onsdag 28 december 2011

Krokus och pärlhyacint och nytt från BBC

Lika mycket som jag älskar julen och längtar dit under november och december, lika starkt längtar jag efter att lägga allt bakom mig när väl annandagen är till ända. Ner med adventstakar, pynt och röda dukar. Fram med gröna och gula ljus, vita dukar och pärlhyacint i kruka.
Jag vet. Det är inte ens januari, men sådan är jag. Är alltid långt före verkligheten. Men hittills har det gått bra och jag gillar att kunna längta, släppa loss drömmar och tankar på vår och ljusa morgnar och kvällar.
Och det är enkelt att fantisera om vår när det knappt varit en enda frostnatt i vinter (här nere i Skåne, that is) och man hör koltrasten drilla en solig decemberförmiddag. Det kommer säkert något bakslag med arktisk kyla och snö i februari, men strunt samma.

Gårdagen bjöd på ny tv-serie från BBC på Svt; South Riding. Man blev väl inte helt överraskad av själva storyn (inte hittills i alla fall) men ändå. En bra historia, välgjort, välspelat och himmel vad sugen jag blev på att tona håret rött. Jag var rödhårig hela min ungdom och visst är det något visst med rött hår när man är blekfisar som jag och Anna Maxwell Martin...
Den trettonde historien är lika trevlig den här gången som för fyra år sedan. Något förutsägbar, men bra. Trevlig. Underhållande, med mysig miljö och allt en anglofil kan önska sig.
Men vad katten ska jag läsa imorgon när sista sidan är läst? Ständigt dessa problem...

Min favorit från South Riding: en poet i vardande, Lydia Holly

onsdag 21 december 2011

Strålande jul


Yours truly har råkat på värsta förkylningen i mannaminne (nåja, mitt i alla fall) och har varit hemma i tre dagar för att kurera mig. Feber och snuvighet är nästan borta (medelst het dryck med citron, ingefära och honung samt nässköljning = oslagbara vapen mot förkylningsbaciller), nu återstår heshet och hosta. Men inget ont som inte har något gott med sig. Jag har kunnat ligga och läsa utan dåligt samvete eller vetskapen om att jag borde göra ditten eller datten.
Igår läste jag Den bortglömda konsten att bevara en hemlighet, vilken jag varit sugen på att läsa om ett bra tag. Och den var just så bra som jag mindes. Igår kväll plockade jag fram Den trettonde historien, också en bok jag tänkt läsa om. Den var en så trevlig upplevelse för fyra år sedan och det verkar inte bli sämre den här gången. Visst är den ett hopkok av gotiska klassiker och mysiga sympatiska (och omysiga osympatiska) karaktärer, men ändå. A good read. Ska den där Diane Setterfield inte skriva något nytt, förresten? Eller var hon bara ett one-hit-wonder?
Idag börjar jag bli människa igen och har ägnat förmiddagen åt att klä granen. Och som jag klätt den! Inte en enda kula, kotte, girland eller garntomte ligger kvar i lådan. Allt - allt säger jag - sitter på granen till lilla kattens stora förtjusning. Han sitter under den, dricker ur julgransfoten och spanar uppåt mot kulorna med öronen rakt upp. Hoppas bara att det inte blir så här:



Jag önskar så att jag kunde känna doften av nyhuggen gran men luktreceptorerna tycks vara lite bedövade efter all snytning och nässpray. Men - det kommer väl, hoppas jag! Doften av hyacint kan jag i alla fall förnimma - den i min bok allra mest signifikativa juldoften.
På julafton hoppas jag finna de här klapparna under granen, men som vanligt är man väl bäste dräng själv och får fynda på mellandagsrean ...


måndag 12 december 2011

All I want for Christmas is Jackson Brodie


Hurra! Svt ska visa filmatiseringen av Kate Atkinsons Case Histories med Jason Isaacs i huvudrollen. Den 29 december kommer första avsnittet under namnet Brottsplats Edinburg och jag kommer att sitta bänkad i soffan och tänker inte låta mig störas av något eller någon.
Samma förutsättningar gäller när man visar en Downton Abbey julspecial den 30 december.
Det är inte så dumt med långhelger när tv köpt in så pass bra program att man kan bosätta sig i tv-soffan.
Resten av Svts julprogram kan man hitta här.

tisdag 6 december 2011

Kreation och rekreation



Idag tillbringade jag min lediga dag på ett högst nöjsamt och avkopplande sätt. Två olika slags pepparkakor har jag gjort - den ena degen ligger fortfarande och slaggar i kylen men den andra ligger i form av en stor hög kakor på bänken i köket och doftar knäck och mandel. Så har jag lyssnat på Kates 50 Words for Snow hela dan (varje låt är cirka tio minuter - oh joy! tycker jag som älskar långa låtar. Om de är bra), läst femtio sidor i Syskonmakaren (såå himla bra, trevlig och rörande), strukit och lagt ut juldukar och satt fram röda kulljusstakar i trä samt gosat med katterna.
Inatt ska det snöa mer, tydligen. Ja ja. det är ju väldigt vackert och stämningsfullt och jag har inget emot snön i sig. Bara det inte blir kallare så här. Typ noll är alldeles lagom och man slipper huttra både ute och inne.

Prova mina pepparkakor! Minns inte varifrån receptet kommer, men de är urgoda.

