söndag 29 november 2009

Ingen slår Katharine Hepburn


När jag var liten visade Svt gamla svartvita filmer jämt. Och jag, till skillnad från de flesta jämnåriga, älskade det. Jag menar inte bara Helan och Halvan, Harold Lloyd och Buster Keaton-filmer, utan framför allt film från fyrtiotalet. Jag kunde alla skådespelare från den tiden lika bra, om inte bättre, än de som var med i "Familjen Macahan". Min största favorit var Katharine Hepburn. Ingen var som hon. Hon var vacker och rolig och hade alltid svar på tal, men också en sårbarhet och en skörhet man bara kunde ana där under den karska och rappa ytan. Det var på grund av henne i "Kamrat i svarta spetsar", lika mycket som Kate Bush, som jag började tona håret rött när jag var tretton.

Nu har jag en blygsam kollektion av dvd-filmer i min hylla som jag avser att utöka tills den rymmer alla gamla älsklingsfilmer. Nu finns där bland annat min favvo-Frank Capra "Vi behöver varandra" med Gary Cooper och Barbara Stanwyck, "Arsenik och gamla spetsar" med underbara Cary Grant, "En plats i solen" med Montgomery Clift och "En skön historia" med Katharine Hepburn, James Stewart och Cary Grant.



Igår såg jag på "Farväl till vapnen" med Gary Cooper. Trodde först att jag hittat en pärla, men ack så besviken jag blev! Den var riktigt dålig. Mycket på grund av den fullständigt avskyvärda
Helen Hayes som spelar hjältinnan. Nu har jag inte läst just den Hemingway-romanen, men jag kan inte föreställa mig att hjältinnan beskrivs som grodlik och sjukligt outvecklad i kroppen. Ja, ursäkta mig, men hon ser för läskig ut. Som ett slags mal! Tunna axlar, en och femtio lång, stort huvud, brett mellan enorma nedåtvinklade ögon och en liten läskig musmun.

Men förutom mitt problem med Hayes är det en klyschig föreställning av kärlek som Papa visar prov på. Som vanligt, får jag väl säga. Behållningen med Hemingway är, precis som med Lundell, språket. Jag jämför de båda eftersom de har en del likheter: fantastiskt språklig stil och romantiserade bilder av kvinnor och kärlek. Därför är det nog en god idé att läsa Hemingway istället för att se på en filmatisering, antar jag. Men inte just nu. Istället tänker jag plocka fram "Vi behöver varandra" (Meet John Doe) och vara nostalgisk en stund. Jag minns precis hur jag klippte ut en bild av Stanwyck och Cooper som fanns i "Röster i radio och tv" och sparade när filmen gick på teve runt julen -80 eller -81.

Et voila! Här är bilden!

onsdag 25 november 2009

Hellre ekologisk än rättvisemärkt

Så kom det nya larm i media om vanvårdade djur, grisar den här gången. Lagom till jul och allt - så lämpligt. Som om grisar inte vansköts året runt. Jag kan tänka mig att många framför teveapparaterna plötsligt mådde lite dåligt mitt i planeringen för julen. 'Ska man verkligen köpa skinka och pressylta fast de stackars djuren lider så?' tänkte de kanske. Men sedan viftade de antagligen bort de funderingarna när den mer högljudda och dominerande tanken kom: 'Men vi måste ju ha julskinka!'
Och så säljs det tonvis av skinkor från grisar som kanske inte direkt vanvårdats, men som knappast mått särkilt bra under de korta liv som de offrar för att vi ska smaska i oss av deras kroppar och utöka våra egna kroppshyddor.
Men jag funderar på varför inte fler människor väljer att köpa ekologisk. För att det är dyrare? Det är definitivt inget hållbart argument. Det räcker att dra ner på något annat för att få råd att köpa kött från ett djur som faktiskt haft det rätt schysst här i livet och som smakar hundra gånger bättre än de stackarna som varit instängda inomhus och trängts med sina kusiner. Hur kan man stoppa i sig kött från ett djur som inte har mått bra? All den energin finns ju kvar i köttet och kommer in i våra system. Är inte det en självklar tanke?

Anyhoo.
En annan höjdpunkt i media på sistone är Jan Björklunds ogenomtänkta och kortsiktiga argument mot Miljöpartiets påbud att försöka köpa närproducerat. Han menar att det är upprörande protektionistiskt och stänger ute fattigare länder som också borde få vara med och handla med oss i väst för att få en chans att bli rika.
Men vänta nu...? Finns det inte viktigare mål än att det ska vara så förbannat rättvist? Är det inte viktigare att Jorden - som rymmer människor från både västvärlden och fattigare länder - skyddas från klimatkatastrofer?
Att vara politiker och så infernaliskt fast i ett individperspektiv är skrämmande. Individen är kanske inte viktigast i vår värld och att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter kanske inte bör vara ett syfte i sig.
Utan en miljö som man kan leva i spelar det ju inte någon som helst roll hur rika och lika vi är.

lördag 21 november 2009

Ars longa, vita brevis

I Rocky-album numro femton blir Rocky talesman för min uppfattning av konst, eller rättare sagt min upplevelse av konst. Han säger
Jag har kommit på att jag inte får ut någonting av att titta på konst! Jag kan bara titta och tänka ' den där var trist, den där var fin, den där var rolig, den där var konstig, den där var ful...' En film eller en bok kan ju få en att känna sig helt konstig och dyka upp i huvudet flera år efteråt, men kan någon säga att de sett en tavla och blivit helt tagna? Utan att ljuga för att verka märkvärdiga?
Det är kanske fasansfullt ytligt och ett pinsamt tecken på den populärkulturella och oengagerade tid vi lever i, men ändå. Jag tror att Rockys mening stämmer överens med många andras - även kulturarbetares. Och trots att jag gått på konstskola i flera år så har jag inget särskilt intresse av eller för konst och konstnärliga uttryck, om jag ska vara ärlig. Och just därför var Martin Kellermans alster så vansinnigt befriande att läsa.

onsdag 18 november 2009

Subtilt spel


Först nu har jag sett filmatiseringen av Elizabeth Gaskells (oavslutade) roman Wives and Daughters - och den var absolut fantastiskt! Keeley Hawes är ju vacker som en dag och det subtilt elaka spelet från Francesca Annis är lysande. Däremot funderar jag på varför de valt lilleputten Tom Hollander som skön hjälte. Han och hans lemmar är uppseendeväckande korta och är han inte lite lik en apa?
Trots Nicke Nyfiken rekommenderas Wives and Daughters för vänner av brittisk viktoriana.