torsdag 27 december 2012

onsdag 26 december 2012

Framtidshopp

Snöstormen på kvällen den 23 var vacker och julstämningsfull, men det regn och tö och gråväder som varit närvarande sedan julafton gör att jag bara vill plocka ner julpyntet och gå in i en ny fas - vänta på våren-fasen (vilken alltid inleds med nyår, för min del).
Men tills helgerna är över och saker och ting återgått till sitt vanliga sköna lunk, sjunker jag in i Barbara Vines The Child's Child, min julklappsbok. Den är, som Vine alltid är, lysande och en bra bit in lovar den samma lågmält berättade, ytterst dramatiska händelser som exempelvis The Grasshopper eller A Brimstone Wedding. Medan jag ligger här i soffan och smaskar i mig non-stops ekar i huvudet något Ruth Rendell sa i en intervju nyligen. Hon tränar i sitt hemmagym varenda dag och betonade: "I am very fit!".
Det är bra. Ju bättre form hon är i, desto troligare är det att hon lever länge och alltså skriver mååånga böcker till. Ta en halvtimme till på löpbandet, Ruthan.

fredag 14 december 2012

Snyggt åttiotalsmode och julklappsfilm


 Julstämningen lade sig över nejden ungefär samtidigt som snön. Det var en perfekt första december. Snöfall, frostigt, glittrande och vackert och den mest flippade julkalendern på länge tog sin början (har aldrig sett mer queera spöken!).

Jag pysslar som aldrig förr och klipper och klistrar och viker och får fram vackra stjärnor och snygga julkort. Jag sitter också framför datorn och klickar skamlöst hem julklappar till mig själv eftersom jag tycker jag förtjänar det. Igår öppnade jag den nästan igenfrusna brevlådan (det var minus arton till och med här i Skåne, folks!) och fann första omgången paket. Inuti låg den ganska bortglömda med absolut rafflande-i-Hitchcockstil-thrillern från 1987 Suspect med Cher och Dennis Quaid (1987 var ett lysande år för Cher, då kom också Witches of Eastwick samt underbara Moonstruck), A Christmas Carol (förstås) med Patrick Stewart som Scrooge och blåögde Richard E Grant som den arme Cratchit, och Groundhog Day som av någon anledning alltid får mig att skratta, hur många gånger jag än sett den.



Jag började med (jajaja, julklappar är till för att öppnas) att titta på Suspect. Förutom att den verkligen är spännande finns det en vintrig krispighet i den bleka solen, och den utspelar sig lämpligt nog i veckan före jul. Cher spelar försvarsadvokat åt en mordanklagad, dövstum hemlös (Liam Neeson i en av hans första roller) och Dennis Quaid sitter i juryn och upptäcker att en del saker inte är ordentligt utredda. Han gör en del efterforskning på egen hand och ger Cher lite hintar här och där som kan hjälpa henne att fria hennes klient.


Cher är ju tjusig på ett lite botoxartat sätt, men hon spelar utmärkt och är alltid väldigt avslappnad och naturlig i de filmer hon gör. Här går hon omkring i rymliga kappor, bekväma stora tröjor och mjuka brallor och platta stövlar och det gör mig väldigt glad att se att det fanns ett åttiotal som inte var totalt anskrämligt utan rätt snyggt. Och något helt annat än modet som råder nu, när plaggen så ofta ser ut att vara en eller ett par storlekar för små. Varför? Både obekvämt och fult och man ser dessutom större ut än man är.

Själv ska jag sticka ett par benvärmare, skaffa stora sweatshirts och ha platta stövlar till mina leggings och vänta på nästa julklappspaket. Den här gången med böcker.



söndag 18 november 2012

'Tis the season for skräck

Ett inlägg i månaden, ja det kan nog vara lagom.
I novemberdunklet duger bara rysare och spökhistorier, ergo har jag läst både Susan Hill och noveller av de bästa svenska rusk-författarna. Hill är mästerlig på att skapa stämning och ibland är det allt som behövs för att man ska vara knottrig av gåshud hela dagen. Dolly har en stämning så mättad att man kan skära den i tunna skivor men något crescendo blir det aldrig, men heller inget antiklimax. Den är läskig rakt igenom, basta, men man hoppar inte till av skräck i någon speciell scen. Det är en jämn ström av kalla kårar man får. Den rekommenderas så här i dimmiga och kylslagna tider.

De odöda är en nyutgiven samling skräcknoveller av olika författare som Johan Theorin, Anders Fager, Amanda Hellberg och förstås John Ajvide Lindqvist (shit vad sur jag är förresten, för att man inte kan köpa Tjärven i pappersform. Jag vill ju läsa den!), men också klassiker som Edgar Allan Poe och Lovecraft och inte minst Selma Lagerlöf finns med. Det är varierande kvalitet på texterna och mina favoriter är naturligtvis Theorin, Ajvide Lindqvist och Lagerlöf. Amanda Hellbergs bidrag är lika svagt som det jag tidigare läst av henne och även om jag förstår att hon försöker använda ett slags ålderdomligt språk upplever jag det bara som mycket ansträngt. Caroline L Jensen känns lite Ajvide Lindqvistsk med sitt äckliga monster, men okej - läskigt är det även om huvudpersonens reaktioner och tankar känns ganska onaturliga. Åke Edwardssons novell är välskriven och har en oväntad knorr på slutet. Tyvärr hade jag redan läst Ajvide Lindqvists "Equinox" i Pappersväggar, men den var likväl lysande.
Fast jag förstår inte riktigt meningen med att samla ihop och ge ut noveller som redan tidigare givits ut, men det är en annan femma.
De odöda är en bra samling och blir en tunn men trevlig (på ett otäckt sätt) julklapp nästa år.

tisdag 16 oktober 2012

Regression på hög nivå

De senaste två veckorna har jag känt mig så himla trött, både intellektuellt och fysiskt, och har dessutom varit rejält förkyld. Jag har både Liza Klaussmanns Tigrar i rött väder och Kate Mortons The Secret Keeper hemma, men är helt oförmögen att ta itu med någon av dem - fast jag är helt övertygad om att de är hur bra som helst.

Det enda jag mäktar med är Merri Viks Lotta-böcker. Har den här gången börjat helt från början och är nu på Håll masken, Lotta. Det är precis alldeles lagom utmanande för min trötta och tomma hjärna och böckerna är lätta att ha med i sängen på kvällen och på bussen nästa dag.
Men rätt som det är slår läslusten till och då jäklar blir det åka av.
Det finns förresten en finfin Lotta-blogg numera. Här hittar man den.