Skurna mandelpepparkakor

Drygt 1,5 dl farinsocker
1 dl ljus sirap
175 g smör
0,75 msk kanel
0,5 msk nejlika
0,5 msk torkad malen ingefära
1,5 dl skållad ganska fint hackad mandel
6 dl vetemjöl
1 tsk bikarbonat

Smält smöret och blanda i farinsocker, sirap och kryddor och sjud ihop. Låt svalna. Rör ner mandeln, sikta ner mjöl och bikarbonat och rör ihop till en fast smet. Låt vila i rumstemperatur i en halvtimme och forma rullar och lägg dem i smörpapper och lägg in i kylen. Låt vila ett par timmar. Skär i tunna skivor (1-2 mm) och grädda i 175° i 7-8 minuter mitt i ugnen. Låt svalna på plåten (plant).

Enjoy!

måndag 5 december 2011

Lovebombing









Idag passar 50 Words for Snow extra bra eftersom den första snön just föll utanför mitt fönster.

lördag 3 december 2011

She never lost it, she was only lost for a while

Med bävan satte jag på Kate Bush nya album 50 Words for Snow när jag kom hem. Men det räckte med två sekunders lyssnande för att släppa oron och inse att damen ifråga fortfarande kan skapa magi och få mig att vaggas in i musikaliska underligheter och underbarheter. Det beror förmodligen till större delen på att det är Kate och ett piano som dominerar på skivan. Jag känner igen flickan som spelade in The Man with the Child in his Eyes för trettiofem år sedan och som fick mig att fullständigt kapitulera och ge mig hän åt livslång dyrkan. För jag älskar det här, jag älskar fortfarande Kate.
Visserligen gör hon inte riktigt lika starka låtenheter, så att säga, men stämningen och magin är densamma som alltid och på 50 Words for Snow anar man ekon av The Ninth Wave (b-sidan av Hounds of Love-albumet), A Sky of Honey (andra skivan på Aerial) och inte minst The Kick Inside. Igår kväll var jag så inne i musiken och borta i frostnupna, vita tankar att min arma pojkvän frågade om det var något som hänt när han ringde. Nejdå, jag lyssnar bara på lite musik, svarade jag.
Men det är verkligen inte vilken musik som helst. Det är magi på högsta nivå.
Sedan hade jag ju definitivt älskat 50 Words for Snow ännu mer om Kate strukit Elton Johns medverkan och sjungit verserna på Snowed in at Wheeler Street själv, men ingen är ju fullkomlig. Däremot är Kates son Berties medverkan på första spåret (herregud, det där lät som Kaj Kindvall från ett Discorama anno 1979) riktigt fint och han sjunger som en gosse i kyrkokören. Rent, ljust och väldigt innerligt. Äpplet har inte fallit långt från trädet alls.
Alla de hemska mixarna av gamla låtar på Director's Cut är förlåtna och begravda djupt i minnets dolda mylla. Med nya skivan visar Kate att hon fortfarande är Kate och inget tossigt före detta geni som fått en släng av alzheimer. Hon fick bara en liten knäpp men nu är hon tillbaka och jag är tacksam för det. Tack.


Se fler av Kates fantastiska videos på Kate Bush Music Channel på YouTube.

tisdag 22 november 2011

slowly, slowly

Näe, här gör läsningen inte många knop. Undertecknad är fullt upptagen av verkligheten och när jag äntligen har tid för mig själv och tar med mig The Vault ner bland bolstren faller ofelbart ögonlocken igen. Således blir det inte mycket till bloggning heller.


Men jag kan i åtminstone rapportera att nästa bok till rakning blir Lisa Jewells nya: Syskonmakaren. Jag älskar Lisa Jewell, det finns en sådan värme och lågmäld humor i hennes böcker och hennes författarskap har verkligen gått framåt med stormsteg och fördjupas för varje roman hon skriver. Och så älskar jag omslaget till Syskonmakaren.

Men först: avsluta The Vault - som jag för övrigt tycker hemskt mycket om.

onsdag 9 november 2011

Mordmysterier och andra rysligheter

Wow, Evig natt var verkligen lika bra och lika läskig som jag hoppats på. Tyvärr alldeles för kort, men kanske är det nödvändigt för en rysare att vara något så när kort för att hålla stämningen på topp - eller på botten.
Jag tycker inte att det är själva handlingen och de händelser som inträffar som skrämmer huvudpersonen Jack som är mest otäcka. Precis som i Theorins Nattfåk är det beskrivningen av skräcken som griper tag i honom och tar över som är det mest fasansfulla. Man känner själv hur håret reser sig i nacken och hur varenda muskel i kroppen är vaksam och beredd på flykt. Själv ryckte jag till när katterna hoppade upp i sängen och när jag gick ut i köket tyckte jag mig se ett ansikte utanför fönstret. Hu!
Evig natt rekommenderas å det varmaste åt alla skräckälskare.

Nu är det Ruth Rendells senaste alster som ligger på nattduksbordet och jag känner mig mer förtjust i Wexford än någonsin. Han känns så bekant och trivsam och jag känner verkligen för honom när han saknar polisarbetet. Men det känns allt lite trist att han och Dora flyttat in till London (även om de fortfarande har kvar huset i Kingsmarkham). I sann Wexford-anda vill jag ju att allt ska vara som det alltid har varit. Men visst är det härligt att läsa om hur han promenerar runt i ett junivarmt London och häpnar över hur frodiga parkernas rabatter och grönska är.
Nu har han anlitats som konsult av en gammal bekant och före detta kollega och ska hjälpa till med att lösa ett till synes olösligt mordmysterium. I kolkällaren i ett gammalt hus har kvarlevor av fyra kroppar hittats och polisen får inte ihop hur de hamnat där, varför och vilka de är.
Den som har läst En lisa för ögat vet naturligtvis svaren på alla de där frågorna men jag som har minne som en guldfisk tycker att det är svinspännande eftersom jag inte alls minns detaljerna kring morden.
Jag är hemskt glad för att Ruth beslutade sig för att skriva ännu en Wexfordroman trots att hon egentligen kände sig färdig med honom.

