och titta här på väskan! Hermès kan slänga sig i väggen. Audrey skulle aldrig använda något så obrittiskt eller tacky. "England for the english as we used to say about India!"

same same not so different

2011-03-18T07:36:00.002+01:00

Tage Danielsson kunde ha skrivit den här monologen tjaa, typ ... igår?

Det värsta är att vi ändå inte kommer att sluta med kärnkraft och bli noggrannare med säkerheten efter det här. Vi glömmer så gärna eftersom det blir bekvämare så.

Här är ett bra inlägg av Johan Berggren.

tjyvgubbar

2011-03-13T09:20:00.003+01:00

Hurra för att Peter Apelgren och Helen Benno vann På spåret i fredags! Peter är alltid lika sjukt rolig, kanske med betoning på sjukt. Men när det var dags för den andra musikfrågan blev jag en aning konfunderad. Jag kände naturligtvis igen både Wuthering Heights och Cat Stevens-låten, men sedan? Gitarriffet var otroligt bekant men jag kunde inte placera det. När svaret sedan var Rolling Stones protesterade jag högljutt framför tv:n. Jag avskyr Rolling Stones och kan definitivt inte identifiera det där riffet som tillhörande dem. Resten av helgen har jag gått och nynnat just de den där lilla melodislingan och igår kom jag på det. Den kommer ju från Joni Mitchells Coyote! Slempundartönten Richards har alltså stulit hennes riff rakt av. Rolling Stoneslåten Waiting On A Friend är från -81, Coyote är från -76. Need I say more?

Det gav mig inte precis någon anledning att ändra min uppfattning om Rolling Stones musikaliska eh ... förtjänster således.

Här är klippet från På spåret:

Och här är Joni Mitchells låt. Stäng av bakgrundsmusiken längst ner på sidan och lyssna och jämför.

jag skäms inte ett dugg, faktiskt

2011-03-11T10:30:00.007+01:00

Idag låg jag kvar i sängen halva förmiddagen och läste ut Carol Goodmans Arcadia Falls och jag måste säga att jag ... gillar den. Med en viss reservation, men den har egentligen bara med skamfaktorn att göra. Kanske borde jag skämmas för att jag tycker om den? För det är ju faktiskt bara en helt vanlig mysrysare.

Mord och romantik och stämning i en skön blandning.

En härlig miljö (flick-internat), en sympatisk huvudperson/hjältinna (litteraturvetare med sagor och folklore som specialämne), ruggiga mord (både i det förflutna och i nutid), hemska hemligheter och fruktansvärda hjärtesorger (barn födda i hemlighet, barnhem, otrohet, svek, moderlöshet) och så förstås en trygg och stark man som troget väntar på att den tvehågsna hjältinnan ska ta ett beslut, och dessutom räddar livet på henne både en och två gånger (i det här fallet sheriffen).

Det är ungefär samma recept som i alla Mary Stewarts romaner och jag kan bara inte låta bli att älska dem. Det kan vara så att mysrysare är min absoluta favoritgenre.

Och det står jag för.

tankar en morgon när man väckts av att katten sitter och spyr under sängen klockan sex när man egentligen har sovmorgon

2011-03-11T07:45:00.003+01:00

Igår på Antikrundan blev jag påmind om ett underligt men förmodligen mycket typiskt fenomen för vår tid: det ges ut en kokbok om dagen i Sverige. Och ändå, vad jag förstår, så lagas det inte särskilt mycket mat. Det är halvfabrikat och portionsförpackningar att värma i mikrovågsugnen och take away och så vidare. Man kokar spaghetti och serverar den med färdiggjorda köttbullar (vilken styggelse!), men få tar sig tid att göra egna köttbullar eller laga så att säga riktig mat. Kanske, tänkte jag, är det så med andra saker det finns ett överflöd av också? Kanske finns det så mycket porr för att folk inte har bra sex eller inget sex alls? Kanske världen invaderas av kommunikationsmedel och sociala medier för att vi inte har någon djupare kontakt med varandra utan bara umgås på ett ytligt plan?

Som med bloggar. Jag började blogga för att kommunicera med folk, jag trodde i min enfald att man kunde diskutera och samtala med människor med liknande intressen som man själv har. Men icke. Har man tur får man en och annan förflugen kommentar om att någon läst samma bok, tänkt på samma sak eller håller med, men utan att detta utvecklas vidare. Men jämför man den mängd som läser en blogg med den mängd som kommenterar, är det en markant skillnad i antal. Och varför? Man har inte tid, man ids inte, man pallar inte engagera sig. Det verkar vara omöjligt att få folk, också ens vänner (jag har en annan mer privat blogg där bara inbjudna kan läsa) att samtala och komma varandra närmare in på livet.

Och samma sak på Facebook. Jag är en rätt flitig facebookare och tycker att det är ett kul och bra medium för okomplicerad och vardaglig kommunikation med folk man annars inte skulle ha så mycket kontakt med. Men en sak slår aldrig fel och det är att när man (eller jag kanske ska skriva jag - men jag tror att det gäller fler än bara mig) skriver en statusrad med allvarligt innehåll, något man funderar på eller vill "prata" om, så skämtas det bara bort. Inget tas på allvar och det gör mig ganska beklämd. Varför engagerar sig ingen i något? Varför tas inget på allvar?

Trots att vi har alla möjligheter i världen att verkligen kommunicera och samtala och komma varandra nära så är det enda vi gör att tramsa och kallprata och jag kan faktiskt inte förstå varför.

those were the days, my friend

2011-03-10T11:57:00.004+01:00

Så här såg barnprogrammen ut när jag var liten. Det var det här eller inget alls. Men det var bra, det var inga nonsensprogram som strök medhårs. Det var Fem myror, Från A till Ö och Sant och Sånt. Och man måste ändå medge att de här två snubbarna är enormt charmiga. Och Staffan Lings hår, brillor, kläder ... allt med honom är kult. Jag och brorsan läste fel och fick för oss att han hette Staffan Ung och att Bengt således, enligt barnets logik, hette Gammal i efternamn.

Enjoy!

den bistra sanningen

2011-03-08T19:16:00.000+01:00

bounty

2011-03-06T15:39:00.003+01:00

Så kom den senaste leveransen från Adlibris. Visst är det en vacker syn? Några var det rea på, andra var billiga ändå. Jag har läst allihop förutom Elly Griffiths (som Helena skrivit mycket gott om), och jag tycker så mycket om dem att jag vill äga och ha dem i bokhyllan för att kunna läsa igen vid senare tillfälle. Paul Austers Mannen i mörkret är inte med på bilden, men den var med i paketet.

Dock befinner jag mig mitt i Carol Goodmans Arcadia Falls ännu en tid, och efter det väntar John Ajvide Lindqvists Människohamn som lånats in från annat håll, innan jag kan ta itu med Flickan under jorden. Jag har en härlig månad framför mig.

Tänk så mycket gott det finns i världen ändå.

dear john

2011-02-28T19:32:00.005+01:00

Häromdagen pratade jag med min storebror och lyssnade när han entusiastiskt berättade att han köpt John Ajvide Lindqvists Pappersväggar och hur bra den var, i synnerhet den första novellen. Den där speciella stämningen i hans berättelser jämförde brorsan med den i Håkan Nessers Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö. Hur man känner igen, hur man identifierar sig med och väcker egna minnen till liv. Konsten att skildra ett barns tankar. Det är inte många som klarar det lika fint.

Med min brors glädje färsk i minnet lånade jag hem Ajvide Lindqvists senaste novellsamling Låt de gamla drömmarna dö som ljudbok. Det blir ju så ibland att man fastnar för en bok någon låntagare lämnar tillbaka. Jag fick cd-boken i mina händer och efter att ha räknat skivorna lånade jag ut den till mig själv.

