fredag 15 februari 2013


Ett klargörande för den som kanske är lite trög och inte har förstått det genom nedanstående bildinlägg (samt det faktum att det inte skrivits något vettigt här på evigheter):

inky fingers is no more. It has ceased to be. It's expired and gone to meet its maker. This is a late blog. It's a stiff. Bereft of life, it rests in peace. Its rung down the curtain and joined the choir invisible. This is an ex-blog.

torsdag 27 december 2012

onsdag 26 december 2012

Framtidshopp

Snöstormen på kvällen den 23 var vacker och julstämningsfull, men det regn och tö och gråväder som varit närvarande sedan julafton gör att jag bara vill plocka ner julpyntet och gå in i en ny fas - vänta på våren-fasen (vilken alltid inleds med nyår, för min del).
Men tills helgerna är över och saker och ting återgått till sitt vanliga sköna lunk, sjunker jag in i Barbara Vines The Child's Child, min julklappsbok. Den är, som Vine alltid är, lysande och en bra bit in lovar den samma lågmält berättade, ytterst dramatiska händelser som exempelvis The Grasshopper eller A Brimstone Wedding. Medan jag ligger här i soffan och smaskar i mig non-stops ekar i huvudet något Ruth Rendell sa i en intervju nyligen. Hon tränar i sitt hemmagym varenda dag och betonade: "I am very fit!".
Det är bra. Ju bättre form hon är i, desto troligare är det att hon lever länge och alltså skriver mååånga böcker till. Ta en halvtimme till på löpbandet, Ruthan.

fredag 14 december 2012

Snyggt åttiotalsmode och julklappsfilm


 Julstämningen lade sig över nejden ungefär samtidigt som snön. Det var en perfekt första december. Snöfall, frostigt, glittrande och vackert och den mest flippade julkalendern på länge tog sin början (har aldrig sett mer queera spöken!).

Jag pysslar som aldrig förr och klipper och klistrar och viker och får fram vackra stjärnor och snygga julkort. Jag sitter också framför datorn och klickar skamlöst hem julklappar till mig själv eftersom jag tycker jag förtjänar det. Igår öppnade jag den nästan igenfrusna brevlådan (det var minus arton till och med här i Skåne, folks!) och fann första omgången paket. Inuti låg den ganska bortglömda med absolut rafflande-i-Hitchcockstil-thrillern från 1987 Suspect med Cher och Dennis Quaid (1987 var ett lysande år för Cher, då kom också Witches of Eastwick samt underbara Moonstruck), A Christmas Carol (förstås) med Patrick Stewart som Scrooge och blåögde Richard E Grant som den arme Cratchit, och Groundhog Day som av någon anledning alltid får mig att skratta, hur många gånger jag än sett den.



Jag började med (jajaja, julklappar är till för att öppnas) att titta på Suspect. Förutom att den verkligen är spännande finns det en vintrig krispighet i den bleka solen, och den utspelar sig lämpligt nog i veckan före jul. Cher spelar försvarsadvokat åt en mordanklagad, dövstum hemlös (Liam Neeson i en av hans första roller) och Dennis Quaid sitter i juryn och upptäcker att en del saker inte är ordentligt utredda. Han gör en del efterforskning på egen hand och ger Cher lite hintar här och där som kan hjälpa henne att fria hennes klient.


Cher är ju tjusig på ett lite botoxartat sätt, men hon spelar utmärkt och är alltid väldigt avslappnad och naturlig i de filmer hon gör. Här går hon omkring i rymliga kappor, bekväma stora tröjor och mjuka brallor och platta stövlar och det gör mig väldigt glad att se att det fanns ett åttiotal som inte var totalt anskrämligt utan rätt snyggt. Och något helt annat än modet som råder nu, när plaggen så ofta ser ut att vara en eller ett par storlekar för små. Varför? Både obekvämt och fult och man ser dessutom större ut än man är.

Själv ska jag sticka ett par benvärmare, skaffa stora sweatshirts och ha platta stövlar till mina leggings och vänta på nästa julklappspaket. Den här gången med böcker.



söndag 18 november 2012

'Tis the season for skräck

Ett inlägg i månaden, ja det kan nog vara lagom.
I novemberdunklet duger bara rysare och spökhistorier, ergo har jag läst både Susan Hill och noveller av de bästa svenska rusk-författarna. Hill är mästerlig på att skapa stämning och ibland är det allt som behövs för att man ska vara knottrig av gåshud hela dagen. Dolly har en stämning så mättad att man kan skära den i tunna skivor men något crescendo blir det aldrig, men heller inget antiklimax. Den är läskig rakt igenom, basta, men man hoppar inte till av skräck i någon speciell scen. Det är en jämn ström av kalla kårar man får. Den rekommenderas så här i dimmiga och kylslagna tider.