För övrigt har hennes kollega P D James skrivit ett slags fortsättning på Jane Austens Stolthet och fördom - naturligtvis ett mordmysterium. Death comes to Pemberley heter den och den är numera med på önskelistan till jul.

måndag 31 oktober 2011

Ruggigt!

Äntligen - äntligen! - en bok jag fastar i och tycker om och som håller vad den lovar. Evig natt inleds i ett lågmält tempo men trappas upp på ett så omärkligt sätt att man får gåshud utan att riktigt förstå hur det blev som det blev.
Kanske har jag finstämt mina Arktis-sensorer i och med att jag läste The Still Point för något år sedan, för jag ryser bara vid allra minsta antydan om ödsliga vidder, ylande huskys och bottenlösa och iskalla vatten med förrädiska isflak. Jag är inte långt in i boken men trivs förträffligt med den. Det är spöklikt, ruskigt och ruggigt och passar alldeles utmärkt att sjunka ner med under ett varmt täcke medan vinden tjuter utanför, denna vecka mellan Halloween och Alla Helgons Dag.

onsdag 19 oktober 2011

Trist gotik.

Näe, vad är det här? Ett kapitel in i Sömngångerskan undrar jag var allt det där som beskrivits som ett möte mellan Sarah Waters och Charlotte Brontë (stora ord!) äger rum. Jag kan inte uttrycka min uppfattning bättre än Stringhyllan gör här. Trist, segt, ointressant och helt intetsägande. Goth? My ass.
Jag lämnar besviket tillbaka Essie Fox och tar itu med The Vault. Ruth Rendell är ju trots allt alltid Ruth Rendell och Wexford en sann vän i viken.

måndag 17 oktober 2011

Sagovärld

Efter ovanligt lång tid, och många kvällar när jag somnat efter en halv sida har jag till slut läst ut Himmelsdalen. Och jag gillade den. Jag gillade den mycket! Marie Hermansson verkar ha lämnat det aningens mer sagobetonade till förmån för lite mer thrilleraktiga romaner. Visserligen tycker jag mer om när hon väver sina berättelser i ett sagoskimmer (favoriten är nog hennes fantastiska version av Snövit) men hon lyckas bra med den här Hermanssonska specialgenren också - det finns ju trots allt ett slags övernaturligt inslag kvar i all spänning.
Himmelsdalen har starka paralleller med Manns Bergtagen och Marlen Haushofers Väggen (som är en av mina favoritböcker). Frisk alpluft, instängdhet, sinnessjukdomens vara eller icke vara, våld, tillit ... Man kan läsa in mycket i Himmelsdalen för det finns många bottnar och frågeställningar i texten, men även om man "bara" läser den upp och ner som en spänningsroman är den utmärkt.
Jag upptäckte Marie Hermansson för många år sedan när jag såg hennes första bok Det finns ett hål i verkligheten på min lokala bibblan (den jag numera jobbar på). Inger Edelfeldt hade gjort omslaget och min 18-åriga fantasi kittlades av titeln. Sedan dess har hon varit en av de författare jag följer slaviskt och har läst allt hon gjort. Ett oskrivet blad är en annan favorit och naturligtvis Musselstranden.
Nu vet jag inte riktigt vad jag ska kasta mig in i. Kanske fortsätta med Sofia Nordins Gå sönder, gå hel som jag bara påbörjat eller kanske Jacobs värld av Jodi Picoult (har inte läst något av henne förut, men är rätt sugen), Richard Yates Cold spring harbour eller Dawn Frenchs En liten smula underbar. Eller Essie Fox Sömngångerskan? Michelle Pavers Dark Matter.
Ibland önskar jag att jag var flera.


Senare: Problemet är löst. Sömngångerskan hade kommit in så ikväll är det den som gäller. Yeay!

måndag 10 oktober 2011

fredag 7 oktober 2011

Arktisk skräckroman

"Året är 1937 och 28-årige Jack lever ett hopplöst liv i London - han är fattig ensam och har fått ge upp sina drömmar om att studera vidare. Men så får han sitt livs chans; han blir erbjuden att vara med som radiotelegrafist på en aktisk expedition. Fem män och åtta polarhundar korsar Barents hav, ser midnattssolen och slår läger i en avlägsen obebodd vik i Barents hav. De jagar, dricker whiskey och lever ett liv som är ljusår från den smutsiga dimman i London.
Men den arktiska sommaren är kort. När nätterna åter bli mörka känner Jack ett krypande obehag. Han ser en mörk gestalt stiga upp ur havet, men vågar inte berätta något om det för sina vänner. Inbillade han sig bara? Mörkret tilltar. En efter en tvingas expeditionens medlemmar att ge sig och av och till slut är Jack ensam kvar. Hur ska han klara av fyra månader ensam i mörkret? Den eviga arktiska natten kan man inte fly ifrån och snart fryser havet. Då kan Jack inte lämna lägret. Men Jack är ju inte helt ensam - något vandrar i mörkret där ute ..."



Vad sägs? Bara den här lilla teasern ger mig gåshud och jag kan bara ana hur läskig Michelle Pavers nya roman - för vuxna - är. Mörker, kyla, utsatthet, okända skuggor på isen ... Låter som ett slags underbar blandning mellan Amy Sackvilles The Still Point och Susan Hill-rys. Evig natt heter den kommande skräckromanen som kommer ut nu i oktober. Dark Matter heter den på original och tusan vet om jag inte kommer att råka klicka iväg en beställning på den senare idag ...