Jag har försökt lyssna på sammanlagt två ljudböcker i mitt liv och det var verkligen misslyckade projekt. Den första gick ganska bra, men jag gjorde misstaget att lyssna i mörkret i sängen på kvällen. Hur skulle jag veta var jag somnat? Kan tillägga att det var kassetter den gången... Spola fram, spola bak... Andra försöket var för ett drygt år sedan när P D James Patienten kommit ut. Det var hopplöst. Det gick inte. Jag hann lyssna i tio sekunder innan jag tappade koncentrationen och började tänka på annat och utan att tänka på det gick från ljudkällan och gjorde något annat. Visserligen kräver James fokus eftersom hon skriver mer och mer omständligt för varje roman och för varje år hon lägger på sin redan höga ålder men det berodde inte på det. Det var bara helt fel uppläsare. Thomas Bolme är en bra skådis (Åh, tänk Peppis i julkalendern Julens hjältar) men han var värdelös som uppläsare, åtminstone när det gäller Patienten.

Men Låt de gamla drömmarna dö är en helt annan femma. Jag lyssnar och lyssnar och lyssnar. Stryker, knådar deg, vispar majonnäs, dricker te - och lyssnar. Wow. Det är John Ajvide Lindqvist själv som läser och han gör det utomfuckingordentligt.

Lilla stjärna var en fjantig roman, tycker jag. Hur bra som helst ända tills Lilla stjärna herself börjar leka med borrmaskinerna. Ajvide Lindqvist har ett mycket bra språk, levande, fängslande och samtidigt korrekt. Och han kan få ihop bra berättelser. När jag hörde följetongen "Tindalos" kom jag på hur lik han är Stephen King. Fantastiskt bra språk, lysande personskildningar, briljanta miljöbeskrivningar plus den där lilla obehagliga känslan av att något är fel.

Just i "Tindalos" blev deras likheter extra uppenbara eftersom Ajvide Lindqvist flippar ut på precis samma sätt som King gör i Drömfångare. Berättelserna är fängslande och obehagliga och intima men så - vips! Ett monster introduceras. Jag frågar mig varför, för det förstör den trovärdighet som dittills byggts upp i berättelsen. Men jag accepterar det ändå, för att resten är så j-a bra.

Hur som helst. Tummen upp för ljudböcker och för John Ajvide Lindqvist.

Och parallellt läser jag - som riktig bok - Carol Goodmans Arcadia Falls. På omslaget har Daily Express citerats: "Miss Jean Brodie meets Donna Tartt". Jag menar - vem kan motstå en sådan blurb? Inte jag som älskar Muriel Spark och Tartt och Carol Goodmans De döda språkens sjö.

hjärngympa

2011-02-27T08:18:00.010+01:00

Så läste jag till slut de sista sidorna i en galen och galet bra bok; Slutet på mr Y av Scarlett Thomas. Redan från början gillar jag huvudpersonen Ariel Manto som håller på med sin doktorsavhandling om (litterära) tankeexperiment. Ariel älskar att läsa, det är det hon lever för. Hon överlevde en fruktansvärd uppväxt med förståndet i behåll genom att tillbringa större delen av tiden på bibliotek och plöja genom beståndet.

Strax efter att hennes handledare Burlem spårlöst försvinner från institutionen och sitt hem snubblar Ariel över ett exemplar av den extremt sällsynta boken Slutet på mr Y. Förundrad och upphetsad beger hon sig hem och börjar naturligtvis genast läsa boken - trots atthon är väl medveten om att det vilar en förbannelse över den, eller över den som läser den. I romanen hamnar huvudpersonen i en annan dimension - eller värld - som består av tankar, eller som manifesterar tankar; skapas av tankar och där man kan stiga in i andra personers tankevärld - och Ariel blir som besatt av att också ta sig dit. In short - hon lyckas. Men hon jagas av dem som vill ha denna dimension/värld för sig själv för att kunna stiga in i andras tankar och manipulera dem. Det är svårt att beskriva Slutet på Mr Y - Scarlett Thomas roman alltså - på ett rättvisande sätt, det låter lätt som något slags fånig Da Vincikod, men det är det absolut inte. Det är smart, spännande och vansinnigt roligt. Och den som är intresserad av vetenskapsteori, lingvistik, filosofi och kvantfysik har en guldgruva av fiktiva diskussioner att ösa ur. Det är mycket Lacan, Derrida, Baudrillard och Einstein.

Utgångspunkten är att allt är uppbyggt av samma materia: elektroner och kvarkar. Allt hör ihop, vi är samma och hör samman. "Kvarkar och elektroner kan kombineras för att bilda vad som helst i den fysiska världen: ett frö eller ett träd eller kol. Sedan ruttnar saker ner och byggs eller växer upp igen; allt av samma beståndsdelar." Det är väldigt tilltalande tankar tycker jag, det där med samhörigheten, helheten; enheten. När Ariel går in i en katedral på universitetsområdet och tänder ett ljus funderar hon över vad som händer med den energi som skapas på "platser som denna. Det är som om vi själva skapat Gud av all den här energin. Uppstår Gud ur människornas tankar, eller människorna ur Guds?"

Och i tankedimensionen/tankevärlden som Ariel hamnar i, består allt av tankar. Är då tankar materia? Ja, där är det så. Därför kan man tänka fram världen, ungefär som en sträng som observeras i ett kvantfysiskt experiment gör det man förväntar sig av den.

Jag vränger ut och in på hjärnan under läsningen, men inga tankegångar är för avancerade utan bara kul och spännande att fundera över, ifall teorierna är möjliga eller ej. Slutet på mr Y är rena hjärngympan, och samtidigt otroligt underhållande.

win-win.

2011-02-24T08:01:00.007+01:00

Det är verkligen tillfredsställande när man lyckas göra sin plikt som bibliotekarie och leda in nya läsare på Den Enda Rätta Vägen. Det vill säga vägen mot ett rikare och roligare liv: livet som bokslukare. För ett par veckor sedan kom det in en man med lätt hjälplös blick på biblioteket och frågade om jag hade tips på äventyr. Jodå, tänkte jag med bultande bibliotekariehjärta eftersom mannen ifråga är hemskt stilig, men förstod att han menade ett bokligt äventyr. Först tänkte jag på Skattkammarön som är den bästa äventyrsroman jag vet, men kom på att låntagaren förmodligen var ute efter något mer vuxet. Från min tid som bokhandelsbiträde mindes jag en farbror som alltid köpte Clive Cussler, Colin Forbes och Wilbur Smith och sa att de var ohyggligt spännande. Alltså plockade jag fram en Cussler och tryckte i händerna på den stilige låntagaren och det var ett val som verkligen gick hem. I går strax före stängning dök han upp igen och medan han skakade lite fåraktigt på huvudet sa han: "Jag hade ingen aning om att man kan fastna i en bok så där. Först var det ju lite rörigt men sedan när pusselbitarna började falla på plats ...Wow! Har ni fler av honom?"

Jajamensan! Jag gick före till hyllan och visade var de står och sa att Cussler skrivit många, många romaner. Han strålade med sina djupblå ögon och log så lyckligt att jag fortfarande känner mig glad och nöjd - om det är som bibliotekarie eller kvinna tänker jag inte analysera just nu.

slipsfetischister of the world unite.

2011-02-20T09:12:00.004+01:00

Shit, vad det är snyggt med slips! Jag blir väldigt sugen på att ha det på jobbet imorgon. Det värsta är att det alltid finns läskiga snubbar som blir hämningslöst upphetsade när de ser en kvinna med slips och kommer med oanständiga kommentarer. Ungefär som en del kvinnor reagerar när män har korsett. Eh...?