Lotta - en vän i viken.

lördag 13 oktober 2012

Jag kväver en gäspning

Jag har absolut ingen prestige alls när det gäller vad man ska och inte ska gilla och skäms inte en sekund för att jag struntar fullständigt i det här med Nobelpriset i litteratur. Jag tycker helt enkelt att det är sjukt tråkigt och att det så gott som aldrig är någon för mig intressant författare som blir utvald.
Inte i år heller.
Om man nu nödvändigtvis ska ägna sig åt utmärkelser och pris tycker jag att Borås Tidnings Debutantpris är mycket mer spännande.

söndag 7 oktober 2012

Alan Garners magiska mytiska värld

När jag var ganska liten, kanske åtta-nio år (minns inte året. Den gick första gången 1972 men det här måste ha varit ungefär fem år senare), gick Alan Garners ungdomsroman Elidor, det gyllene landet som sommarlovsföljetong på radio och jag var trollbunden. Livrädd, men fascinerad, förälskad och fast. Kanske var det där min kärlek till skräck tog sin början.

Jag gjorde som min storebror (jag var en fruktansvärd men hängiven härmapa) och läste De tre fördömda och blev ännu mer skräckblandat förtjust. Alan Garner hängde sedan med under åren, och jag läste Stenens visdom och Den förtrollade stenen (ja, det är mycket med sten i Garners berättelser) och Orion i ögat. Det finns ett slags magi, något ogripbart och outtalat i Garners romaner. Man vet inte säkert hur det går; om slutet är lyckligt eller inte, och det störde mig nog lite grann när jag var barn.

Det var först när jag som vuxen läste om De tre fördömda som jag insåg vilken lysande författare Garner är. Jag var så rädd att håren reste sig i nacken och jag inte vågade släcka ljuset och den känslan har jag fått varenda gång jag läst om denna briljanta berättelse. Den är definitivt hans mästerverk, men det klart - Elidor står inte långt efter (tänkt, när barnen ser hur någon försöker öppna dörren utifrån fast ingen står på trappan - hu! Och den grå tysta världen i Elidor... Ruskigt! Och vansinnigt sorgligt).
Jag blev hemskt glad när jag såg att en ny bok av Garner skulle komma ut, dessutom en avslutning av Colins och Susans äventyr från Den förtrollade stenen (fy, när de blir jagade av svartalverna...).

Alan Garner, läskig gullefarbror.

Boneland är inte en barnbok, inte ens en ungdomsbok utan skriven för vuxna, vilket äger en viss logik eftersom Colin numera är medelålders. Garner gör det verkligen inte lätt för sig. Romanen är skriven i ungefär samma fragmentariska och korthuggna stil som jag minns att Orion i ögat är. Det tar en stund innan man lär sig språket, stilen, dialogen, och kommer in i berättelsen. Den är allt annat än lättillgänglig och färdigtuggad. Här handlar det om fullkornsprosa och man får själv fylla i luckorna men det är underbart att få använda fantasin, om än ganska frustrerande att inte få tydliga och klara besked. För inte får man några svar på det man kan ha undrat över i Den förtrollade stenen och Månen över Gomrath. Man blir inte det minsta klokare på Colins och framför allt Susans öde, däremot  bjuds det på underbara resonemang och svindlande tankeutsvävningar om tid och rymd, myt och vetenskap. Det är det som är den stora behållningen av Boneland, åtminstone för min del.

onsdag 3 oktober 2012

Nu i lager

Beställd och klar! Har stora förväntningar efter den senaste, mycket välskrivna och fint sammanvävda Distant Hours. Det kan bli hur bra som helst.

Sjukt spännande

Jag har tidigare skrivit om Belinda Bauers debutroman Mörk jord, som jag tyckte mycket om. Både skildringen av pojkens tankar och sätt att resonera, och dito tillhörande den fängslade pedofilen känns trovärdiga och rimliga. Uppföljaren Skuggsida kändes däremot inte lika gedigen utan snarare lite galen, med polismannen Jonas Holly som mer eller mindre flippar ut på ett ganska häpnadsväckande sätt.
I Ni älskar dem inte avslutar Bauer sin trilogi om folket i byn Shipcott där Exmoor, heden som omger byn, spelar så stor roll. Konstapel Holly är tillbaka och det man trodde hände i Skuggsida känns inte längre lika självklart. Kanske det inte alls var som man uppfattade det?
Ni älskar dem inte är fullproppad av sjuka typer (särskilt en, och då talar jag inte om Holly) och så gott som alla figurer i romanen skildras ingående och levande. Belinda Bauer skriver oerhört bra och känsligt och översättningen (utkom på Modernista i september) är helt okej. Ni älskar dem inte är vansinnigt spännande och jag hade nästan samma problem med att lägga ifrån mig boken om kvällarna som jag har närhelst jag läser en roman av Sharon J Bolton.
Shipcott-trilogin rekommenderas å det varmaste.

onsdag 26 september 2012

Vilsegången Goodman

När jag väl accepterade Carol Goodmans Incubus för vad den var (tantsnusk med övernaturliga inslag) - och inte vad jag hoppades att den skulle vara (ännu en spännande mysrysare i akademisk miljö) - tyckte jag att den var helt okej. Åtminstone så pass okej att jag ville läsa uppföljaren Water Witch.
 Ja, vad kan man säga? Redan på första sidan dyker demonälskaren Liam upp i Callies drömmar och i nästa nu knackar damerna från Fairwick College upp och behöver Callies hjälp att slussa in halvstora vattennymfer till Faerie och sedan är cirkusen igång.
Den ganska enahanda erotiken kan jag stå ut med, men vad jag inte klarar av är huvudpersonen Callies enfald. Hon tabbar sig hela tiden och är allmänt tanklös, och utläggningarna om skor och badoljor och liknande chick lit-ingredienser kunde jag verkligen vara utan.
Water Witch blir som en underlig blandning av Lynn V Andrews Medicine Woman (new age-klassiker) och nyss nämnda chick lit. Och lite True Blood och Twilight.
Urd, Skuld och Verdandi dyker upp och all världens folklore och mytologi mixas friskt. Jag tycker att det blir lite väl mycket av allt, helt enkelt. Det funkar inte. För mig.
Efter hundraåtta sidor lade jag ifrån mig boken och jag längtar istället våldsamt efter De döda språkens sjö-Goodman. Måtte hon snart komma tillbaka från irrfärderna i Faerie.