Texten hämtad från Adlibris beskrivning av boken.

tisdag 4 oktober 2011

Älska tanten!



Det här är en bok som nästan alla vi (kulturtanter) som jobbar på bibblan står i kö på. Just nu är jag den lyckliga som har lånat hem den. För det är verkligen en fin bok - på alla sätt. Elin Ek blandar friskt recept på sylt och kakor, handarbetestips och hyllningstexter till diverse tanter som spelat roll.

Jag tycker verkligen om den här tanttrendstendensen - om man nu kan tala om en sådan. Men visst finns det väl ett slags strömning i tiden, kanske framför allt bland unga människor, att ta vara på de resurser som finns (till exempel bär och svamp och gamla kläder). Kanske som en motreaktion på konsumismen, vad vet jag. Man vill skapa själv, ha koll på vad man äter och vad man har på sig och man tänker till. Att man sedan bär praktiska förkläden, huckle och käcka praktiska handväskor är bara en cool bonus.

Den röda tråden i boken är dock inte lingonsylt utan civilkurage, något som är livsviktigt i ett samhälle. Att våga säga ifrån när något orätt sker, när någon säger något som inte är okej, när diverse obehagligheter som kan växa och bli riktigt otäcka kryper fram.



Bilden ovan som Hans Runesson tagit definierar på något sätt ordet civilkurage.

Och tant.





måndag 3 oktober 2011

stulen enkät

Eftersom jag verkar ha så grymt lite tid till sådana saker som att blogga snor jag helt enkelt Helenas fredagsenkät och gör den till en måndagsdito, bara för att visa att jag lever. Tack Helena!

Dagens...

Outfit: Beige chinos med tunt skärp, vit t-tröja och vita reebok. Inga ytterkläder krävdes!
Humör: Väldigt bra efter en långhelg med kärleken och vackert väder.
Tanke: Att jag visst det kommer att hinna det jag borde. Måste bara skärpa mig lite.
Frukost: En knäcke med tonfisk och majonnäs, en hembakad skiva rågbröd med leverpastej och gurka, starkt assamte.
Bok: Marie Hermanssons Himmelsdalen, mycket bra som MH alltid är. Tänker lite grann på Marlen Haushofers Väggen (en favorit). Klaustrofobiskt i tysktalande natur, liksom.
Låt: Stardust med Nat King Cole. Så höstigt vacker och melankolisk. Heter ju också Höst i svensk översättning.
Hurra: För att det varit fantastiskt brittsommarväder (drygt tjugo grader, sol, vindstilla) i en dryg vecka. Det behövs något sådant innan man går in i mörkret.
Bu: För att vara ifrån M efter fyra lata lediga dagar tillsammans.
Längtan: Att få bli klar med mitt extraknäcksuppdrag!
Önskan: Att hinna jobba ordentligt och fokuserat resten av dagen idag.

Vilket jag ska försöka göra nu. Hej!

torsdag 22 september 2011

En känsla av höst


Nu när jag faktiskt börjat acceptera att sommaren är slut och hösten är här, känns det riktigt trevligt att tänka på den och allt som hör den till.



Promenader bland nedfallna löv och de där fantastiska färgerna som det blir på vildvin och lönn i september. Doften av svamp och fuktig mossa och kanske en näve björnbär eller en korg kantareller med sig hem.



Den magiska musiken från Twin Peaks som skapar en sådan utsökt känsla av frostnupen ödslig skogsväg där någon riktig tokfrans när som helst kan dyka upp. Naturligtvis kommer agent Cooper och räddar en.



Snygga kappor, stövlar och stickat à la Gilmore-flickorna.



Gult, milt ljus och morgondis, trädgården full av vissna fröställningar och en längtan efter att sitta framför brasan och läsa Jane Eyre.



De fina bilderna är lånade från Weheartit.com

måndag 19 september 2011

Segt och fegt





Åååh, vad jag skulle vilja läsa den här! Istället harvar jag på med Telling Tales, som jag känns rätt seg. Funderar allvarligt på att överge den till förmån för andra mer stimulerande grejer, exempelvis viktoriansk gotik. Och är det bara jag som inte gillar filmatiseringarna av Ann Cleeves Vera Stanhope-deckare? De är alldeles för omgjorda och de fegade ur och tog bort det faktum att kommissarie Stanhope ska se ut som en baglady med eksem. Trist.
Gå in och titta på den fina hemsidan Essie Fox har.




onsdag 7 september 2011

Porr i bokhyllan

Alltså, ni bara måste gå in och titta på de här bilderna. Bookshelfporn, yeah.

tisdag 6 september 2011

Hör och häpna - en enkät!

Det hör inte till vanligheterna att yours truly ägnar sig åt enkäter, men den här som jag hittade hos Helena (som i sin tur hittat den hos enligt O) var lite kul, tyckte jag. Så den som tycker att jag verkar vara en spännande tjomme kan härmed läsa vidare för att se att jag alls icke är speciellt kul. Mina preferenser står i fet stil.


Morgonpigg eller nattuggla? Jag får alltid mest gjort på förmiddagen och vaknar - hur trött jag än är - alltid glad och nästan outhärdligt käck. Börjar prata och ibland också sjunga så snart jag slår upp mina blågrå. Efter tio på kvällen sluddrar jag och är mer eller mindre okommunicerbar.

Bibliotek eller bokhandel? Svårt eftersom jag nu jobbar på bibliotek och tidigare i en bokhandel. Men jag måste nog säga bokhandel (en välsorterad sådan) för där kan man ju köpa böcker och jag älskar att äga.