Hur som helst. Här sitter snygga och smarta Nicole Krauss i sin som det ser ut bekväma soffa och intervjuas av The Guardian. Här kan du läsa hela intervjun. "I take great pleasure in thinking" säger hon. Sådant gillar jag, så jag kan i och för sig förstå om slipsfetischisterna blir som galna när de ser Nicole.

reading is overrated?

2011-02-18T21:45:00.005+01:00

På The Guardians bokblogg skriver Rick Gekoski ett tänkvärt och underhållande inlägg om alla klichéer och floskler som följer i en bokälskares spår. Själva ordet bokälskare opponerar han sig mot och citerar Philip Larkin:

I should never call myself a book lover any more than I call myself a people lover. It all depends on what's inside them.

Gekoski blir till exempel upprörd å Maxim Gorkijs fars vägnar eftersom Gorkij har sagt "Everything that is good in me should be credited to books".

"If I were his father I'd give him such a slap", skriver han och menar att Gorkij med all sannolikhet också har lärt sig något av sina föräldrar och inte bara av de böcker han läst.

Det finns ett slags romantiserande kring böckers betydelse som vi bokälskare omhuldar och gärna manifesterar genom att citera diverse kända personer som sagt något mer eller mindre dumt (enligt Gekoski) om böckers betydelse.

"We read to know that we are not alone", sa C S Lewis. "What total cod", menar Gekoski och tycker Lewis uttalande är arrogant.

Böcker är faktiskt inte något nödvändigt för mänskligheten. Tror man det har man läst in lite för mycket i dem, skriver Gekoski.

Läs inlägget och begrunda. Även om han tolkar de citat han tar upp lite väl bokstavligt (sic!) och även om jag älskar massor av böcker för att de gett och ger mig så enormt mycket, har han nog en poäng. Det finns viktigare saker, och saker som varit mer avgörande för mänskligheten än just böcker. Eller?

gillar!

2011-02-15T10:29:00.003+01:00

Den här gillar jag skarpt. Den är smart, snygg och rolig. Och spännande. Här kan man läsa mer om Scarlett Thomas.

"I am on fire!"

2011-02-14T15:46:00.007+01:00

Vilket briljant sista avsnitt av Sherlock! Det var fullständigt lysande. Och klipphängaren i slutet, ja - den var helt genial. Gårdagens avsnitt var till och med bättre än det första. När Sherlock ser patologens nya kille och i det närmaste ohörbart konstaterar "gay" skrattade jag läppen av mig. Timingen är fantastisk och Sherlocks - och för all del ibland också Watsons - repliker är hisnande roliga. Som när Sherlock med långa steg skyndar efter Moriartys hantlangare och överlyckligt ropar "I am on fire!" bara för att det äntligen händer något livsfarligt i hans annars trista och händelselösa tillvaro (i början sitter han och förhör en för mord dömd man och det enda han reagerar på är de grammatiska fel mannen gör). Eller när de kommer upp ur tunnelbanans katakomber och Watson undrar över Sherlocks samarbete med nätverket av hemlösa: "So you scratch their backs, and then ...?" "And then i desinfect my hands!" svarar Sherlock blixtsnabbt.

jag vill också bo på baker street!

Tempot är högt och knappt hinner man smälta replikerna förrän nästa salva kommer. I love it! Och de trevande vänskapensbevisen i slutet var bara en rörande och kul bonus mitt i spänningen.
Och jag längtar, längtar, efter nästa omgång. Den sägs vara på gång och det finns ju många Conan Doyle-historier att bygga avsnitten kring.

hårresande spökhistoria

2011-02-11T09:33:00.005+01:00

Varje kväll den här veckan har jag lyckats somna med The Woman in Black över näsan efter bara ett par sidor lästa. Det har varit mycket frustrerande eftersom jag var så nära slutet och den var så sjukt spännande och gåshudsframkallande. Men igår läste jag i alla fall ut de sista sidorna och jäklar, vilken tvättäkta spökhistoria det är! Susan Hill fruktansvärt skicklig på att skapa en otäck stämning och göra så att det känns som att man är där. Den här vintern har jag läst The Small Hand, Mist in the Mirror och nu The Woman in Black, och de är lika bra allihop. Hon har inte skrivit så vansinnigt många spökhistorier just, men det finns åtminstone en till som står på min lista; The Man in the Picture.

En nyinspelning av The Woman in Black är under produktion och det är Daniel Radcliffe som ska spela huvudrollen, Arthur Kipps. Jag tror att han klarar det galant och ser fram emot att se BBC:s filmatisering.

Calliope har också nyligen läst The Woman in Black och tyckte den var lika hårresande som jag.

Den unge juristen Arthur Kipps får i uppdrag att resa till det ensligt belägna Eel Marsh House för att reda upp ett dödsbo efter en gammal ensam kvinna som dött. Huset ligger mitt i marsklandet vid kusten och man kan bara nå dit - och komma därifrån - vid ebb. Till en början är Kipps entusiastisk och blir lite förälskad i den vackra platsen men efter att ha sett en svartklädd kvinna vid begravningen av den döda damen förändras hans lite romantiska inställning. Ingen i den närbelägna byn vill köra honom till huset, ingen vill tala om det eller om den svartklädda, och när han väl lyckats ta sig ut till Eel Marsh House ser han och hör saker som får honom att aldrig vilja komma dit igen. Det är fruktansvärt otäckt och man sitter på helspänn från första till sista sidan.

Men lika otäckt som de hemska spökerierna skildras, lika härligt utmålas marsklandet och kusttrakten dagtid. Det är tidig vinter, solen skiner och glittrar i vattnet, luften är saltmättad och frisk och allt är fullt av livgivande energi. Jag kan riktigt känna hur underbart det måste vara där. Men sedan kommer skymningen, den ogenomträngliga dimman, de fasansfulla ljuden, iskylan som tränger in i märg och ben ... Man förstår verkligen Kipps kluvna uppfattning om platsen.

Ja, ni hör. Är man svag för gotik, spökerier, förtätade stämningar och mysrys - med betoning på rys - så måste man bara läsa Susan Hills spökhistorier.

you've got mail

2011-02-10T17:43:00.004+01:00

Oj oj, så spännande det är att vara bibliotekarie! Idag när jag satt i informationen och kollade min jobbmailbox fann jag där ett slags kärleksbrev med anonym avsändare. Vad sägs om det? Först blev jag förskräckt och var säker på att det var från en av dårfinkarna som hänger runt på bibblan och glor mer eller mindre diskret på yours truly. Fast sedan läste jag lite noggrannare och avfärdade mina initiala farhågor.

Den Anonyme är betydligt mer spännande än så. Intelligent. Bildad (har pejl på latin). Van vid att skriva. Poetisk. Mystisk.

Och dårfink?

Save Our Libraries Day

2011-02-05T11:01:00.004+01:00

I Storbritannien hotas massor av bibliotek av nedläggning när Camerons regering drar åt svångremmen. Idag anordnar man Save Our Libraries Day och här kan man läsa mer om det.

Delta du också! Det är enkelt. Gå till ditt närmaste bibliotek och låna en hög med böcker och ta hem och läs. Så att inte samma sak händer här.

these are a few of my favorite things.

2011-02-03T12:48:00.006+01:00

När stormarna tjuter i knutarna och sliter i träden runt huset och regnet piskar mot fönstren (det är rena Susan Hill-stämningen här i Skåne) är det inte utan att man kurar in sig och trivs lite extra i soffan vid brasan.

Man äter nybakad pizza med rosmarinsmak, lyssnar på BBC:s Radio 4 och drömmer om

... sommarvarmt hav...