Innehållet är precis lika dumt som omslaget.  

onsdag 19 september 2012

söndag 9 september 2012

Blekt och blodlöst

När jag läste om Andrea Arnolds inspelning av Wuthering Heights blev jag mest förbannad. Nej, Heathcliff är inte svart. Nej, man sa inte "fuck off" på 1700-talet. Nej, flickor hade definitivt inte byxor på sig vid den tiden.
Emellertid lånade jag hem filmen i veckan och den var faktiskt ännu sämre än jag förväntat mig, fast på ett annat sätt. Jag tycker den är vackert filmad och egentligen är det helt okej att Heathcliff spelas av en svart skådespelare (James Howson) eftersom det förmodligen bara ska förstärka hans utanförskap och utsatthet. Det som jag reagerar på är hur blek och blodlös filmen är. Jag menar, Wuthering Heights är ju en av tidernas mest passionerade kärleksromaner, men det här känns bara som en enda lång gäspning. Kanske beror det på skådespelarna, jag vet inte. Den enda av dem som har något slags uttryck i ansikte och säger något med ögonen är Catherine (Kaya Scodelario) men alla de andra ser faktiskt mest ut som uttråkade zombies.



Och så är det förstås det här med att skriva om och ändra på själva storyn. Varför - varför? Och vart tog slutet av romanen vägen? Det är ju den kanske viktigaste pusselbiten i berättelsen om Cathy och Heathcliff eftersom det hat och de missförstånd som finns mellan Heathcliff och Cathy och familjen Linton, där löses upp och vänds till kärlek. Catherines dotter Cathy (en aning fantasilöst) gifter sig ju med Heathcliffs och Isabellas sjuklige son Linton, och blir vän med Hareton som hon när Linton avlidit planerar att gifta sig med. Men i filmen missar man hela försoningskapitlet och det urlakar och ändrar ju på hela berättelsen.
Oh well. Det är väl bara att acceptera att varken Wuthering Heights eller Jane Eyre kommer till sin rätt i filmformat och istället plocka fram boken och låta filmen utspela sig i fantasin.

tisdag 28 augusti 2012

Åtta saker om mig

Utmaningar och annat av skicka-vidare-karaktär är jag inte mycket för. Det är inte Helena heller, och just därför antar jag hennes utmaning att göra en lista på åtta fakta om mig själv, som jag inte redan brett ut mig om här.

1. Jag avskyr att prata i telefon. Ringer sällan upp andra och hoppar gärna över att svara när det ringer. Har naturligtvis nummerpresentatör...

2. Gick från Starlet till Femina och Damernas Värld när jag var 11 för att jag blev så modeintresserad. Jag visste allt om hudvård, Kenzo och Vidal Sasson när jag var tolv, och drömde om att bli designer.

3. Jag är född samma dag som Gunnar Ekelöf dog.

4. En mans hår är helt avgörande för hans attraktionskraft. Vet inte vilket som är värst - rakat (upp till 1 cm), page eller dreadlocks. avtändande. Jag gillar inte långt hår på killar heller, men lite längd; något att ta tag i liksom - det vill jag ha.

En snubbe med hår att ta tag i. Aiden Gillen. Me like.

5. Jag gjorde hål i öronen (själv) och började tonade håret rött (själv) när jag var 13 bara för att likna Kate Bush. Jag tycker fortfarande att hon är coolast.

6. Är utbildad zonterapeut och hade eget företag i några år men orkade inte med allt gnäll från kunderna (plus att det var fysiskt tungt). Många verkade inte vilja bli friska utan hade identifierat sig med sin sjukdom. Alltså stängde jag butiken och började göra något jag verkligen ville göra: plugga litteraturvetenskap.

7. Har inte vågat se Blairwitch Project sedan jag flyttade till landet och tar skogspromenader flera ggr i veckan. Synd, eftersom det är en av de bästa skräckisar jag sett.

8. Är extremt ljud- och ljuskänslig och sover oftast med både öronproppar och ögonmask.


That's all folks. Haka på, den som vill!

söndag 26 augusti 2012

Stilsäker


Den här killen kan få det mesta från träningsoverall till morgonrock att se snyggt ut. 


Jag svär, baby. It's this big.




De översta bilderna är tagna av John Dominis för LIFE Magazine, finns här.

lördag 25 augusti 2012

Arktisk hjältinna

Hur mycket jag än tycker om miss Marple, Puck Bure, Vera Stanhope, Evie Oliver och Ruth Galloway finns det helt klart hjärterum för fler tuffa och originella hjältinnor. Den senaste heter Edie Kiglatuk och är bosatt på Umingmak Nuna, det vill säga Ellesmereön i Norra Ishavet, strax väster om Grönland.
Jag vet inte varför, men det är något med arktisk miljö som jag bara inte kan motstå. Jo, förresten jag vet precis varför. Kylan, isen, havet och snön gör mig livrädd. Det är den absolut gräsligaste och mest skrämmande miljö och klimat jag kan tänka mig, men ändå är jag sjukt fixerad vid Arktiska (och Antarktiska) upptäcktsresande och skildringar, romaner och foton från de här bistra områdena.
Jag tror jag blev varse min fascination när jag såg Ingenjör Andrés luftfärd och fylldes med fasa inför deras planer och vad som sedan hände. Jag menar: tänk! Vilken mardröm!
Några av mina favoritböcker har detta kyliga tema. Michelle Pavers Evig natt, Susanna Jones When Nights Were Cold och inte minst Amy Sackvilles mästerverk Still Point.
I Där ingen har gått är miljöbeskrivningen lika skräckinjagande som den av vad folket stoppar i sig. Sälköttsgröt till frukost? Inte det? Jäst valrosstarm? Blodsoppa? När de äntligen hittar något smarrigt att äta - röding - smaskar de i sig huvudet först och framför allt delikatessen ögat.
Okej, men frånsett den i mina ögon vidriga matkulturen inuiterna har, är romanen svinspännande, välskriven och underhållande. Och bildande, faktiskt. Författaren Melanie McGrath är från England men har bott i Arktis så hon lär veta vad hon pratar om när hon beskriver livstil och kultur. Att leva i en sådan kyla ("det var milt och behagligt, bara 20 grader minus", typ) måste påverka en människa, kynnet, sättet, känslor och tankegångar - hur man ser på världen. Det är väldigt intressant att fundera på.
Hur som helst, Edie är björnjägare och vildmarksguide och under en tur med några jägare blir en av dem skjuten och det blir utgångspunkten för en svindlande intrig som Edie inte kan låta bli att reda ut.
McGraths coola (sic!) hjältinna har drag både av Elly Griffiths egensinniga Ruth Galloway och Peter Höegs orädda Smilla, men är för övrigt helt sin egen.
Som väl är ska det dyka upp fler böcker om Edie, men innan dess - läs den här!

