Filmfläta

Påskafton tillbringade jag framför min dvd och A Passage to India från 1984 (efter en roman av E M Forster). Judy Davis är utsökt och mycket lik sin fellow aussie Nicole Kidman. Numera är förstås båda två en aning förändrade när det gäller utseendet, av olika orsaker. Den ena på grund av att åren gått, den andra på grund av diverse operationer och medvetna åtgärder såsom ögonbrynsplockning och hårfärgning. Visserligen är Nicoles ögonbryn gudomligt vackra nu men en fantastisk skådespelerska har hon alltid varit. Liksom Judy Davis spelar hon med små medel, uttryck i ögonen, en minimal ryckning i läppen. Lysande.

Bäst är nog Kidman i Portrait of A Lady, av Jane Campion efter en roman av Henry James. Campion som bara gjort otroligt bra filmer; Holy Smoke, Pianot, In the Cut ... (i vilken Meg Ryan gör sin bästa rollprestation någonsin - men hon har också något inpumpat i läpparna, liksom Nicole..)

Med i A Passage to India är också min gamla favorit Peggy Ashcroft. Hon är för övrigt fantastisk i serien Juvelen i kronan som spelades in någon gång i början av åttiotalet, efter en romansvit av Paul Scott.

Det är David Lean som gjort A Passage to India och han har också gjort den otroligt vackra filmen Lawrence av Arabien där Peter O'Tooles ögon är blåare än någonsin. Har någon filmhjälte varit vackrare än han, där i öknen?


Andra fantastiska ökenfilmer är The English Patient (byggd på en roman av Michael Ondaatje), den mest romantiska film som gjorts, och The Sheltering Sky (efter Paul Bowles roman).


Häpnadsväckande bra båda två. Det är något särskilt med ökenfilmer.
Det är något särskilt med film överhuvudtaget. Hur skulle man kunna leva utan dem? Så fattigt och futtigt livet skulle vara.


T. v. Ralph Fiennes i The English Patient, ovan Judy Davis i A Passage to India, Nicole Kidman i Portrait of a Lady och ett nytaget porträtt(sic!) samt Peter O'Toole i Lawrence of Arabia.