... snygga fåtöljer ...

...och kommande romansläpp.

Översta fotot av Eliot Lee Hazel.

oh, Sherlock

2011-01-31T11:40:00.007+01:00

Så har man skaffat sig en sprillans ny favorit. Eller. Ny och ny. Sherlock Holmes har jag ju alltid tyckt om. Men nu gör jag det ännu mer och kommer att bänka mig vid tv:n de två nästkommande söndagskvällarna och inte låta något eller någon störa mig.
Roligt, spännande, välgjort och med väldigt bra samspel mellan skådespelarna. Och ohyggligt roligt. Holmes repliker fick mig att skratta så jag snudd på gled ner ur soffan, flera gånger. Och det är en väldigt bra förflyttning av Holmes och Watson till nutidens London, faktiskt. Det fungerar över förväntan.
Det är smart, det är snyggt, det är briljant på alla sätt och vis. Och som sagt - fantastiskt roligt.
Missa inte Sherlock på ettan, söndagar kl 21.00.
Jag blev så betuttad att jag till och med drömde om Holmes inatt. Jag sa "you're going to break my heart", men han bara log och svarade "I would never do that".
Jag är kär.

pinsamt dålig skräck.

2011-01-29T10:29:00.006+01:00

Jag läste om Amanda Hellbergs debut Styggelsen på flera bloggar när den kom ut för ett par år sedan och kände att jag verkligen ville läsa den. Den verkade ruggigt bra. Jag har till och med lånat hem den en gång från bibblan, men kom mig liksom inte för att sätta igång. I dagarna kom hennes andra skräckroman, Döden på en blek häst, ut och under två kvällar har jag plöjt igenom halva boken. Men nu tror jag inte att det går längre. Den är dålig. Skitdålig. Jag är ledsen, men något annat kan jag inte kalla den.

Den handlar om Maja Grå (samma Maja som är med i Styggelsen), en ung kvinna vars mamma försvann när Maja var tio år. Nu är hon tjugo och försöker lägga sitt gamla ensamma och olyckliga liv bakom sig genom att flytta till Oxford där hon kommit in på en konstutbildning; narrativ illustration. I samband med det hittas Majas mamma mördad på stranden i Brighton. Maja hör och ser spöken, bokstavligt, och känner till exempel hur hon är i sin mammas kropp när hon mördas. Hon hittar meddelanden från sin döda mamma och upplever underliga saker medan hon samtidigt försöker finna sig tillrätta på sin kurs. Hon har ett sjätte sinne.

So far so good. Men så är det språket. Jag tål det bara inte. Visst är de i England och visst talar de engelska med varandra - men varför peppra dialogen med engelska uttryck? Läsaren fattar ändå att de är i England, att de talar engelska. "Där borta har vi sittplatser - fort, hugg dem, Maja. My feet are killing me" säger exempelvis Majas rumskompis Nikita (bara namnet). Eller den här: "Hell, jag tycker inte att Leo, jag menar professorn, är sig riktigt lik från i somras. Det är liksom något ... jagat över honom, don't you think?"

Det vore en sak att skriva så ifall romanfigurerna var från England men befann sig i Sverige och försökte prata svenska men fick ur sig en och annan fras på engelska. Men som det är nu funkar det inte. Det blir bara dåligt. Dessutom finns det alldeles för många anglicismer i meningsbyggnad och idiom.

Och sedan är det Majas underliga reaktioner på spökerierna. Vid ett tillfälle biter hon sig i läppen och börjar blöda och Hellberg beskriver i ett halvt stycke hur blodet kontrasterar mot den vita, darrande handen som hon slagit för munnen. Det är tjatigt, hackigt och babbligt utan ett flöde. Romanidén är bra men jag tycker inte genomförandet fungerar.

Det märks inte minst i scenerna som ska återge lektionerna och samtalen med professorn. Jag har själv harvat mig igenom diverse konstskolor under många år och jag har då aldrig hört sådana taffliga resonemang och diskussioner som man får läsa i Döden på en blek häst. Konsten och det konstnärliga uttrycket diskuteras på en nivå som ligger långt under till och med den mest grundläggande och det blir helt enkelt inte trovärdigt.

Jag skippar Hellberg och återgår till Stephen Kings andra noveller (har bara hunnit läsa den första och längsta, vilken var oerhört välskriven om än lite överdriven och verklighetsfrämmande på visa punkter...) i Full Dark, No Stars. Han kan skräck, han.

the King

2011-01-23T18:34:00.004+01:00

Har kommit en bit in i första novellen i Stephen Kings Full Dark, No Stars och den är verkligen ruggig. Och välskriven. Man ser allt framför sig och det är riktigt läskigt. Det är 1922 och bland de oändliga majsfälten planerar en man att ta livet av sin hustru - och med lock och pock och falska hot får han med sig deras son. Det är helt fruktansvärt. King kan verkligen det där. Att skrämmas så man får frossa in i skelettet.

Ikväll läser jag vidare. Strunt samma om jag får mardrömmar - jag måste läsa.

läsro.

2011-01-22T14:35:00.003+01:00

Nu längtar jag tills det blir väder att ligga ute och läsa. I skogen till exempel.

Bild från Little Girl Lost.

Stephen Fry, womanizer

2011-01-19T09:04:00.009+01:00

Som de flesta älskare av allt som har med Storbritannien att göra, är jag förstås kär i Stephen Fry. "Stephen Fry - actor, writer, raconteur and wit. Cerebral and sophisticated, a true Renaissance man. Or is he?" står det på baksidan av hans senaste alster. Ja, säger jag, he certainly is men han är också absolutely stark, raving mad. För denna bok avslöjar vidden av hans galenskap. Det är nämligen Mrs Frys dagbok som publiceras för första gången. Och hon avslöjar hans hemliga dubbelliv. "[...] the womanizing, the window-cleaning, the kebabs, the karaoke [...]"

Stephen Fry, förlåt, Mrs Fry har också en blogg förstås och twittrar, precis som Stephen. Och vilket äktenskapstycke de har! Inte sant?

Jag kan omöjligt motstå en bok som inleds med följande:

January 1 Saturday. Every January 1st is exactly the same - a cold grey afternoon, nothin on the telly and Stephen with his head down the toilet belching the theme to Dr Zjivago. [...] Apparently he spent the night unconscious in the S&M car park."

ur Mrs Fry's Diary.

Stephen har dock hård konkurrens av andra läsintressen på mitt nattduksbord. Här fick jag tips om Gillian Flynn och är djupt försjunken i Vass egg som är otroligt bra. Språk och stil påminner mig mycket om Raymond Chandlers hårdkokta hjälte, humor och stilistik. Jag gillar det stenhårt. Den är rolig, smart och otäckt spännande. Jag till och med drömde om rakblad inatt, fy katten, så engagerad är jag.

Vidare ligger Stephen Kings Full Dark, No Stars och väntar och under den en samling med Marilyn Monroes brev, dikter och anteckningar som Stanley Buchthal och Bernard Comment samlat ihop ur Lee Strasbergs kvarlämnade saker (han fick ärva Monroes prylar). Det var ingen dum brutta. Tvärtom. Hennes anteckningar och dikter tyder på en helt annan sak. Det är rörande att läsa hennes tankar och funderingar och beklämmande att en människa kan vara så missförstådd och olycklig, trots ett sådant massivt fokus.