De odöda är en nyutgiven samling skräcknoveller av olika författare som Johan Theorin, Anders Fager, Amanda Hellberg och förstås John Ajvide Lindqvist (shit vad sur jag är förresten, för att man inte kan köpa Tjärven i pappersform. Jag vill ju läsa den!), men också klassiker som Edgar Allan Poe och Lovecraft och inte minst Selma Lagerlöf finns med. Det är varierande kvalitet på texterna och mina favoriter är naturligtvis Theorin, Ajvide Lindqvist och Lagerlöf. Amanda Hellbergs bidrag är lika svagt som det jag tidigare läst av henne och även om jag förstår att hon försöker använda ett slags ålderdomligt språk upplever jag det bara som mycket ansträngt. Caroline L Jensen känns lite Ajvide Lindqvistsk med sitt äckliga monster, men okej - läskigt är det även om huvudpersonens reaktioner och tankar känns ganska onaturliga. Åke Edwardssons novell är välskriven och har en oväntad knorr på slutet. Tyvärr hade jag redan läst Ajvide Lindqvists "Equinox" i Pappersväggar, men den var likväl lysande.
Fast jag förstår inte riktigt meningen med att samla ihop och ge ut noveller som redan tidigare givits ut, men det är en annan femma.
De odöda är en bra samling och blir en tunn men trevlig (på ett otäckt sätt) julklapp nästa år.

tisdag 16 oktober 2012

Regression på hög nivå

De senaste två veckorna har jag känt mig så himla trött, både intellektuellt och fysiskt, och har dessutom varit rejält förkyld. Jag har både Liza Klaussmanns Tigrar i rött väder och Kate Mortons The Secret Keeper hemma, men är helt oförmögen att ta itu med någon av dem - fast jag är helt övertygad om att de är hur bra som helst.

Det enda jag mäktar med är Merri Viks Lotta-böcker. Har den här gången börjat helt från början och är nu på Håll masken, Lotta. Det är precis alldeles lagom utmanande för min trötta och tomma hjärna och böckerna är lätta att ha med i sängen på kvällen och på bussen nästa dag.
Men rätt som det är slår läslusten till och då jäklar blir det åka av.
Det finns förresten en finfin Lotta-blogg numera. Här hittar man den.


Lotta - en vän i viken.

lördag 13 oktober 2012

Jag kväver en gäspning

Jag har absolut ingen prestige alls när det gäller vad man ska och inte ska gilla och skäms inte en sekund för att jag struntar fullständigt i det här med Nobelpriset i litteratur. Jag tycker helt enkelt att det är sjukt tråkigt och att det så gott som aldrig är någon för mig intressant författare som blir utvald.
Inte i år heller.
Om man nu nödvändigtvis ska ägna sig åt utmärkelser och pris tycker jag att Borås Tidnings Debutantpris är mycket mer spännande.

söndag 7 oktober 2012

Alan Garners magiska mytiska värld

När jag var ganska liten, kanske åtta-nio år (minns inte året. Den gick första gången 1972 men det här måste ha varit ungefär fem år senare), gick Alan Garners ungdomsroman Elidor, det gyllene landet som sommarlovsföljetong på radio och jag var trollbunden. Livrädd, men fascinerad, förälskad och fast. Kanske var det där min kärlek till skräck tog sin början.

Jag gjorde som min storebror (jag var en fruktansvärd men hängiven härmapa) och läste De tre fördömda och blev ännu mer skräckblandat förtjust. Alan Garner hängde sedan med under åren, och jag läste Stenens visdom och Den förtrollade stenen (ja, det är mycket med sten i Garners berättelser) och Orion i ögat. Det finns ett slags magi, något ogripbart och outtalat i Garners romaner. Man vet inte säkert hur det går; om slutet är lyckligt eller inte, och det störde mig nog lite grann när jag var barn.

Det var först när jag som vuxen läste om De tre fördömda som jag insåg vilken lysande författare Garner är. Jag var så rädd att håren reste sig i nacken och jag inte vågade släcka ljuset och den känslan har jag fått varenda gång jag läst om denna briljanta berättelse. Den är definitivt hans mästerverk, men det klart - Elidor står inte långt efter (tänkt, när barnen ser hur någon försöker öppna dörren utifrån fast ingen står på trappan - hu! Och den grå tysta världen i Elidor... Ruskigt! Och vansinnigt sorgligt).
Jag blev hemskt glad när jag såg att en ny bok av Garner skulle komma ut, dessutom en avslutning av Colins och Susans äventyr från Den förtrollade stenen (fy, när de blir jagade av svartalverna...).

