söndag 24 juli 2011

Demoner och mördare


Incubus var en intressant läsupplevelse. Den vanliga Carol Goodman-världen finns där: ensam kvinnlig akademiker hamnar på en udda internatskola där det sker underliga saker. Men. Och detta är ett stort men. Professor McFay (väldigt vad många professurer det fanns på Fairwick! Varför blir man inte helt enkelt lektor?) är betydligt menlösare och fjolligare än de vanliga Goodmanhjältinnorna. Och jag är inte helt förtjust i att blanda ihop fantastiska inslag med den verkliga världen. Det blir lite för mycket Harry Potter när diverse häxor, omvända demoner och gudomar står i köket på tacksägelsedagen och skalar potatis och rör i grytorna utan att röra en fena. Det funkar i Harry Potter men kanske inte i en roman för vuxna. För det är väl en roman för vuxna? Bitvis får jag en känsla av att Incubus riktar sig mot en yngre läsare än Goodman vanligtvis gör.
Och så är det de erotiska inslagen. Goodmans hjältinna skriver själv om bodice rippers och det är faktiskt precis vad Incubus delvis är. Professor McFays demoniske älskare är hårdhänt och brutal och det verkar vara precis det som triggar vår professor. Inget fel med det, men det blir lite väl mycket Harlequinestetik över det hela. Och dessutom struntar väl jag i vad människan har på sig? Christian Louboutin-skor, my ass. Läser jag Carol Goodman vill jag inte ha upplysningar som skulle platsa i en chicklitroman.
Oh well. Det är ändå spännande och ganska välskrivet, även om det inte är lika bra som Goodman brukar vara. Jag tror nog trots allt att jag tänker läsa uppföljaren i Fairwickserien, The Water Witch, men Helena skriver att den ska ha en annan protagonist - jag som vill veta om McFays demon kommer tillbaka!

Igår påbörjade jag Ann Cleeves första Vera Stanhope-roman, The Crow Trap. Den kommer före Hidden Depths (Dolda Djup) och jag vet inte riktigt varför den inte översattes och kom ut före Dolda Djup på svenska, och varför ITV filmade Hidden Depths först. Och vad jag ännu mindre förstår är varför man valde Brenda Blethyn som Very Stanhope. BB i all ära, men jag fick intryck av att Vera ska vara rejält överviktig och i fyrtiofemårsåldern och inte närmare sextio, tjusig och normalbyggd? När man väl ser filmatiseringen faller säkert bitarna på plats, men det blir ändå en aning irriterande att ha Brenda Blethyns ansikte utanpå boken där en helt annan Vera beskrivs.

måndag 18 juli 2011

...and tits.



Den som inte sett den helt fantastiska The King's Speech ännu måste bara se till att göra det i rödaste rappet.

fredag 15 juli 2011

Fredag 15 juli 2011

Inte mindre än tre gånger försökte jag börja läsa och komma in i En dag av David Nicholls, men misslyckades. Det gick liksom inte. När jag för en vecka sedan försökte för fjärde gången hade jag helt enkelt inget annat att läsa så jag var så illa tvungen att plöja igenom de första ganska trista sidorna igen. Men det klart - sådana där ointressanta samtal präglade av osäkerhet och oerfarenhet har vi väl alla haft i tjugoårsåldern. För det är så En dag inleds och är uppbyggd; ett kapitel för dagen den femtonde juli (häpp!) varje år från 1988 till 2007 (och Emma och Dexter är tjugoett repektive tjugotvå 1988). Ett ganska lysande upplägg, måste jag säga.
När jag väl började läsa En dag blev jag faktiskt helt fast och jag är numera med i den lovsjungande kören. Jag tycker den är helt super. Däremot inte särskilt originell eller speciell - det är helt enkelt en riktigt bra roman med lad/chicklitdrag. Att läsa En dag känns ganska mycket som att läsa Lisa Jewell. Varmt, klokt och berörande och späckat av humor utan att för den skull vara gapflabbig (som Mike Gayle. Mer som Nick Hornby i så fall.). Den påminner också rätt mycket om Jewells Vince&Joy, tycker jag. Det som skiljer En dag från hans kollegors romaner är kanske hur mycket han får med av det brittiska samhällets moderna historia. Det är ett rent nöje att läsa och få i sig by the way så där. Och han är också duktig på att skildra problematiken i att kunna bete sig som en ansvarslös tonåring långt upp i vuxen ålder och hur mognaden smyger på och man plötsligt inser att man är vuxen, vilket man naturligtvis förväxlar med att vara gammal:
Vid tjugosju års ålder undrar Emma om hon börjar bli gammal. Hon brukade vara stolt över sin vägran att se den andra sidan i en argumentation, men hon accepterar mer och mer att frågor ofta är mer dubbelbottnade och komplexa än hon trodde.
Det enda jag har lite svårt för att förstå varför Emma tycker så mycket om Dexter. Han är en riktigt fjantig och omogen figur och Emma är ju en ganska klok flicka. Men kärleken är ju blind. Eller är det kanske den som ser ...?
Jag har ungefär hundra sidor kvar och kommer antagligen att ligga och läsa i flera timmar ikväll. En dag har den effekten. Man vare sig kan eller vill släppa den.
Helena har skrivit, som vanligt välformulerat och initierat, om One Day här.

torsdag 14 juli 2011

Skärpning, Kate!