Strålande sjaskigheter

2011-01-16T16:49:00.006+01:00

Under ett par kvällar och dito eftermiddagspass läste jag ut den högt och av flera rekommenderade Richard Yates Easter Parade. Mycket trevlig, mycket bra. Trevlig som i berörande och obehagligt tankeväckande. Det som slår mig med romanen är sjaskigheten som inbegriper allt och alla. Mamman är helt utan stil och klass men längtar efter att vara det, med tiden får hon dåliga tänder och blir alkoholiserad - som de flesta faktiskt är i boken. Sablar vad det dricks - och röks. Döttrarna Emily och Sarah, födda på tjugotalet, växer upp med sin frånskilda mamma och träffar sin far sporadiskt. Han är en svag och sorglig figur som går igen i flera av männen som dyker upp senare i boken. Redan från början är systrarna mycket olika och deras liv tar verkligen olika vägar, men ändå finns det en mycket sorglig och sorgsen maktlöshet och tomhet som förenar dem.

Framför allt är det Emily som man får följa och veta mest om. Eller - får man egentligen veta så mycket? Vad känner hon? Hur tänker hon? Vad vill hon? Det är som att hon är bedövad, som att hon lever i en bubbla och kastas än hit än dit och liksom bara råkar träffa diverse karlar (jo, det är verkligen karlar) och få diverse jobb. Det enda hon verkligen tycks göra med målmedvetenhet är att plugga på universitetet. Sedan släpper hon fokus och låter saker hända.

Männen hon möter är underbart skildrade. De är självupptagna, hjärtlösa, tanklösa, svaga och osjälvständiga och precis så där som människor är i verkligheten. Det är inga drömprinsar och det känns härligt befriande. Yates idealiserar varken de män eller de kvinnor han skriver om och det skänker ett ethos.

Första meningen i romanen är talande och griper tag med en gång. "Ingen av systrarna Grimes skulle få ett lyckligt liv, och i efterhand föreföll det alltid som om problemen började med föräldrarnas skilsmässa." Men när jag lade ifrån mig boken kände jag mig långt ifrån säker på att Emilys liv var så olyckligt. Hon hade ju haft det bra i omgångar, och för den delen - vems liv är "lyckligt"? I en kontinuitet? Periodvis verkar Emily väldigt olycklig, men så himla illa är det ändå inte. Inte som när det gäller hennes syster Sarah som väljer fel från början och bara går ner sig djupare och djupare och slutar som en blandning av sin mor och sin svärmor.

Och dessutom är Emily under femtio när boken slutar och har halva (nåja) livet kvar. Kanske hon mår mycket bättre efter det som händer i slutet? Det är i alla fall min upplevelse. Att hon genomgår ett slags katharsis i miniformat som är väldigt viktigt för henne.

Hur som helst, nu har jag avslöjat för mycket, men strunt samma. Köp Easter Parade - den finns i pocket. Och den är som sagt - en pärla.

Äkta gotik

2011-01-14T12:42:00.003+01:00

En ny stjärna har seglat upp på min himmel och den lyser starkt, starkare än de flesta faktiskt. Susan Hill heter min nyfunna kärlek och jag är i slutet av min andra av hennes spökhistorier; The Mist in the Mirror. Den handlar om en man, James Monmouth, någon gång runt förra sekelskiftet, som när han är fem år gammal överlämnas åt en förmyndare som uppfostrar honom, delvis i Afrika, delvis i Indien. Som ung man ägnar han all tid åt att göra resor till otillgängliga platser i en upptäcktsresandes, Conrad Vanes, spår. Monmouth är mer eller mindre besatt av denne Vane och när han i yngre medelåldern känner att han vill återvända till sitt ursprung, England, beslutar han sig för att där forska om och skriva en biografi över Vane. Men han stöter på patrull direkt. Alla varnar honom för att ha med Vane att göra, men ingen vill tala om varför.

Väl i England jagas Monmouth av spöklika syner, en pojke tycks förfölja honom och ser på honom med bedjande och desperat blick, han hör en pojke gråta på nätterna, han känner sig förföljd och iakttagen och grips ibland av en oförklarlig skräck. Samtidigt känner han sig lycklig och äntligen hemma på en plats och har ingen som helst lust kvar att flacka runt på resor. När han åker till skolan Vane gick på för att forska snubblar han i en artikel om Vane över sitt eget namn, Monmouth, och hans forskning tar en ny bana.

Vem är han? Var kommer han ifrån? Vad hände med hans familj? På vilket sätt är han sammankopplad med Vane? Vem är pojken som gråter?

Det är en, precis som The Small Hand, otrolig välskriven berättelse där spökinslagen känns oerhört trovärdiga och riktigt otäcka. Dessutom utspelar den sig i en härligt stämningsfull och mycket engelsk miljö med Themsen i centrum. Boken är mumma för en anglofil med förkärlek för det gotiska arvet. Här kan man läsa mer om både Susan Hill och The Mist in the Mirror.

Jag kommer att söka med ljus och lykta efter fler av Hills spökhistorier när jag slukat The Woman in Black som väntar på biblioteket. The Woman in Black är filmatiserad, finns delvis här.

Vinterpärlor

2011-01-02T11:04:00.005+01:00

Och jag som trodde att berättelsen om Mrs Chippy hade ett lyckligt slut. Jag hade fått för mig att den där Ernest Shackleton och hans män var ena riktiga hedersknyfflar som tog hand om skeppskatten också efter det att Endurance krossats av isen i Antarktis och gått under, och att kissen i fråga kunde åka hem till England och äta sardiner och vandra i gröna skogar igen.

Men så var det förstås inte. Den arma Mrs Chippy (en hankatt trots att han kallades Mrs C - detta eftersom hans husse gick under namnet Chippy) fick sätta livet till när besättningen var tvungna att lämna sitt skepp och vandra iväg på isen i jakt på fastland. Shackleton (som tydligen var en bra expeditionsledare men riktigt vissen på att planera) beordrade sina mannar att göra sig av med all överflödig packning, inklusive sådan som skulle nagga på deras matranson. Chippy, Mrs Chippys husse, förlät aldrig Shackleton.

Männen - nu husdjurslösa - slog läger på fastlandet på Elephant Island i ungefär tio månader medan Shackleton själv och ett par till stack iväg för att skaffa hjälp. Männen överlevde under ett par uppochnervända båtar och lagade mat på en spis som eldades med späck. Röken från denna spis var kolsvart och gjorde så att männens kläder och ansikten täcktes av en - kan man förmoda - vedervärdig hinna av svart fett. De var ingen vacker syn när Shackleton väl kom till deras undsättning i augusti 1916. (Se nedan.)

Mrs Chippys sista expedition är en liten pärla, smårolig, klok och allmänbildande och för den som har haft närkontakt med katter finns det många igenkännande leenden att hämta. Katten tar sitt arbete på fullaste allvar, jagar möss och spanar efter säl i vattnet. Han ser sig som en av besättningsmännen. "Jag förmodar att jag är något kortare till växten än många av mina skeppskamrater, men jag kan inte säga att jag någonsin funderat närmare på det" skriver kissen i sin dagbok.

En annan absolut lysande roman är Susan Hills The Small Hand. En riktigt ruggig spökhistoria i stil med Sarah Waters The Little Stranger. Det är en sansad och förnuftig man, Adam, i femtioårsåldern (gissar jag) som handlar med ytterst värdefulla gamla böcker (exempelvis förstaupplagor av Shakespeare) som är huvudperson, och en kväll när han är på väg hem till en av sina klienter ute på landsbygden utanför London kör han vilse och hamnar i en mycket vildvuxen trädgård. När han står vid grinden och tittar in känner han hur en liten hand tar hans. Den där handen återkommer vid senare tillfällen och försöker bokstavligen driva honom i döden. Allting hänger ihop med händelser Adam var med om i just denna övervuxna - då berömd och frodig - trädgård när han var fem år, men som han inte minns ett dugg av i vuxen ålder.