Alan Garner, läskig gullefarbror.

Boneland är inte en barnbok, inte ens en ungdomsbok utan skriven för vuxna, vilket äger en viss logik eftersom Colin numera är medelålders. Garner gör det verkligen inte lätt för sig. Romanen är skriven i ungefär samma fragmentariska och korthuggna stil som jag minns att Orion i ögat är. Det tar en stund innan man lär sig språket, stilen, dialogen, och kommer in i berättelsen. Den är allt annat än lättillgänglig och färdigtuggad. Här handlar det om fullkornsprosa och man får själv fylla i luckorna men det är underbart att få använda fantasin, om än ganska frustrerande att inte få tydliga och klara besked. För inte får man några svar på det man kan ha undrat över i Den förtrollade stenen och Månen över Gomrath. Man blir inte det minsta klokare på Colins och framför allt Susans öde, däremot  bjuds det på underbara resonemang och svindlande tankeutsvävningar om tid och rymd, myt och vetenskap. Det är det som är den stora behållningen av Boneland, åtminstone för min del.

onsdag 3 oktober 2012

Nu i lager

Beställd och klar! Har stora förväntningar efter den senaste, mycket välskrivna och fint sammanvävda Distant Hours. Det kan bli hur bra som helst.

Sjukt spännande

Jag har tidigare skrivit om Belinda Bauers debutroman Mörk jord, som jag tyckte mycket om. Både skildringen av pojkens tankar och sätt att resonera, och dito tillhörande den fängslade pedofilen känns trovärdiga och rimliga. Uppföljaren Skuggsida kändes däremot inte lika gedigen utan snarare lite galen, med polismannen Jonas Holly som mer eller mindre flippar ut på ett ganska häpnadsväckande sätt.
I Ni älskar dem inte avslutar Bauer sin trilogi om folket i byn Shipcott där Exmoor, heden som omger byn, spelar så stor roll. Konstapel Holly är tillbaka och det man trodde hände i Skuggsida känns inte längre lika självklart. Kanske det inte alls var som man uppfattade det?
Ni älskar dem inte är fullproppad av sjuka typer (särskilt en, och då talar jag inte om Holly) och så gott som alla figurer i romanen skildras ingående och levande. Belinda Bauer skriver oerhört bra och känsligt och översättningen (utkom på Modernista i september) är helt okej. Ni älskar dem inte är vansinnigt spännande och jag hade nästan samma problem med att lägga ifrån mig boken om kvällarna som jag har närhelst jag läser en roman av Sharon J Bolton.
Shipcott-trilogin rekommenderas å det varmaste.

onsdag 26 september 2012

Vilsegången Goodman

När jag väl accepterade Carol Goodmans Incubus för vad den var (tantsnusk med övernaturliga inslag) - och inte vad jag hoppades att den skulle vara (ännu en spännande mysrysare i akademisk miljö) - tyckte jag att den var helt okej. Åtminstone så pass okej att jag ville läsa uppföljaren Water Witch.
 Ja, vad kan man säga? Redan på första sidan dyker demonälskaren Liam upp i Callies drömmar och i nästa nu knackar damerna från Fairwick College upp och behöver Callies hjälp att slussa in halvstora vattennymfer till Faerie och sedan är cirkusen igång.
Den ganska enahanda erotiken kan jag stå ut med, men vad jag inte klarar av är huvudpersonen Callies enfald. Hon tabbar sig hela tiden och är allmänt tanklös, och utläggningarna om skor och badoljor och liknande chick lit-ingredienser kunde jag verkligen vara utan.
Water Witch blir som en underlig blandning av Lynn V Andrews Medicine Woman (new age-klassiker) och nyss nämnda chick lit. Och lite True Blood och Twilight.
Urd, Skuld och Verdandi dyker upp och all världens folklore och mytologi mixas friskt. Jag tycker att det blir lite väl mycket av allt, helt enkelt. Det funkar inte. För mig.
Efter hundraåtta sidor lade jag ifrån mig boken och jag längtar istället våldsamt efter De döda språkens sjö-Goodman. Måtte hon snart komma tillbaka från irrfärderna i Faerie.

Innehållet är precis lika dumt som omslaget.