The Lessons that passed me by

Så där ja, klar med The Lessons. Äntligen, höll jag på att skriva.

För det har faktiskt känts lite så. Seeegt. Antagligen beror det på att den kändes så himla bekant; som om jag redan läst den. Jag tror faktiskt att jag utan att överdriva kan påstå att vartenda moment, händelse, person var bekant och förutsägbar.

Varför fortsatte jag då att läsa? Jag menar, jag är ju inte den som av plikt läser ut en bok jag tycker är kass.

Grejen är att The Lessons inte är det minsta kass. Den är jättebra. Problemet är att den inte är särdeles originell. Jag får lite samma känsla som när jag läste Kate Mortons första roman Dimmornas lek. Den påminner om andra romaner, filmer, tv-serier. Morton skrev själv att hon i högsta grad inspirerats av allt det ovan nämnda, men Naomi Alderman säger inte ett knyst.

Den roman jag mest tänker på är Brideshead Revisited. Studier i Oxford, pengar, dekadens, den katolska skulden. Det finns till och med en präst som bevakar The Lessons sekundäre huvudperson Mark, precis som mr Samgrass bevakar Sebastian. Och precis som Sebastian har Mark en dominerande och känslomässigt manipulativ, om än väsensskild från lady Marchmain, mamma som försöker bonda med sonens vänner.

Oh well. The Lessons sätts in i hyllan utan att ha satt några djupare spår i mig. Men det är helt okej. Man behöver sådana böcker också.

Helena skriver för övrigt jättefint och betydligt mer lyriskt än jag om The Lessons här.