Det är oerhört väl berättat och historien är perfekt uppbyggd för att man ska bli uppskrämd och vilja veta mer; läsa vidare. Språket är underbart och Adams beskrivning av kärleken till böcker som artefakt är underbar och slår an många strängar i en bibliofils lilla hjärta.

Gotik, angloporr och bibliofili i en och samma lilla bok - den har ett högst förtjusande omslag och format - det är inte illa det.

May we all have our hopes, or our will to try*

2010-12-31T09:30:00.008+01:00

Idag hade jag kanske velat blåsa i tutor, ha en fånig pappershatt på huvudet och sjunga Auld Lang Syne, dansa i midnattsblå klänning och vara riktigt stjärnögd.

Istället sitter jag oinviterad och stel som en pinne i soffan och väntar på att det äntligen ska bli kväll så att jag kan gå och lägga mig.

Med Susan Hills rysare i handen.

Gott nytt år, vänner!

* från ABBAs moderna evergreen Happy New Year.

iPad? iDontgetit.

2010-12-29T16:27:00.004+01:00

Jag försöker komma underfund med det här med iPadens storhet. Jag medger utan omsvep att jag inte har riktig koll på vad det är och vad den gör (trodde först att det bara var en läsplatta), men enligt en helsidesannons i min dagstidning (papper) kan man tydligen läsa den via en "app" i sin iPad. Då väcks frågan: varför? Själv föredrar jag naturligtvis (eftersom jag är en småborgerlig reaktionär när det gäller det mesta) att hålla och bläddra i en tidning i papper, men till och med jag läser en del tidningar på nätet. Men varför ska man göra det på en iPad och inte en vanlig lap top? Kanske är det bättre "bild", men då undrar jag hur bra en bild kan bli. Men å andra sidan tycker jag inte om tv-apparater med plasmaskärmar eftersom de är för skarpa, så jag har uppenbarligen varken koll eller smak när det gäller sådant här.

På iPaden kan man också läsa e-böcker och det får mig att tänka att det måste vara jobbigt att hålla i den där plattan. Den är ju rätt stor och man kan inte klämma ihop den och böja till den som man kan med en bok (i synnerhet en pocketbok). Det verkar så klumpigt! Möjligen kan det vara praktiskt på en resa när man vill ha massor av böcker med sig som tar litet plats.

Dessutom vill ju apple censurera tidningarna som vill kunna appas på iPaden. Vill man ha en censuerarad blaska, hur skarp bilden än är på skärmen?

Vad är egentligen skillnaden på en tunn och smidig bärbar dator och en iPad? Förutom att en laptop verkar mer praktiskt eftersom man kan ställa den ifrån sig och luta skärmen i ett passande läge och på så sätt slipper hålla i mackapären hela tiden.

Jag läste en artikel i Sydsvenskan igår om att man som iPad-användare är mindre benägen att delta i "samtalet" på nätet än när man använder en vanlig dator; att man blir passiviserad och utanför eftersom man läser i en "kokong". Hur menar artikelförfattaren?

Om någon vänlig själ kan förklara iPadens mysterium i enkla ordalag för mig skulle jag bli hemskt tacksam.

Präktig feelbad

2010-12-25T12:42:00.005+01:00

På självaste julafton avslutade jag Midvinter (Rosamunde Pilcher) och tja. Vad kan man säga? Ganska trevlig, ganska underhållande, ganska stämningsfull. Men också ganska tråkig, förutsägbar och dessutom lite väl mysig och trevlig. Alla pusselbitar föll på plats så fint. Trist. Och jag retade mig på hur snabbt alla kom över sina sorger och bedrövelser. Hur enkelt allting verkar. Mannen vars hustru och dotter dör i en bilolycka har inom några veckor börjat leva med en annan kvinna - som han i och för sig har känt ett tag och alltid tyckt om, men ändå. Frånsett sorgearbetet så tar det ett tag att komma över en sådan chock det är att bli frånryckt sin familj. Och den förargliga Elfrida då! Lite galen och crazy, och alltid glad och varm och positiv och livgivande. Blä! Jag kräks på tanten.

Barnen i boken är så sjukt välartade och trevliga och kloka att jag misstänker att de i själva

verket lever dubbelliv som psykopatiska mobbare eller har en syrafabrik hemma i pastorns källare.

Alla är så förbannat trevliga, mysiga och uppriktiga. Förutom de onda kvinnorna då: Lucys mamma och mormor som bara tänker på sig själva, kläder och nöjen. Någon ond man finns inte i boken. Män är bra. Trygga och kloka även om det naturligtvis är kvinnorna som alltid vet bäst. Usch. Hela feelgood-köret har en unken eftersmak av feelbad.

Mrs Chippys sista expedition däremot, det är en trevlig liten roman. Den handlar om Shackletons resa med Endurance till Antarktis, allt ur skeppskattens perspektiv. Smart, allmänbildande och rart helt utan minsta försök till gullighet.

Från oss alla till er alla

2010-12-24T06:14:00.001+01:00

Okej, jag vet att de som är uppvuxna med fler kanaler än två inte uppskattar Kalle Anka lika mycket som vi Hedenhösare, men själv älskar jag den här filmen. God jul!

Fasansfullt

2010-12-14T13:44:00.005+01:00

Hur kan man avsky en bok som man tidigare varit helt kär i? undrade en god vän när jag berättade vad jag tyckte om Audrey Niffeneggers Själens osaliga längtan.

Jo. Låt mig förklara. Först blev jag som sagt helt förälskad även om jag tyckte att tvillingarna - de yngre - var riktigt läskiga. Små, tunna och anemiska som sparrisar som vuxit i mörkret. Självgoda och barnsliga som klär sig likadant fast de är tjugo. Men de andra personerna känns rätt trevliga, till och med den avlidna, tvillingarnas "moster". Hon börjar spöka i sin gamla lägenhet där tvillingarna numera bor och så far so good. Men vändpunkten för min förälskelse kom i och med det som händer med Dödens Lilla Kattunge. Plötsligt stod allting klart och jag såg på berättelsen ur ett annat perspektiv. Jag märkte med ens att ingen i romanen är särskilt empatisk - förutom den åldriga Jessica och hennes sympatiske man James - och alla tänker mest på sig själv och sitt eget bästa. Julias trångsynta och kvävande syn på sig själv och sin stackars tvillingsyster säger allt.

Robert får man inget riktigt grepp om, han är hal och ryggradslös som en amöba och visar starkt pedofila tendenser. Hans första tanke när han får syn på tvillingarna är "Vad unga de ser ut!" och tycker att de inte ser äldre ut än sexton. Ändå blir han kär i Valentina - en av tvillingarna - och hänger efter henne som en igel.

Och Martin, tvångsneurotikern på tredje våningen som blivit övergiven av sin älskade Marijke, börjar plötsligt hångla med Julia, den andra tvillingsyrran. Örk!

Spöket gör något så oförlåtligt och egoistiskt att man knappt kan fatta vad som händer och tvillingarnas mammors (som också är tvillingar) historia avslöjas och även de har betett sig otroligt själviskt och självgott och självtillräckligt.

Näe, fy vad de är otäcka. Kanske min känsla beror på att jag förväntade mig en helt annan sorts roman när jag började läsa. Lät mig vaggas till ro i feel-good-country. Romanen är jättebra, men jag tycker att personerna är vidrigt obehagliga. Å andra sidan är miljön med Highgate Cemetary underbar, så det väger upp lite grann. Och visst tänker jag köpa den på pocket i vår. Jag kanske måste läsa Tidsresenärens hustru ändå, bara för att få lite mer pejl på Audrey Niffenegger, hur hon skriver, hur hon menar. Vad hon egentligen vill säga med den här otäcka och otäckt bra romanen.