Adlibris eller Bokus? Handlar alltid hos A. Billigt, snabbt, har nästan allt.

Ljudbok eller e-bok? Inget av det. Jag vill ha bokstäver på papper.

Inbunden eller pocket? Gärna pocket, bara de inte går sönder på en gång. Jag brukar använda de fiffiga plastkonvoluten man kan köpa på Pocketshop så håller de bättre. Inbundna böcker är oftast alldeles för stora, både i format och när det gäller textstorlek. Är alla inbundna storstil nuförtiden?

Vampyrer eller zombies? Inget av dem, tack. Jag är en vuxen människa.

Camilla Läckberg eller Jan Guillou? Ingen av dem, tack. Jag är en vuxen människa.

En i taget eller slalomläsning? En i taget. Om jag inte har semester och varvar en tjockare roman med något lättsamt som en Lottabok, eller så (vuxen - moi?).

Bokmärke eller hundöra? Till mångas förskräckelse gör jag alltid hundöron. Vaddå? Bokmärken ramlar ju alltid ut!

Chips eller choklad? En minipåse chips en gång i månaden (gissa varför). Choklad är helt ointressant. It doesn't do anything for me, liksom.

Biografi eller memoar? Svårt, det här har jag aldrig funderat på. Kanske en biografi blir bäst, eftersom författaren då kunnat forska ordentligt och skriva utan att förvanska vad som hänt i efterhand - som man ju tenderar att göra när det handlar om ens eget liv. Å andra sidan kan en bra memoar bli riktigt underhållande (exempelvis Minnen av Torgny Lindgren).

Skräck eller chicklit? Måste jag verkligen svara på det?

Boken eller filmen? Boken, naturligtvis. Men ibland kan filmen faktiskt förstärka en bra berättelse. Senast upplevde jag det när jag tittade på Never Let Me Go. När jag läste boken blev jag väldigt berörd, men när jag såg filmen grät jag så tårarna sprutade.

Twitter eller Facebook? Jag är en aktiv facebookare, älskar hur man kan hålla vardaglig kontakt med vänner man inte träffar särskilt ofta. Twitter har jag inte haft något att göra med. Än.

Strindberg eller Heidenstam? Älskar Strindberg, hans flödiga språk, hans ilska, hur han skjuter åt precis alla håll men kanske framför allt hur han lämnar ut sig själv.

Kokbok eller bakbok? Jag älskar att laga mat och få inspiration till maträtter (bläddrar gärna i Jamie Olivers och Hugh Fearnleys böcker), men jag föredrar nog bakböcker eftersom man behöver mer exakta recept när det ska bakas. I matlagning kan man alltid köra ihop nåt, liksom.

Te eller kaffe? Jag blir sjuk av kaffe (hjärtklappning, kallsvettning, kräkning), och dessutom smakar det gammal aphjärna (men det luktar gudomligt!). Och när jag säger te, menar jag riktigt te; svart te. Inte någon fjantig roiboos eller örtte. Assam CTC är min melodi.

Rött eller vitt? Helst inget av det. Jag gillar inte alkohol, men en ljummen sommarkväll kan jag mycket väl tänka mig ett glas mineraligt italienskt (Veneto eller sicilianskt) vitt vin, typ Canaletto. Men ett glas beaujolais noveau är inte fy skam till en chèvre chaud, förstås...

Boklördag eller ViLäser? Boklördag, även om det är för lite. ViLäser är alldeles för lättviktig och tramsig.

Man Booker Prize eller Augustpriset? Är mycket svag för engelsk litteratur.


Jag tackar för uppmärksamheten.

måndag 29 augusti 2011

Da capo!


Det är en av sommarens sista dagar, regnet smattrar mot fönstren, jag har en veckas semester och lyssnar på Cecilia Bartoli på låg volym medan jag läser om Vera Stanhope och längtar våldsamt efter fler sommardagar. Riktig sommar. Sol, tjugosex grader med hetta som dallrar i luften och sand i picknickmackan. Kan vi inte ta en repris av den här sommaren, Gud? Please? Bara lite? Schyssta?



söndag 28 augusti 2011

Lite besviken är jag allt.

Näe, Moderspassionen kan knappast räknas som en av Majgull Axelssons bättre romaner. Helt okej, men var den inte lite ...Marianne Fredrikssonsk emellanåt (hu! Ve och fasa!)? Vissa av de inre skeendena som romanfigurerna genomgår känns helt enkelt lite för forcerade och sökta. Anettes plötsliga epifani att Sonny är alkoholist och hon själv en sorglig skepnad, Minnas underliga samtal med "kopparängeln", Marguerites nyfunna styrka... I don't know. Folk förändras, visst. Åtminstone lite grann, men hela detta kluster av uppvaknanden har jag en aning svårt att ta på allvar.

Istället hugger jag lystet in på Ann Cleeves andra Vera Stanhope-deckare, Telling Tales. Åh, lycka!

onsdag 24 augusti 2011

Mummy dearest


Trots att undertecknads bläckfläckiga hjärta numera bultar för en högst verklig person, ägnar jag kvällarna åt det slags kärlek som aldrig kommer att överge en stackars flicka. Nej, nej. Inte diamanter. Utan fiktion, förstås.
Majgull Axelsson är som vanligt oerhört stark och petar runt med vassa fingrar precis där det gör som ondast. Moderspassion handlar om moderskap, mödrar, misstag och lögner. Ett outtömligt ämne eftersom att vara morsa verkar vara den mest komplicerade och laddade uppgift man kan ta på sig. Men varför? Borde det inte vara tvärtom? Rent teoretiskt borde det vara hur enkelt som helst. Man får ett barn, man älskar och tar hand om och fostrar och fortsätter sedan älska.
Problemet är väl vad det är för något man stoppar in i begreppet älska.
Minna i boken har sett sin dotter som en en perfekt varelse från ovan. När flickan vill veta var hon kommer ifrån får hon en idiotisk och onödig lögn till svar. En lögn dottern naturligtvis genomskådar och som får henne att hata och förakta sin mamma. En mamma som numera är rädd för sin dotter.

