Lovebombing

Jag är inne i värsta Ajvide Lindqvist-trippen just nu och det känns riktigt trevligt. Han skriver så vansinnigt bra. Nu är det Pappersväggar som ligger på nattduksbordet (jag älskade trollnovellen!) och Människohamn har jag återbördat till min bror som med stor entusiasm rekommenderade den. Och jag förstår honom.

John Ajvide Lindqvist kan verkligen konsten att teckna levande personporträtt och skapa runda och trovärdiga karaktärer. I Människohamn vimlar det av berättelser i berättelsen och romanen är som en fet rysk gumma full av historier och människor. Framför allt tycker jag om den äldre mannen Simon och hans särbo Anna-Greta och deras olika bakgrunder. Och tonårsskildringen från åttiotalet känns igen i varenda detalj. Det är en rik roman med en komplex intrig som knyts ihop och flätas samman allt eftersom man kommer längre in i boken. Visserligen är slutet kanske lite väl storslaget och Stephen Kingskt, men det spelar ingen roll. Jag köper det rakt av eftersom Ajvide Lindqvist är så fantastiskt på att berätta och skapa en levande värld fylld av trovärdiga figurer.