Jag, som bokstavligen har dyrkat Kate Bush sedan jag var i elvaårsåldern (det var hennes fel att jag började tona håret rött och gjorde hål i öronen hemma i flickrummet trots att jag inte fick för mina föräldrar), blev naturligtvis eld och lågor när jag hörde att ett nytt album skulle släppas. Glädjen blev dock kort eftersom jag snart blev varse att det var nyinspelningar av gamla låtar det handlade om. Varför? Åh, VARFÖR?
När förra albumet Aerial damp ner tog det mig extremt lång tid att medge för mig själv att Kates storhetstid nog är över. Och ännu mer påtagligt blir detta faktum i och med Director's Cut. Jag tog tidigare idag mod till mig och lyssnade igenom skivan helt och hållet och nu har jag faktiskt lite ont i magen. Kate är fortfarande min husgud och ikon men bättre än hon var på Hounds of Love blir hon aldrig.
Sämre än på Director's Cut blir hon förhoppningsvis aldrig. För det är bitvis faktiskt riktigt kass. Mycket på grund av att Kate helt enkelt inte sjunger lika bra längre. Och lite för att det är för mycket gitarr (innan hon fick ihop det med sin gitarrist Dan McIntosh var hennes musik pianobaserad). Hennes speciella röst funkar bara ihop med hennes underliga musik i originella arrangemang med fairlight, piano och brorsan Paddys hembyggda instrument. Inte fucking elgitarr!


Ingen av låtarna har blivit bättre eller starkare och de enda som klarar sig något så när i jämförelse med originalversionerna är This Woman's Work och Song of Solomon. I långsamt suggestivt tempo klarar Kates röst av att låta stark och intensiv men oftast låter hon bara ganska löjlig. I Flower of the Mountain, tidigare The Sensual World, blir de upprepade "yes"-en en ren parodi på de ursprungliga mycket sensuella viskande "mmm, yeees".
Kate jobbar emellertid med en helt ny skiva och låt oss bedja till Apollo och andra musikgudar att det blir musik att älska.

Kates snygga hemsida hittar du här.

fredag 8 juli 2011

en dag på sjön.


Gårdagen tillbringades på Sveriges vackraste strand (Sandhammaren) och med i väskan fanns, förutom en sjukt god matsäck, den käcka och saltstänkta Vind för våg av Elsa Nyblom. Ett par rödhåriga tvillingar, yrhättor förstås men också väldigt rediga, tillbringar en sommar i Bohuslän och det är underbart att läsa om Strömstad anno 1953. Granit, strandvallmo, färska räkor och nybakade bullar och kaffe i en mässingskittel och en och annan quisling. Det är min mammas gamla bok och jag plockar fram den ibland för att få lite skön västkuststämning (vilket jag kan sakna ibland).
Hur som helst, stranden består av flera kilometer vit sand, vattnet var grönblått och varmt och herregud vad det doftar gott vid havet. Lite tång, musslor, salt. Friskt och rent. Man blir nog en bättre människa av att bo vid havet. Något annat måtte vara omöjligt. Så rent, renande och öppet det är vid kusten. Hur kan man vara inskränkt och knuten i en sådan miljö?

Foto: mitt

När flickboken var slutläst plockade jag fram Ulf Lundells Värmen som också fanns nerpackad. Eftersom jag befann mig på Österlen tyckte jag att det kunde vara passande, men näe. Jag var inte alls på humör för honom. Jag älskar visserligen hans språk, den där malströmmen man fångas av, men igår pallade jag inte med babblet och de evinnerliga diskussionerna - som ju alltid är samma som återkommer. Och, naturligtvis, en ung kvinna. Gäsp.
Alltså ägnade jag mig istället åt att nicka till där på sanden, vaggas till sömns av vinden och vågorna. Vilket resulterade i friskt röda hudpartier vilka vårdas ömt idag. Medelst Jenny Berthelius Mannen med lien, nybakade rågfrallor med leverpastej och smörgåsgurka och en stor kanna te ute i bersån. Kan inte bli mycket bättre en mulen dag som denna.

tisdag 5 juli 2011

Hm, vilken ska jag ta först...?


Den här högen fick jag bara så där av bästa väninnan. Inte konstigt att hon räknas som bästa!