Vissa barn har det så kämpigt med sina "kärleksfulla" morsor att de som vuxna klär ut sig till dem och går in till främmande flickor medan de duschar.

Minna med dotter är bara ett par av romanfigurerna i Moderspassion som har det kämpigt med livet och sina relationer. Majgull Axelsson får följa mig i säng i fortsättningen också. Andra sängkamrater torde maka på sig.

torsdag 18 augusti 2011

Woman in black teaser

En förhandstitt på Woman in Black med Daniel Radcliffe i huvudrollen. Ser läskigt ut...
Premiär i februari.

måndag 15 augusti 2011

The Lessons that passed me by

Så där ja, klar med The Lessons. Äntligen, höll jag på att skriva.

För det har faktiskt känts lite så. Seeegt. Antagligen beror det på att den kändes så himla bekant; som om jag redan läst den. Jag tror faktiskt att jag utan att överdriva kan påstå att vartenda moment, händelse, person var bekant och förutsägbar.


Varför fortsatte jag då att läsa? Jag menar, jag är ju inte den som av plikt läser ut en bok jag tycker är kass.


Grejen är att The Lessons inte är det minsta kass. Den är jättebra. Problemet är att den inte är särdeles originell. Jag får lite samma känsla som när jag läste Kate Mortons första roman Dimmornas lek. Den påminner om andra romaner, filmer, tv-serier. Morton skrev själv att hon i högsta grad inspirerats av allt det ovan nämnda, men Naomi Alderman säger inte ett knyst.


Den roman jag mest tänker på är Brideshead Revisited. Studier i Oxford, pengar, dekadens, den katolska skulden. Det finns till och med en präst som bevakar The Lessons sekundäre huvudperson Mark, precis som mr Samgrass bevakar Sebastian. Och precis som Sebastian har Mark en dominerande och känslomässigt manipulativ, om än väsensskild från lady Marchmain, mamma som försöker bonda med sonens vänner.


Oh well. The Lessons sätts in i hyllan utan att ha satt några djupare spår i mig. Men det är helt okej. Man behöver sådana böcker också.


Helena skriver för övrigt jättefint och betydligt mer lyriskt än jag om The Lessons här.

lördag 13 augusti 2011

Glamour och romantik

Mer stil och flärd, mina vänner.
Häromsistens gifte sig Kate Moss med Jamie Hince, gitarrist i The Kills, och herregud vilka fantastiska bilder Mario Testino har tagit. Allt går i en underbar tjugo-trettiotalsstil, romantiskt och glamouröst på samma gång, och det hela ägde rum i en lantlig kyrka, St Peter's i Southrop. Här kan du hitta fler makalösa bilder på miljö, brud och brudgum, champagne, tårta och extremglamourösa gäster.
Kate Moss är trettiosju och snyggare än någonsin. Det är ju så. Är man snygg blir det bara bättre och bättre. Och så har hon dessutom en utsökt smak.
Utom när de gäller män. Fy katten, vilka fula killar hon släpat runt på ... Oh, well. Kärleken är blind.





söndag 7 augusti 2011

Stilsäker...




...eller inte.
Men en sak verkar säker. Vanessa Paradis gillar huvudbonader.

lördag 6 augusti 2011

Hugh är bästa huvudkudden

Söndagar har i sommar varit bästa tv-dagen (när det gäller Svt). En riktig Britanniaday är det också. Först ut är min hjälte Hugh Fearnley-Whittingstall och hans goda liv (18.10), sedan är det engelska antikrundan och efter det är det Från Lark Rise till Candleford. Nice!
Förra veckan köpte jag hem The River Cottage cookbook som jag läser och begrundar som en god roman. Den är över fyrahundra sidor tjock med skönt grängat omslag och passar även utmärkt som kudde när man behöver nicka till ute i solen.

Foto: mitt


onsdag 3 augusti 2011

Emma i repris




I sommar ser jag med glädje och stort nöje om BBC Ones serie Emma som går på lördagar i Svt klockan nitton. Romola Garai är perfekt i rollen som den beskäftiga och självgoda Emma som får lära sig en läxa och resten av rollbesättningen är precis lika bra.


Och så lite frestande bilder från nya Jane Eyre - som faktiskt verkar oerhört lovande...




tisdag 2 augusti 2011

Brittiska deckare regerar, så är det bara

Åh, vad jag tycker om Ann Cleeves! Den första i serien om fyra böcker (hittills) om Vera Stanhope, kriminalkommissarie i Northumberland, är helt lysande. Varenda person i boken är genomarbetad och trovärdig och känns oerhört levande, och för varje sida blir man allt mer trollbunden när frågetecknen blir fler - trots att flera rätas ut under läsningens gång.

Thank God att jag har två till att sätta tänderna i efter denna (Dolda Djup har jag ju redan läst, men på svenska), Telling Tales och Silent Voices.

Sedan ser jag naturligtvis fram emot Ruth Rendell-släppet i september. Väldigt mycket ser jag fram emot det. Att det är en Wexfordroman gör inte saken sämre. Jag älskar Wexford, han känns som ett slags alter ego. Grumpy old man, liksom.