 

onsdag 8 augusti 2012

Långsamt, tveksamt och kanske inte på riktigt

Jovisst, sommar och sol - fnys! Den här sommarens (och vårens) väderlek tänker jag förbigå med tystnad.
Men läst har gjort, om än inte ute i solen på en filt i gräset - fast det har ju också hänt. Till och med stranden har jag legat och läst på. Jag har läst Belinda Bauers Mörk jord (mycket bra) och Skuggsida (mindre bra), Ett par myspusiga Erica James-romaner från 90-talet, Susanna Jones When Nights Were Cold (superbra, sufragetter och äventyrerskor i England i början av 1900-talet), Carol Goodmans Ghost Orchid samt ett antal gamla sköna Ruth Rendell-thrillers. Och just nu är det Lisa Ungers Darkness, My Old Friend vilken är helt lysande.
Att skriva här har känts helt främmande och ointressant och det gör det väl egentligen fortfarande. Jag får se hur det blir, ibland tappar jag sugen och ibland hittar jag den igen.
Allt har sin tid.

fredag 1 juni 2012

Storslagna semesterplaner



Major Pettigrews sista chans var en trevlig och underhållande upplevelse och efter den kändes det perfekt med lite mer spänning igen. Ann Cleeves senaste på svenska är välskriven och fängslande, som alltid. Idag har jag ledig förmiddag och har legat länge i sängen och läst. Vad annat kan man göra i det här apvädret? Halv storm och knappt över tio grader. Näe, fy katten. Längtar till min semester som tar sin början om två veckor. Då ska det bli tjugofem grader varmt och sol vareviga dag och jag ska - förutom måla om huset och andra praktiska uppgifter - ligga och läsa i gräset, käka jordgubbar och vicka på tårna.

onsdag 23 maj 2012

Behaglig försommarläsning

Efter tre slukade Mary Stewart-favoriter lånade jag hem Major Pettigrews sista chans. Och den är precis som jag trodde - och hoppades att den skulle vara. Brittisk landsbygd, originell farbror av gamla skolan, byskaveller, klokheter och myspys. Jag tänker på Erica James, Mary Wesley, Rosamund Pilcher, Marika Cobbold Hjörne.



Den är underbart trevlig och det är precis det slags bok jag vill ha nu när solen steker på ryggen och myror kryper över benen medan svalorna drillar och dyker runt huset.

Bild: Tea in the Garden 1957, bl a Henrietta Tiarks, duchess of Bedford

måndag 14 maj 2012

Blodtryckssänkande

Vad ska jag läsa nu då? Läste de sista tjugo sidorna i Gillian Flynns senaste epos imorse, de jag somnade från igår kväll. Hur det nu var möjligt, men jag är väl så luttrad efter en månads thrillerkoma att jag kan nicka till även om det är spännande. Hur som helst. Gone Girl är gone och jag måste hitta något annat. Överväger att lugna nerverna med en skön Mary Stewart. Sex spännaningsromaner i rasande tempo, fullproppade med bestialiska mord och sjuka typer, har förmodligen gett mig lite för högt blodtryck och då kan nog Mary Stewart fungera som medicin. Även om hennes romaner också handlar om mord och galningar är det ett helt annat tempo, en helt annan ton och alltid trevliga miljöer.
Gone Girl, ja. Under första halvan av boken funderade jag över om den verkligen skulle fortsätta vara så blek. Nick är bara gräslig och Amy kände jag en viss sympati för, men anade att hon hade en räv bakom örat. Och det hade hon ju onekligen. En hel rävfarm. Men hur Amy än visar sig vara så älskar jag verkligen det första kapitlet när hon så att säga försvunnit. När hon talar om "the cool girl" och spelet mellan könen. Det är så förbannat bra, så träffande.
Gone Girl var väldigt bra, men lite besviken är jag ändå. Dark Places var så sjukt bra så jag hade enorma förväntningar som inte riktigt blev infriade. Men jag överlever nog det med.

torsdag 3 maj 2012

Otäckare och otäckare

Tog flexledigt ett par timmar i förmiddags och satt ute i solen (tänk vilken tur att jag kunde det). Och läste. Ut min bok. Det var helt enkelt omöjligt för mig att lägga ifrån mig den. Herregud, vad spännande Sharon J Bolton skriver, det är helt sjukt. Det är läskigt och nervkittlande och nagelbitande. Som en blandning mellan Elly Griffiths och Elizabeth Hand, kan man kanske säga. Inte lika snällt som Griffiths, men inte heller så rått som Elizabeth Hand (men lika läskigt). Ikväll är det dags att öppna nästa Bolton-bok. Köpte nämligen alla tre som inte finns översatta än. Awakening var det som jag läste ut imorse, ikväll blir det Dead Scared och då har jag ändå kvar Now You See Me.
Och dessutom är Gone Girl av Gillian Flynn på väg hem till mig per kunglig post.
Am I a lucky girl or what?

söndag 22 april 2012

Bolton-mania

Läste Ond skörd helt maniskt och samma dag jag lämnade tillbaka den på bibblan, lånade jag hem Sharon J Boltons första thriller Rov. För en kvart sedan tvingade jag mig att slita mig från boken efter tre timmars morgonläsning. Hon skriver så förbaskat bra, helt enkelt. Så fruktansvärt spännande och otäckt, håren reser sig i nacken och man vill bara skrika "nej, lita in på honom!" till huvudpersonen. Jag är inte en konspiratoriskt lagd människa, men de sammansvärjningar som finns i Boltons hittills två romaner tror jag benhårt på. Det är mycket med barn och blod. Huvva. I love it.

måndag 16 april 2012

Oh, joy!

Inte nog med att Ruth Rendell kommer med en spänningsroman i eget namn i augusti, The St Zita Society. Hon kommer också ut med en ny roman under pseudonymen Barbara Vine i december: The Child's Child. Underbara nyheter. Min favoritförfattare alla kategorier är still going strong (and produktiv), trots att hon är över åttio år. Må hon leva ut i hundrade år!

Här är Ruthan tillsammans med kompisen Phyllis (aka PD James) och kisse.

torsdag 12 april 2012

Kalla kårar

Äntligen en "riktig" bok, en vuxenbok, igen. Den här gången blev det Ond skörd av Sharon J Bolton. Minns absolut inte i vilka kringelikrokar det boktipset har nått mig, men den verkar oerhört lovande. På de första sidorna är det ösregn, lervälling och geggamojja och i en tio år gammal barngrav - som rubbats på grund av att muren intill rasat - finner man två andra barnkroppar. Det är hur ruggigt som helst och tilltalar mitt morbida jag mycket starkt.
Det är sannerligen en kontrast till den Lotta-idyll jag rört mig i de senaste veckorna...
Åh, dessa damer som skriver så läskigt att man tappar andan. Gillian Flynn, Elizabeth Hand och nu Sharon Bolton.

onsdag 11 april 2012

A Whole Lotta Love

Efter att ha läst nästan hela serien Lotta-böcker i ett sträck - pallade helt enkelt inget annat och sedan fastnade jag och fortsatte av bara farten - börjar jag tröttna. Det absolut bästa motgiftet för Lotta-besatthet är att läsa de sista böckerna i serien. Fy, vad sega och tråkiga och tja, dåliga, de är. Efter Lycka till, Lotta (och i den också för den delen) är det som att tanten, Merri Vik alltså (aka Ester Ringnér-Lundgren), tappar allt. Lust, gnista, humor, uppfinningsrikedom, glädje, förstånd ... you name it. Och alla fel! Kunde ER-L inte hålla reda på sin egen hjältinna och hennes närmaste?