Winter flicks

2010-12-10T08:51:00.004+01:00

Häromdagen skrev jag om ett knippe böcker som utspelar sig under den kalla årstiden och som alltid är trevliga att läsa eller läsa om när det är vinter. Idag tänkte jag lista några vinterfilmer. För ett par veckor sedan var en god vän och hälsade på och vi djupdök i jul- och vintersmaker och bakade mjuk pepparkaka med torkad frukt, pysslade ihop smällkarameller och såg på Under the Greenwood Tree (brrr, iskall vinter i Thomas Hardys kanske enda lyckliga roman?) och de sista avsnitten av The Vicar of Dibley (som utspelar sig just före jul) medan snön yrde utanför fönstren.

Några av de filmer som finns på min villa ha-lista är Misstänkt med Cher och Dennis Quaid. En riktigt bra thriller med frostiga vindrutor och andedräkt som står som kvastar ur skådespelarnas munnar och Cher har en snygg tweedkappa. Cher är också med i den underbara Mångalen. Vinter, snö, italiensk New York-familj, passionerad kärlek och inte minst Puccini! Till och med Nicolas Cage funkar.

En klassiker är ju Måndag hela veckan, Groundhog Day med Bill Murray. Där får man snö i massor och skrattar så man får träningsvärk dagen efter samt också här en dos Cher (I've got you, babe väcker Bill varje måndagmorgon han vaknar - och de är många). En annan lite småmysig film med jul, vinter och trevlig, galen och stor familj är Medan du sov med Sandra Bullock.

Dead Zone är inte särskilt mysig, men åh, så bra och spännande. Christopher Walken är lysande i rollen som mannen som vaknar efter flera år i koma med en synsk förmåga. Otäckt, rörande och spännande i en snöig miljö. Ett av filmhistoriens vidrigaste självmord finns med i den här rullen. Det inbegriper en sax och ett badkar, men mer säger jag inte. Tom Skerritt är sheriff.

Så över till Storbritannien. I Vintergästen spelar Emma Thompson mot sin mamma Phyllida Law i ett drama regisserat av Alan Rickman. Det är snö i massor och alla går omkring och fryser men ingen tar på mössa, vantar och halsduk och ännu mindre långkalsonger. Men det är en fantastiskt bra film.

En mysdeckare i vintermiljö är The Sittaford Mystery, Mördande seans, som är ett miss Marple-fall. Timothy Dalton, snöstorm, ett litet hotell och en miss Marple som lägger näsan i blöt mer än någonsin. Perfekt att brygga en stor kanna te, skära upp ett par skivor kaka och lägga filten över benen och knäppa på dvd:n en ledig eftermiddag i december.

Baby, it's cold outside!

2010-12-04T08:46:00.004+01:00

Ah! Äntligen lördag. Vaknar tidigt, sätter fötterna på kalla trägolv och får igång brasan i kaminen och tassar sedan ut i snön och fyller på fåglarnas fröautomater. Till koltrastarna lägger jag mjuka päron skurna i bitar. Det hänger runt en fyra-fem stycken i min trädgård och eftersom jag vill att alla ska klara vintern och sjunga för mig i vår matar jag dem slaviskt. Rådjuren smyger alldeles intill huset och skrapar fram Vintergröna och andra städsegröna marktäckare som de mumsar i sig, stannar upp när de får syn på mig och sprätter sedan iväg några meter men fortsätter tugga medan de glor.

Själv går jag in igen och lägger mig i den fortfarande varma sängen och fortsätter läsa där jag somnade igår kväll. Själens osaliga längtan är bra. Riktigt bra. Jag älskar originaltiteln: Her fearful symmetry. I boken är det också vinter och som vanligt trivs jag med att läsa om den årstid jag själv för tillfället befinner sig i. Förra vintern läste jag andra vinterböcker: Winter's Bone (som blivit film) av Daniel Woodrell och Run av Ann Patchett, bland andra.

Under mitt liv som läsare har jag skaffat mig några favoriter när det gäller vinterböcker. En jag fastnade tidigt för är En ring av järn av Susan Cooper. I början av boken blir det ett otroligt snöoväder och stormen i kombination med det otäcka, ondskan som närmar sig, är oerhört skrämmande. Sedan finns det naturligtvis många stämningsskapande avsnitt i Maria Gripes Skugg-serie och Astrid Lindgrens Madicken. Jag plockar fortfarande fram Titta Madicken, det snöar ibland bara för att se på de underbara bilderna.

Is och vatten, vatten och is av Majgull Axelsson är också, precis som titeln antyder, vintrig, isig. Och en av de bästa böcker jag har läst. Jenny Diski ger sig också ut på Polar-resa i På tunn is och i Den motvillige resenären beskriver hon kyla på ett sätt som saknar motstycke.

Och så en favorit, en rysare som fick håret att resa sig i nacken på mig när jag låg och läste den medan snön yrde utanför fönstret: Johan Theorins Nattfåk.

Och här är en liten film som också passar in i vintervädret. Enjoy!

Ruth regerar

2010-12-03T10:31:00.009+01:00

Tiden flyger och jag har inte haft en enda lugn minut över för att skriva om mina böcker. Men nu sitter jag på jobbet och har det lugnt och skönt och har all tid i världen att tala om hur bra Tigerlily's Orchids var. Är. Ruth Rendell är en liten aning ojämn, åtminstone har hon varit det på senare år (damen i fråga är ju numera åttio år). Den senaste Wexford-deckaren, Monster in the Box, var något av en besvikelse i jämförelse med tidigare Wexford.

Tigerlily's Orchids kretsar kring ett hus i London och dem som bor där. Rendell är bra på att skildra besatthet, sexuellt begär och självbedrägeri och här finns det lite av varje. Det är en brokig blandning som bor i huset. Bland andra den snygge Stuart som inte kan gå förbi en spegel utan att se sig själv i den. Hans gifta älskarinna, också ohyggligt självupptagen och vars man visar sig vara våldsbenägen och hotar Stuart till livet. Olwen har druckit alkohol sedan barnsben och har som mål i livet att supa ihäl sig men hon har inte riktigt insett hur lång tid det kan ta. Så finns naturligtvis fastighetsskötaren som bor i källarvåningen och föredrar att smyga vid skolor och se på barnporr på datorn istället för att umgås med sin kurviga hustru. Det är ju bara bilder, resonerar han, det är inte på riktigt. Han är oerhört skickligt framställd och hans skräck för att bli upptäckt samtidigt som han intalar sig själv att han inte gjort något brottsligt ger mig gåshud. Mitt emot fastigheten bor den sysslolöse pensionären och änklingen Duncan som under en iskall vinter är oförskämt nöjd med att ha varmt i sitt hus. Han har inget annat att göra än att spana på sina grannar mitt emot och han får se ett och annat, kan man konstatera. När sommaren kommer och värmen med den är Duncan inte längre lika nöjd med sitt varma hus utan börjar misstänka att grannen - en äldre man och tre unga asiater som "keep them selves to them selves" - har något fuffens för sig. Och det har han/dem.
Och en morgon hittas Stuart mördad och alla härvor börjar nystas upp...

Igår började jag, trots en viss motvilja, på Själens osaliga längtan och tyckte genast om den. Andra bokläsare jag litar på har rekommenderat den varmt och dessutom tyckte jag väldigt mycket om The Night Bookmobile - särskilt knorren på slutet som jag verkligen inte hade väntat mig. Så jag ger Niffenegger en chans.