Intervju med Rutan här.

söndag 24 juli 2011

Demoner och mördare


Incubus var en intressant läsupplevelse. Den vanliga Carol Goodman-världen finns där: ensam kvinnlig akademiker hamnar på en udda internatskola där det sker underliga saker. Men. Och detta är ett stort men. Professor McFay (väldigt vad många professurer det fanns på Fairwick! Varför blir man inte helt enkelt lektor?) är betydligt menlösare och fjolligare än de vanliga Goodmanhjältinnorna. Och jag är inte helt förtjust i att blanda ihop fantastiska inslag med den verkliga världen. Det blir lite för mycket Harry Potter när diverse häxor, omvända demoner och gudomar står i köket på tacksägelsedagen och skalar potatis och rör i grytorna utan att röra en fena. Det funkar i Harry Potter men kanske inte i en roman för vuxna. För det är väl en roman för vuxna? Bitvis får jag en känsla av att Incubus riktar sig mot en yngre läsare än Goodman vanligtvis gör.
Och så är det de erotiska inslagen. Goodmans hjältinna skriver själv om bodice rippers och det är faktiskt precis vad Incubus delvis är. Professor McFays demoniske älskare är hårdhänt och brutal och det verkar vara precis det som triggar vår professor. Inget fel med det, men det blir lite väl mycket Harlequinestetik över det hela. Och dessutom struntar väl jag i vad människan har på sig? Christian Louboutin-skor, my ass. Läser jag Carol Goodman vill jag inte ha upplysningar som skulle platsa i en chicklitroman.
Oh well. Det är ändå spännande och ganska välskrivet, även om det inte är lika bra som Goodman brukar vara. Jag tror nog trots allt att jag tänker läsa uppföljaren i Fairwickserien, The Water Witch, men Helena skriver att den ska ha en annan protagonist - jag som vill veta om McFays demon kommer tillbaka!

Igår påbörjade jag Ann Cleeves första Vera Stanhope-roman, The Crow Trap. Den kommer före Hidden Depths (Dolda Djup) och jag vet inte riktigt varför den inte översattes och kom ut före Dolda Djup på svenska, och varför ITV filmade Hidden Depths först. Och vad jag ännu mindre förstår är varför man valde Brenda Blethyn som Very Stanhope. BB i all ära, men jag fick intryck av att Vera ska vara rejält överviktig och i fyrtiofemårsåldern och inte närmare sextio, tjusig och normalbyggd? När man väl ser filmatiseringen faller säkert bitarna på plats, men det blir ändå en aning irriterande att ha Brenda Blethyns ansikte utanpå boken där en helt annan Vera beskrivs.

måndag 18 juli 2011

...and tits.



Den som inte sett den helt fantastiska The King's Speech ännu måste bara se till att göra det i rödaste rappet.

fredag 15 juli 2011

Fredag 15 juli 2011

Inte mindre än tre gånger försökte jag börja läsa och komma in i En dag av David Nicholls, men misslyckades. Det gick liksom inte. När jag för en vecka sedan försökte för fjärde gången hade jag helt enkelt inget annat att läsa så jag var så illa tvungen att plöja igenom de första ganska trista sidorna igen. Men det klart - sådana där ointressanta samtal präglade av osäkerhet och oerfarenhet har vi väl alla haft i tjugoårsåldern. För det är så En dag inleds och är uppbyggd; ett kapitel för dagen den femtonde juli (häpp!) varje år från 1988 till 2007 (och Emma och Dexter är tjugoett repektive tjugotvå 1988). Ett ganska lysande upplägg, måste jag säga.
När jag väl började läsa En dag blev jag faktiskt helt fast och jag är numera med i den lovsjungande kören. Jag tycker den är helt super. Däremot inte särskilt originell eller speciell - det är helt enkelt en riktigt bra roman med lad/chicklitdrag. Att läsa En dag känns ganska mycket som att läsa Lisa Jewell. Varmt, klokt och berörande och späckat av humor utan att för den skull vara gapflabbig (som Mike Gayle. Mer som Nick Hornby i så fall.). Den påminner också rätt mycket om Jewells Vince&Joy, tycker jag. Det som skiljer En dag från hans kollegors romaner är kanske hur mycket han får med av det brittiska samhällets moderna historia. Det är ett rent nöje att läsa och få i sig by the way så där. Och han är också duktig på att skildra problematiken i att kunna bete sig som en ansvarslös tonåring långt upp i vuxen ålder och hur mognaden smyger på och man plötsligt inser att man är vuxen, vilket man naturligtvis förväxlar med att vara gammal:
Vid tjugosju års ålder undrar Emma om hon börjar bli gammal. Hon brukade vara stolt över sin vägran att se den andra sidan i en argumentation, men hon accepterar mer och mer att frågor ofta är mer dubbelbottnade och komplexa än hon trodde.
Det enda jag har lite svårt för att förstå varför Emma tycker så mycket om Dexter. Han är en riktigt fjantig och omogen figur och Emma är ju en ganska klok flicka. Men kärleken är ju blind. Eller är det kanske den som ser ...?
Jag har ungefär hundra sidor kvar och kommer antagligen att ligga och läsa i flera timmar ikväll. En dag har den effekten. Man vare sig kan eller vill släppa den.
Helena har skrivit, som vanligt välformulerat och initierat, om One Day här.

torsdag 14 juli 2011

Skärpning, Kate!