Jag har en teori att tanten inte kunde skriva längre utan bad någon annan brodera ut de futtiga idéer hon fick. Lotta är, tänker och resonerar som en gammal tant och dessutom är böckerna fulla av gamla charmerande tanter och det får mig att misstänka att ER-L fått hybris och vill ha med sig själv på varenda sida. Äh, jag skojar förstås, men Lotta tappar definitivt sin charm i de sista böckerna. Var tog den skojfriskt hejiga tjejen som stod och sjöng Farmareflickan för full hals medan hon målade om huset, och dängde iväg målarpenseln på golftöntens vita polotröja, vägen?

Ja ja, hur det än ligger till med de senare Lotta-böckerna så är de andra i alla fall hemskt trevliga och roliga och stämningsfyllda. Och jag älskar ju Lotta, trots allt.

Här är en bra Lotta-site, med quizar och annat smått och gott.

fredag 30 mars 2012

Comfort reading

Såg i SvB:s Sommarens böcker att Johan Theorin kommer med en ny bok i juni. Hurra, tänkte jag och trodde att det var nummer fyra i Ölandskvartetten. Men icke. Istället är det en samling kortare berättelser (På stort Alvar) som utspelar sig på Öland, men roman numro fyra (Rörgast) får vi tydligen vänta på lite till. Johan Theorin har uppenbarligen skrivkramp.

Precis som jag, fast jag egentligen kanske skulle kunna skriva hyll(ande)meter om de Lotta-böcker jag plöjer igenom (och har gjort ett par veckor nu). De är så förbenat trevliga (åh vad jag gillar att alla är artiga mot varandra) och sympatiska och när man läser så här många på raken, typ femton-tjugo, lär man verkligen känna Lotta och hennes sextiotalsvärld. Ändå är det samma problem och oro som nu. Människan är sig lik och att plocka fram sina ungdomsböcker är alltid till stor tröst. Och nöje.

onsdag 14 mars 2012

God save the Queen!

Har läst den helt underbart vansinniga The Queen and I på ett par eftermiddagar i solen på bänken som står mot söderväggen på mitt hus. De senaste dagarna har varit betydligt varmare än de brukar vara så här års, och jag bara tackar och tar emot vad jag får.
I Sue Townsends bok vinner republikanerna valet (genom lömska knep och subliminala budskap via tv-rutan) och dagen efter måste hela den kungliga familjen lämna Buckingham Palace och flytta in i nedgångna hus i ett inte särskilt glamouröst område. Alla går på soc och alla hanterar omställningen på olika vis.
Prinsgemålen går ner sig totalt, Charles njuter av friheten och ägnar sig åt friluftsliv på ljunghedarna, Harry och William acklimatiserar sig lika snabbt som Elizabeths corgi och anammar slang, brist på grammatik och hyfs. Hilarious, helt enkelt.
Men jag satt ändå där och hade lite ont i magen för hur i hela världen skulle det gå utan the Royal Family? Men slutet gav mig stor tröst i det fallet.

På bilden: Charlie Teck, kåkfarare.

Lite amerikanska Södern, anyone?


Den här skulle kanske kunna vara något... Eller vad sägs om detta?

"After a personal tragedy, Chicago writer Ava Dabrowski quits her job to spend the summer in Woodburn, Tennessee, at the invitation of her old college friend Will Fraser and his two great-aunts, Josephine and Fanny Woodburn. Her charming hosts offer Ava a chance to relax at their idyllic ancestral estate, Woodburn Hall, while working on her first novel.

But Woodburn is anything but quiet: Ancient feuds lurk just beneath its placid surface, and modern-day rivalries emerge as Ava finds herself caught between the competing attentions of Will and his black-sheep cousin Jake. Fascinated by the family’s impressive history—their imposing house filled with treasures, and their mingling with literary lions Fitzgerald, Hemingway, and Faulkner—Ava stumbles onto rumors about the darker side of the Woodburns’ legacy. Putting aside her planned novel, she turns her creative attentions to the eccentric and tragic clan, a family with more skeletons (and ghosts) in their closets than anyone could possibly imagine. As Ava struggles to write the true story of the Woodburns, she finds herself tangled in the tragic history of a mysterious Southern family whose secrets mirror her own."

citat från amazon

lördag 10 mars 2012

Katzengeschichten

Letade efter bilder på Marlen Haushofer och ramlade över denna fina bild. När hon lämnade manuset till Die Wand lär hon ha sagt till sin förläggare att han inte skulle tycka om den, eftersom det var en "Katzengeschichte". Nå jag älskar både den och katter. Här kommer fler:

Viggo Mortensen tycker också om katter.

Robert Redford gosar med katten under en paus i manusläsande.

Morrissey tycker om att ha dem på huvudet.

Och Keira Knightley får skrivartips.

onsdag 7 mars 2012

Iskallt, livsfarligt, vidrigt och härligt


Så har jag hetsläst Available Dark och varit ute på en kylig, mörk och våldsam resa. Jag har känt mig lika frusen som Cass måste ha gjort under sin resa till Helsingfors och sedan till Island. Hon är ju så illa klädd! Jag har själv varit på Island och tycker väderbeskrivningarna är väldigt träffande och exakta. Det är svinkallt, snön kan vräka ner för att övergå i hagel eller regn och sedan solsken - kallt - på det. Island är väderhelvetet på jorden. Ödsligheten och kargheten känns i hela kroppen när man läser. Mörkret, det snudd på obeskrivliga våldet (men Elizabeth Hand beskriver det naturligtvis både utmärkt och vidrigt) sitter som en istapp av skräck i magen, ovissheten om vem som är att lita på ... Ruskigt, härligt, hemskt och beroendeframkallande.
Generation loss - here I come!


Än en gång tackar jag Helena för tipset.

söndag 4 mars 2012

Allt som är gult, gult tycker jag är vackert


När jag var sex år och vi hade avslutning i lekis, sjöng vi en sång som handlade om alla färger. Det slumpade sig så att jag hamnade bland de barn som skulle lovprisa gult ("allt som är gult, gult, tycker jag är vackert, för min bästa vän är solen"). Jag kände mig ytterst motvillig, inte bara för att jag skulle behöva ha ett slags solfjäder av gult crêpepapper på skallen, utan också för att gult inte riktigt var min melodi så att säga. Rött var alltid min grej, ända fram till jag var tjugofem och började inse att jag var mer blå än något annat.
Men gult! Vilken färg! Denna vår känner jag en omåttlig hunger efter gult. Man blir glad av gult. Den lyser upp, den ger energi; den är verkligen som solen. Igår var jag i närmaste storstad, flanerade på stan i solskenet och dök in i prylbutiken med stort L. Mina ögon drogs genast till det som lyste gult. För att göra en kort historia ännu kortare: jag kom ut med två solgula, knubbiga muggar, gula smörknivar och ett paket med prickiga gula servetter. Som just denna gråa marsmorgon med lömskt kylig snålblåst vinande runt knuten lyst upp min frukost.