Det tror jag att jag gör rätt i.

bild lånad från fishwithoutabicycle

Farväl till en god vän

2010-11-18T08:20:00.003+01:00

Så läste jag då sista kapitlen av The Distant Hours igår kväll och det var faktiskt så rörande att jag grät en skvätt. Dels är det ju faktiskt lite högtidligt att avsluta en bok man tycker så mycket om och som man hållit på med ett par veckor - det är ju en god vän! - dels var det faktiskt ett väldigt fint slut. Utan att vara sentimentalt på något sätt. Tårarna kom sig av att jag är en aning överkänslig ibland och har lätt för att gråta överhuvudtaget.

Ända tills de sista sidorna var jag väldigt orolig för att det skulle bli patetiskt och lika förutsägbart som Morton retfullt förlett oss till att tro, men så var det inte. Tack och lov. Visserligen anade jag hur det egentligen låg till, men man kan ju aldrig vara säker.

Och det var så fint att pappan började läsa och förstå vikten av god litteratur. Jag älskar när Edies mamma säger att "han har nyss börjat på Bleak House". Och att mamman tar upp sitt livs passion - skrivande - igen. Åh, nu börjar jag gråta igen.

The Distant Hours är en lysande roman, det är allt jag har att säga. Bara det att Edie alltid har ett exemplar av Jane Eyre i handväskan, om hon nu skulle få tråkigt när hon väntar på tuben eller sitter på tåget. That's my girl!

Eftersom jag är en serial reader började jag på nästa bok en stund efteråt. Jag hörde av

Pomegranate i en kommentar att i det i Midvinter råder en skön jul-/vinterstämning, men jag var inte riktigt på humör för Pilchers pensionärsstilistik, utan lade undan den igen och plockade fram min favorit Ruth Rendells senaste alster. Det var mycket bättre.

Love is in the air...

2010-11-17T08:11:00.004+01:00

Underbara J S Bach, dels till Pomegranates vinterterapi, dels till prins William som eklaterade sin förlovning med Kate Middleton igår. Gratulerar!

Vilken ring Kate fick? Jo, "my mother's engagementring" som William förklarar. Man blir ju alldeles tårögd.

No dawn, no dusk, november

2010-11-15T08:40:00.009+01:00

Dagarna blir allt kortare och himlen hänger tungt över marken men det spelar ingen roll eftersom jag bara vill sitta inomhus i min vinröda sammetssoffa framför brasan och läsa. Vilket jag också gör, så mycket jag bara kan. Jag har fortfarande en bit kvar i The Distant Hours, jag älskar när en bok jag vill försvinna in i är lång och varar länge. För försvinna vill jag. Det är en fantastisk berättelse och huvudpersonen, berättaren Edie, är lika sympatisk, lågmäld och lätt att identifiera sig med som Clodagh i Barbara Vines Grasshopper. Det är inga stora gester, men det är starka känslor. Mycket engelsk, helt enkelt.

Ömsom får man följa hennes berättelse om hur hon försöker reda upp vad som hände i slottet Milderhurst (hur uttalas det? [mıld-] eller [maıld]?) 1941 när hennes mamma evakuerades från London till slottet och blev bästa vän med den udda Juniper, yngsta dotter (det finns ett äldre tvillingsysterpar också) i huset. Ömsom följer man också systrarnas - och Edies mammas - upplevelser 1939-41. Berättelsen bär på många överraskningar och hela tiden anar man att det finns mer bakom nästan allting som sägs, som syns. Den som hyser minsta förkärlek till Storbritannien måste bara älska den här romanen. Och jag kan inte låta bli att associera den till Sarah Waters The Little Stranger, trots att de är väldigt olika så har ramen för berättelsen många likheter. De bär på ett gotiskt arv, båda två.

På tal om mörker och november hittade jag en fin dikt på Therese Bohmans utmärkta blogg. Here it goes:

No sun – no moon! No morn – no noon - No dawn – no dusk – no proper time of day. No warmth, no cheerfulness, no healthful ease, No comfortable feel in any member - No shade, no shine, no butterflies, no bees, No fruits, no flowers, no leaves, no birds! - November!
Thomas Hood

Och så läste jag den här vinterdikten i Kerstin Thorvalls diktsamling Doften av Pion (finns också i Jag är en grön bänk i Paris):

Vinterdikt

Förut
tyckte jag det var så tragiskt
med de nakna träden.
Nu
ser jag hur starka de är.

Kanske är det så man ska se på de kala, svarta träden som piskar och böjer sig i stormbyarna? Att de är starka som överlever: att de klarar allt - till och med ännu en vinter?

Bilden är från yorkshirewalks.org

Tolv dagar kvar...

2010-11-07T09:38:00.000+01:00

Boken som stämningsskapare och snuttefilt

2010-11-06T13:03:00.019+01:00

Även om jag i vanliga fall inte precis är något fan av Mats Gellerfeldt, så tyckte jag mycket om den här artikeln han skrivit om Sherlock Holmes i Svenskan. Jag blev till och med lite rörd när han skriver hur han som liten ordnade det för sig när han skulle läsa:

Jag var nörd redan som barn och älskade ”mysfaktorn” i berättelserna. Jag minns ännu känslan av att komma hem från skolan och rosta bröd på ett primitivt galler (men det blev frasigare än med elektrisk brödrost), koka te och sedan placera mig själv och den tjocka katten Rasmus I i sängen och läsa om Holmes och Watson, medan oktoberregnet trummade mot fönstret.

Inte alls långt från mina egna upplevelser, inte bara med Conan Doyle, utan också exempelvis Maria Lang, C S Lewis, Susan Cooper, J R R Tolkien för att inte tala om Lotta-böckerna. Också i vuxen ålder älskar jag det där, att ta fram en bok, sätta mig på en skön plats och duka fram en kanna te och kakor eller läskande citronlemonad om det nu är på en filt ute i solen jag ämnar parkera mig. Inte sällan är det också omläsningar det gäller. När man vet att det kommer att bli mysigt, vet vilka känslor som kommer att infinna sig.

Jag gör det fortfarande. När sommaren nalkas plockar jag till exempel ofta fram Tordyveln flyger i skymningen (inger ofelbart en sommarlovskänsla, men då måste man ha leverpastej och andra goda pålägg hemma eftersom en av de bästa scenerna i boken utspelar sig hemma hos prästen Lindroth där han serverar smarriga mackor som får det att vattnas i munnen på läsaren) och när hösten kommer läser jag gärna om Jane Eyre. Inledningskapitlet i vilket Jane sitter i fönstersmygen och läser bakom gardinen (varför gillar man att läsa om andra som läser? Rena metaporren!) medan regnet smattrar mot rutan känns lika mysigt (men bara just i början, ett par sidor längre in är det inte precis mysigt...) som Gellerfeldts Holmes-upplevelse.

Det är verkligen fantastiskt. Böcker kan faktiskt ge vilken upplevelse som helst: de kan vända helt upp och ner på ens världsbild, välta världen, underhålla, skrämmas eller få en att skratta men de kan också agera snuttefilt för den trygghetstörstande. Det är bara att välja.

En alldeles egen bokbuss

2010-11-04T08:52:00.003+01:00

Tänk att kliva in i en sådan här bokbuss, som rymmer allt man någonsin läst i hela sitt liv. Audrey Niffenegger har skrivit och ritat en serie bilder som bygger på just denna idé och de publicerades i the Guardian innan de blev boken The Night Book Mobile. Tydligen har hon gjort fler bilderböcker/seriealbum, bland annat ett som heter The Three Incestuous Sisters. Underbart sjuk titel, tycker jag. Jag har faktiskt inte läst något av Audrey Niffenegger, för varje gång jag läst om hennes böcker har jag bara tyckt att det hela låter fånigt. Resa i tiden? Näe. Spöken? Äh.

Men jag ska i alla fall börja med boken om bokbussen, sedan får vi se.

Här kan man läsa lite mer om Niffeneggers serieböcker.