Jag, som bokstavligen har dyrkat Kate Bush sedan jag var i elvaårsåldern (det var hennes fel att jag började tona håret rött och gjorde hål i öronen hemma i flickrummet trots att jag inte fick för mina föräldrar), blev naturligtvis eld och lågor när jag hörde att ett nytt album skulle släppas. Glädjen blev dock kort eftersom jag snart blev varse att det var nyinspelningar av gamla låtar det handlade om. Varför? Åh, VARFÖR?
När förra albumet Aerial damp ner tog det mig extremt lång tid att medge för mig själv att Kates storhetstid nog är över. Och ännu mer påtagligt blir detta faktum i och med Director's Cut. Jag tog tidigare idag mod till mig och lyssnade igenom skivan helt och hållet och nu har jag faktiskt lite ont i magen. Kate är fortfarande min husgud och ikon men bättre än hon var på Hounds of Love blir hon aldrig.
Sämre än på Director's Cut blir hon förhoppningsvis aldrig. För det är bitvis faktiskt riktigt kass. Mycket på grund av att Kate helt enkelt inte sjunger lika bra längre. Och lite för att det är för mycket gitarr (innan hon fick ihop det med sin gitarrist Dan McIntosh var hennes musik pianobaserad). Hennes speciella röst funkar bara ihop med hennes underliga musik i originella arrangemang med fairlight, piano och brorsan Paddys hembyggda instrument. Inte fucking elgitarr!


Ingen av låtarna har blivit bättre eller starkare och de enda som klarar sig något så när i jämförelse med originalversionerna är This Woman's Work och Song of Solomon. I långsamt suggestivt tempo klarar Kates röst av att låta stark och intensiv men oftast låter hon bara ganska löjlig. I Flower of the Mountain, tidigare The Sensual World, blir de upprepade "yes"-en en ren parodi på de ursprungliga mycket sensuella viskande "mmm, yeees".
Kate jobbar emellertid med en helt ny skiva och låt oss bedja till Apollo och andra musikgudar att det blir musik att älska.

Kates snygga hemsida hittar du här.

fredag 8 juli 2011

en dag på sjön.


Gårdagen tillbringades på Sveriges vackraste strand (Sandhammaren) och med i väskan fanns, förutom en sjukt god matsäck, den käcka och saltstänkta Vind för våg av Elsa Nyblom. Ett par rödhåriga tvillingar, yrhättor förstås men också väldigt rediga, tillbringar en sommar i Bohuslän och det är underbart att läsa om Strömstad anno 1953. Granit, strandvallmo, färska räkor och nybakade bullar och kaffe i en mässingskittel och en och annan quisling. Det är min mammas gamla bok och jag plockar fram den ibland för att få lite skön västkuststämning (vilket jag kan sakna ibland).
Hur som helst, stranden består av flera kilometer vit sand, vattnet var grönblått och varmt och herregud vad det doftar gott vid havet. Lite tång, musslor, salt. Friskt och rent. Man blir nog en bättre människa av att bo vid havet. Något annat måtte vara omöjligt. Så rent, renande och öppet det är vid kusten. Hur kan man vara inskränkt och knuten i en sådan miljö?

Foto: mitt

När flickboken var slutläst plockade jag fram Ulf Lundells Värmen som också fanns nerpackad. Eftersom jag befann mig på Österlen tyckte jag att det kunde vara passande, men näe. Jag var inte alls på humör för honom. Jag älskar visserligen hans språk, den där malströmmen man fångas av, men igår pallade jag inte med babblet och de evinnerliga diskussionerna - som ju alltid är samma som återkommer. Och, naturligtvis, en ung kvinna. Gäsp.
Alltså ägnade jag mig istället åt att nicka till där på sanden, vaggas till sömns av vinden och vågorna. Vilket resulterade i friskt röda hudpartier vilka vårdas ömt idag. Medelst Jenny Berthelius Mannen med lien, nybakade rågfrallor med leverpastej och smörgåsgurka och en stor kanna te ute i bersån. Kan inte bli mycket bättre en mulen dag som denna.

tisdag 5 juli 2011

Hm, vilken ska jag ta först...?


Den här högen fick jag bara så där av bästa väninnan. Inte konstigt att hon räknas som bästa!

söndag 19 juni 2011

Semester.









Bilderna lånade från Weheartit.com. Jag sökte på "reading" så dök de här upp.

onsdag 15 juni 2011

"Find love that burns your very soul"


Nog för att jag såg fram emot BBC:s nyinspelning av Women in Love, men att den skulle vara så pass bra som den är förväntade jag mig faktiskt inte. Svt visade första delen igår, nästa tisdag kommer andra och sista delen. Lysande skådespeleri, lysande manus. Och dito förlaga, förstås.

Gudrun och Ursula

Man häpnar över hur knastertorr och rent ut sagt korkad Ursulas första älskare är och hur illa han hanterar hennes uppriktighet och passionerade natur. Och skrämmande nog finns det fortfarande, hundra år senare, män som agerar precis likadant. Tro mig, jag har träffat på en eller ett par av dem. Livrädda för sexuell intensitet, skräckslagna för att en erotiskt intresserad kvinna ska vilja ha sex med alla män i hela världen bara för att hon gillar sex. Män som blir lamslagna av känslan av otillräcklighet. Som inte förstår sig på passion, närhet, intimitet.
Och som reagerar med grymhet när de känner sig kritiserade.
Som Ursulas fästman som tvingar henne att gå hem flera kilometer barfota, mitt i natten. Bara för att hon, efter att han bett henne vara uppriktig, talat om att han inte kan tillfredsställa henne.

Ursula och älskare numro två: Rupert, a gay guy

D H Lawrence problematiserar i The Rainbow och Women in Love som alltid sexualitet, kärlek, nära relationer och vad kvinnan har för roll i allt det här. Och som alltid är det högst intressant och angeläget.
Missa inte andra delen på tisdag. Här kan du se den första om du missade den.