Bild: min

Är förresten inte Kommissarie Banks riktigt bra? Som väl är har manusförfattarna skalat bort all onödig information som vad Banks lyssnar på för musik i bilen och framställer honom som en riktigt trevlig prick. Och Stephen Tompkinson är så himla bra.

Obs: det är inte bara en gurkhög som ligger där på servetten. Det är en smörgås med ost, dijonsenap och gurka.

fredag 2 mars 2012

Väggen

Huvudpersonen i Väggen och lilla Pärla.

Just nu sänder P1 en uppläsning av Marlen Haushofers roman Väggen som radioföljetong. När jag läste den för tio år sedan blev jag helt förälskad. Nej, det är fel ord. Det jag känner för denna roman är inte något så flyktigt och bubblande som en förälskelse. Det är snarare så , att Väggen blev som en del av mig. Den är så oerhört stark och berörande. Det är inte det att jag funderar över den där väggen som plötsligt finns där eller vad den kan vara symbol för. Det starkaste elementet i Väggen är skildringen av huvudpersonens tankar och göranden. När Anna Lyons läser känns det som att jag är där, jag är huvudpersonen. Jag ser allt, hör allt, känner dofter, känner känslor. Varje detalj, varje tanke, händelse. Det är så otroligt nära. Naturen och djuren är också oerhört känsligt tecknade och det berör mig väldigt mycket. Hur stark och viktig relationen till ett djur kan vara. Att den kan rädda livet, förståndet, på en.
Idag tjuvlyssnade jag på tre avsnitt på raken och storgrät vid ett flertal tillfällen. Det är så otroligt sorgesamt. Precis som livet. Tack vare att det är skrivet helt utan sentimentalitet blir det så mycket starkare och mer berörande. Missa för allt i världen inte att lyssna på Väggen. Alla avsnitten finns här. Och framför allt: läs den. Fantastisk roman.

Senare i år kommer filmen Die Wand med Martina Gedeck (från Das Leben der Anderen) i huvudrollen.


Huvudpersonen och Lo.

onsdag 29 februari 2012

Ruth regerar. Fortfarande.



Jaaa! I augusti smäller det. Ruthan kan man lita på. Den kommande spänningsromanen utspelar sig tydligen i ett slags Upstairs, Downstairs-miljö. Som en önskedröm.



söndag 26 februari 2012

Underbart flippat.


Jag öppnade Spelreglerna och sedan var det kört. Jag blev fast. Och kom inte loss. Inte för att jag ville komma loss. Den är så lätt, så självklar, så enkel. Och samtidigt så übersmart och genialiskt. Språket, berättelserna, idéerna.
Jag fullkomligt älskar de två längsta novellerna "Fakturan" och "Presenten". I "Fakturan" får huvudpersonen en fet faktura för allt det han upplevt i livet. "Tror du att allt det där är gratis" frågar en handläggare på företaget som skickat fakturan, när han ringer och undrar vad det är fråga om.

En rätt flippad kille.

Det är en så underbart flippad idé att komma på och samtidigt finns det ju en helt annan problematik eller tematik i novellen. Nämligen konsten att vara lycklig utan att egentligen "ha" så mycket, men ändå ha fått hög poäng när det gäller U. L. (Upplevd Lycka, som företaget baserar sina avgifter på). Huvudpersonen har upplevt mycket, haft starka passioner och känslor - både upp och ner, och det är det som ger honom en så hög poäng.
Handläggaren säger en sak som berörde mig mycket:

Folk är väldigt olyckliga. Dom flesta människor mår fruktansvärt dåligt. Dom har ont. Dom är sjuka och äter mediciner, har ångest, är rädda och oroar sig för saker. Dom kanske är stressade eller panikslagna, sörjer, har dåligt samvete, prestationskrav, koncentrationssvårigheter eller så är dom bara uttråkade, ifrågasatta, känner sig orättvist behandlade, lurade, misslyckade, skyldiga, you name it. Dom flesta människor upplever, på sin höjd, några år av någorlunda förnöjsamhet i barndomen. Det är oftast där dom får sina poäng. Efter det är det rätt mörkt. Du skulle bara veta.
Det låter oerhört sorgesamt, men det ligger förmodligen en del sanning i det.

Jag satt ute i solskenet i lä och läste novellen "Presenten" och garvade högt flera gånger. Helt genial. Ett par grannar försöker överträffa varandra i fina presenter men plötsligt vänder hela grejen och de ger istället varandra så mycket skit som det bara går. Att det tar ände med förskräckelse, kan man lugnt säga.

*

Idag har det sannerligen varit försmak av vår. Inte många plusgrader, men sol sol sol och jag har varit ute i flera timmar. Städat i trädgården lite, rensat fågelholkar, burit upp vinterkläderna på vinden (yes!). Kommer definitivt att somna gott med en bok över näsan. Vilken det blir får vi se.

lördag 25 februari 2012

Så bra!

Något som däremot är väldigt bra och roligt och - faktiskt också - tänkvärt är filmen The Trip. Rob Brydon och Steve Coogan spelar sig själva i en påhittad historia.

Patetiskt, opersonligt

Jag gav aldrig upp hoppet om att Snöängel skulle vara bra, men med sista sidan läst måste jag tyvärr tillkännage att jag tycker den är urkass. Det enda som håller och är intressant i den är väl beskrivningen av Stockholm, men är man bara ytligt bekant med sin hufvudstad, som jag desvärre är, är inte heller det något argument.
Jag tycker att skildringen av persongalleriet är tämligen patetisk, samtal och konversationer pretentiösa, nyårsmaskeraden riktigt löjlig (i synnerhet med det degenererade paret Gustav och Jenny som vill "kidnappa" Hedvig. Why, liksom?) och Hedvig själv, ja. Vad ska man säga? Jag tycker inte det minsta om henne, hon bara går omkring utan minsta känsla eller vilja. Så ointressant, men sedd med en författarblick som vill påskina motsatsen. Visst, jag förstår flirten med Almqvists Tintomara - som ett kärl för andras begär - men henne gillade jag inte heller. Varken hon eller Hedvig har någon personlighet.
Jag förstår inte meningen, vare sig Hedvig eller romanen.

