Lite besviken är jag allt.

Näe, Moderspassionen kan knappast räknas som en av Majgull Axelssons bättre romaner. Helt okej, men var den inte lite ...Marianne Fredrikssonsk emellanåt (hu! Ve och fasa!)? Vissa av de inre skeendena som romanfigurerna genomgår känns helt enkelt lite för forcerade och sökta. Anettes plötsliga epifani att Sonny är alkoholist och hon själv en sorglig skepnad, Minnas underliga samtal med "kopparängeln", Marguerites nyfunna styrka... I don't know. Folk förändras, visst. Åtminstone lite grann, men hela detta kluster av uppvaknanden har jag en aning svårt att ta på allvar.

Istället hugger jag lystet in på Ann Cleeves andra Vera Stanhope-deckare, Telling Tales. Åh, lycka!