Bättre att läsa Anna-Karin Palms utmärkta In i öknen (välskriven, mycket substans), Lekplats (flippad) eller Målarens döttrar (fet roman i sköna miljöer). Gör det.

Nu påbörjar jag Spelreglerna. Spännande, har aldrig läst Jonas Karlsson förut. Julhunden forever.

torsdag 23 februari 2012

Ännu ett misslyckat försök

Så har jag då äntligen tittat på den nya Jane Eyre-filmen och naturligtvis blivit besviken. Fast den här gången trodde jag faktiskt inte att jag skulle bli det, för trailern såg så bra ut och Mia Wasikovska och Michael Fassbender verkade funka bra som Jane respektive Rochester. Och det gör de också, men oj, vad allt är nedkortat och förenklat. Det finns absolut inget djup (förutom i Wasikovskas ögon - hon speglar vad som händer inuti Jane väldigt bra. Hon spelar med blicken, som Nicole Kidman). Det är en fjäderlätt, snabbspolad tolkning av den bästa romanen i världshistorien. Den som inte läst Jane Eyre kan inte få mycket sammanhang i historien utan sitter förmodligen som ett frågetecken.



Den enda filmatisering som hittills hållit och dessutom är väldigt bra, är den från 1983 med Timothy Dalton och Zelah Clarke. Ingen kan spela Rochester som Timothy Dalton och manuset följer boken så gott som exakt.
Jämför bara Rochesters kärleksförklaring från de olika filmerna. Ovan finns den från 2011, nedan den från 1983.



Här nedan finns samma scen från serien Jane Eyre med Toby Stephens och Ruth Wilson från 2006, där manusförfattaren lagt till en massa onödiga underligheter i hela berättelsen. Och både Jane och Rochester är alldeles för tramsiga och flamsiga. Inget att ha.



Mitt råd är att läsa boken istället. Om och om igen.

söndag 19 februari 2012

Oh, Sherlock.

Ska man behöva vänta ett helt år till nu? Suck. Livet är så fruktansvärt tungt ibland.

Tack Hanna, för bilden.

torsdag 16 februari 2012

Jorå. Den är snart här.

Okej, snön ligger vit på taken, men ändå. I helgen kommer den att smälta åtminstone här, för nu ska det bli plusgrader, regn. Underbart. Tänk alla dofter: jord, mull, gödsel, grönt. Det är ljust när man går upp på morgonen. Och fortfarande ljust när man kör hem från jobbet; man behöver inte ha helljuset på längre. Imorse hade jag solbrillor på i bilen för solen var så skarp när den gick upp. Visserligen var det snorkallt och jag hade snowboots och halsduk virad tre varv, men ändå.

Solen är varm, det har droppat helt galet från taken i veckan och jag har till och med suttit ute med en kopp te och en Lottabok i näven någon halvtimme och fått en hälsosam rodnad på kinderna. På en fårskinnsfäll, men ändå.

Det är den tiden på året som man pälsar på sig sjukt mycket på morgonen men håller på att förgås i raggsockarna och yllekoftan under dagen. Det är nu det syns hur blek man är och att det är dags att boka tid för benvaxning.

Det är två månader sedan vintersolståndet, och bara en enda futtig månad till vårdagjämningen. Ni hör va? Vårdagjämning.

tisdag 14 februari 2012

Jag blir inte klok på vad jag tycker

Näe, jag blir inte klok på Snöängel. Inte på boken och inte vad jag tycker om den. Och inte vad jag egentligen tycker om Anna- Karin Palms stil heller. Det är ju så länge sedan jag läste något nytt av henne, kanske jag sitter fast i en föreställning om att hon är fantastisk, bara för att jag tyckte det för femton-tjugo år sedan? Kanske jag gillar henne eller tror att jag gillar henne bara för att jag tycker om en fellow anglofil? Jag minns det Sommarprogram hon hade i början av nittiotalet, hur jag blev trollbunden vid radion under hela programmet fast jag varit på väg någonstans och bara passerade radioapparaten (på den tiden fanns det radioapparater, dears).

Jag har nämligen vissa problem. När jag läser hur Hedvig träffar på olika människor och genast inleder seriösa samtal med dem blinkar en obehaglig, rentav äcklig lampa i bakhuvudet på mig. Lampan stavas Marianne Fredriksson. I hennes romaner brukar folk som inte känner varandra också flockas, föras samman av yttre faktorer, gärna kring ett middagsbord, och diskutera kååånsten, liiivet, kääärleken und so weiter. Och motvilligt drar jag mig till minnes att i Målarens döttrar, ja där flockades människor runt trevliga middagsbord både en och två, kanske fler gånger. Och den tanken får mig att skruva generat på mig. Palm och Fredriksson - skulle de ha något gemensamt? Nääääe. Så kan det ju bara inte vara.

Icke desto mindre tycker jag det är underligt när en unge, Ishmael, som är fem år, sitter och samtalar (märk väl: samtalar. Han tappar inte tråden eller blir okoncentrerad eller uttråkad och sätter igång att leka eller härma en bil medan han drar med skeden över bordsduken som en femåring troligtvis skulle göra - eller har jag fel?) med Hedvig och sin storasyster Aisha och säger så här: "Jamen [...] som i sagorna, det finns ju alltid vissa typer. Prinsen, prinsessan, häxan, den onde kungen, den kloka gumman och sådär. Om man till exempel fattar att man är prinsen, då vet man ju att det kommer att sluta med att han besegrat de onda och vunnit prinsessan och halva kungariket!"
Vilken femåring har analyserat sagor så grundligt att han känner till något som återkommande arketyper och kan formulera att de finns? Vilken femåring är intresserad av att se på sagor på det viset? Vilken femåring menar att man måste komma på vilken typ man är i livet för att veta hur det ska sluta? Har han läst Jung, kanske? Excuse me, men jag känner inte att den här femåringen är något vidare trovärdig vilket ger Palm ett minus, ett stort minus.

Ändå fortsätter jag av någon anledning att läsa - jag som alltid släpper taget om en bok ifall den inte ger mig det jag vill ha. Så tydligen har Snöängel ändå något speciellt. Jag fortsätter att läsa.

onsdag 8 februari 2012

Patetiskt åttiotal på pricken

Jag läste ut Don't Breathe A Word i måndags kväll, men har faktiskt inte riktigt smält den än. De där sista sidorna, alltså... Brrr! Det var länge sedan jag läste en bok som hållit mig på helspänn sida upp och sida ner (i 444 sidor) på det sättet. Det bästa är att man faktiskt kan tolka slutet på flera sätt. Jag tänker inte utveckla möjligheterna vidare, men själv tolkade jag det på det sätt som ger mig själsfrid. Som en förlossningspsykos, helt enkelt. Någon annan möjlighet vill jag inte ens fundera på.

Som på beställning var den en låntagare som lämnade tillbaka Snöängel igår, och eftersom det inte fanns någon på kö och det var tomt på nattduksbordet lånade jag hem den. Ända sedan jag läste Faunen -91 har jag gillat Anna-Karin Palm som bara den. Det är mycket anglofilt, mycket mysterier och naturromantik . Precis som jag vill ha det. Och ett väldigt fint språk - som i och för sig ibland kan kännas lite väl genomarbetat, snudd på pretentiöst. Men samtidigt ger det där lite ungdomligt pretentiösa en genuin känsla av just det åttiotal som Snöängel utspelar sig under. Syrran snurrar upp sitt hennade hår med en pensel, Hedvig själv knallar runt i stan och ler för sig själv - jisses - hur patetisk kan man bli? Jo, precis så som när man är runt tjugo. Jag hade själv hennarött hår med penslar i. Jag känner igen så mycket, därför upplever jag att språket speglar tiden, åldern.
Jag älskar Palms sätt att snurra in sig i verkligt djupsinniga funderingar och känslonystan - och formulera det på ett glasklart och vackert sätt. När jag läste kvinnolitteratur på universitetet skrev jag ett paper där jag analyserade erotiken i Faunen och ju mer jag skrev, desto mer hittade jag. Berättelserna har extremt många lager och tolkningsmöjligheter, och det framkom fler och fler ju djupare in i romanen jag tog mig.

Och sedan har jag Ann Cleeves senaste Vera Stanhope på lut också; The Glass Room. Känns tryggt för en veritabel abibliofobiker att ha lite på lager.

tisdag 31 januari 2012

Underbart, läskigt



Helena har ju sällan fel och jag litar stenhårt på hennes lysande boktips. Speciellt eftersom jag gärna läser på engelska. Senast var det Don't Breathe A Word av Jennifer McMahon som jag köpte efter att ha läst rapportenDark Places. Efter att haft den liggande på nattduksbordet till förmån för A Room Full of Bones (absolut fantastisk, allt jag hoppades et cetera. Läs Helenas recension här. Jag har inget mer att lägga till den) plockade jag fram den i söndags. Och oj oj, vad jag gillar den! Personerna, personteckningen, miljön, intrigen... Det är så bra och så läskigt och man anar skuggor i berättelsen hela tiden, ungefär som Phoebe ständigt ser skuggor i ögonvrån.


Böcker som Don't Breathe A Word får mig att känna mig överlycklig för att jag lever, för att jag kan läsa och att det finns en sådan lyxig, underbar och livsnödvändig uppfinning som romanen. Vad kan man mera önska av livet? Ge mig en bra bok så är jag nöjd och blir glad och snäll och klok på kuppen.

fredag 27 januari 2012

Olidligt!

Hur trött jag än var igårkväll kunde jag bara inte sluta läsa Room Full of Bones. Den är så förbaskat spännande. Till slut somnade jag vare sig jag ville eller inte, så jag har fortfarande de sista femtio sidorna kvar. Oh, my. Nelson! Judy! Narkotikaligan! Lord Smith och hans stall och de arma hästarna! Jag låg och hoppade medan Judy och Clough var ute och sprang i mörkret ... Vilken olidlig spänning!

Ruth känns mer och mer som en god vän och jag börjar till och med gilla fåntratten Cathbad.

När kommer nästa bok om Rutan?




Stå inte där och flina, Elly. Sätt igång och skriv!

tisdag 17 januari 2012

En enkät om läsning


Det är inte så ofta jag skriver enkäter, men som vanligt har Helena hittat Enligt O:s utmärkta och kortfattade enkät om aktuell läsning. Här kommer en rapport över vad som finns omkring mig just nu:

Vid sängen: Tuffa tag, Jolly av Ingrid Bredberg och The Walking Dead, seriealbum 2, samt Om jag var din hemmafru av Lotta Lundgren. Och de senaste numren av Red Magazine.



På toaletten: en Country Living, men jag just där ägnar jag mig sällan åt att läsa.


I mobilen/e-bok: I min mobil läser jag de sms jag mottager. Vad annars?


För att fortbilda mig: läser jag just nu Psykopater och sociopater - ett spektrum av Sigvard Lingh. Jag saknar att plugga.


För att jag är en nörd: så plöjer jag just nu igenom hela Jollysamlingen. Jag är en jollynörd, nämligen.



På jobbet: jag har sådan tur att mitt arbete går hand i hand med privata nöjen och laster. Som bibliotekarie köper jag in en hel del jag själv vill läsa och läser det. Typ engelska deckare. Men jag sitter tyvärr inte på jobbet och läser, även om det borde avsättas några timmar i veckan för att hålla sig à jour med bokvärlden.


På is: Det får bli Don't Breathe a Word av Jessica McMahon (Jennifer, menar jag ju!) och Karen Campbells After the Fire. Elly Griffiths A Room Full of Bones kom emellan.



Längtar efter att läsa: Ovan nämnda A Room Full of Bones. Och det ska jag sätta igång med nu!


måndag 16 januari 2012

Oxveckor

Herregud, hur segt och mörkt och dystert kan januari vara? Som väl är går dagarna hyfsat fort, men det måste verkligen vara den gräsligaste månaden på året? INGET KÄNNS KUL!
Norrlands svårmod var riktigt, riktigt bra och jag ser fram emot mer från Thérese Söderlind. I helgen har jag plöjt igenom ett gäng gamla Jollyböcker och garvat medan pojkvännen glott på vinterstudion. Jag inbillar mig att han var rätt avundsjuk på att jag hade så kul, fast det skulle han naturligtvis aldrig erkänna.
Näe. Januari är väl bara att härda ut, antar jag. Läsa kul och bra böcker, äta god mat, smälla i sig bullar (jaja fläskmagen tar jag itu med i ...mars. Kanske), och låta bli att tänka på hur mörkt det fortfarande är på morgnarna när man stiger upp.

torsdag 5 januari 2012

Porriga Sherlock

Just som jag konstaterat att en andra omgång av Sherlock börjat sändas i Storbritannien under julen, får jag reda på att den kommer att visas av Svt redan om en månad - wow! Sådant gillar man ju. När de är snabba. Ryktet har också nått mina öron att det blir sex i första avsnittet. Sherlock faller pladask för Irene Adler och damen i fråga syns i en nakenscen, vilken väckt stor uppståndelse bland pryda brittiska tv-tittare. Inget naket före klockan nio, gu'bevars! Själv är jag av en helt annan uppfattning och undrar om man vågar hoppas på att Sherlock himself kanske är naken.



För övrigt läser jag Söderlund och Söderlind. Båda väldigt bra. Jag äter grönsaker och semlor, lyssnar på gamla Eldoradoprogram, har plockat ner julsakerna och satt fram vita ljus och krokus i kruka. Dagarna går.