När jag var liten visade Svt gamla svartvita filmer jämt. Och jag, till skillnad från de flesta jämnåriga, älskade det. Jag menar inte bara Helan och Halvan, Harold Lloyd och Buster Keaton-filmer, utan framför allt film från fyrtiotalet. Jag kunde alla skådespelare från den tiden lika bra, om inte bättre, än de som var med i "Familjen Macahan". Min största favorit var Katharine Hepburn. Ingen var som hon. Hon var vacker och rolig och hade alltid svar på tal, men också en sårbarhet och en skörhet man bara kunde ana där under den karska och rappa ytan. Det var på grund av henne i "Kamrat i svarta spetsar", lika mycket som Kate Bush, som jag började tona håret rött när jag var tretton.
Nu har jag en blygsam kollektion av dvd-filmer i min hylla som jag avser att utöka tills den rymmer alla gamla älsklingsfilmer. Nu finns där bland annat min favvo-Frank Capra "Vi behöver varandra" med Gary Cooper och Barbara Stanwyck, "Arsenik och gamla spetsar" med underbara Cary Grant, "En plats i solen" med Montgomery Clift och "En skön historia" med Katharine Hepburn, James Stewart och Cary Grant.
Igår såg jag på "Farväl till vapnen" med Gary Cooper. Trodde först att jag hittat en pärla, men ack så besviken jag blev! Den var riktigt dålig. Mycket på grund av den fullständigt avskyvärda
Helen Hayes som spelar hjältinnan. Nu har jag inte läst just den Hemingway-romanen, men jag kan inte föreställa mig att hjältinnan beskrivs som grodlik och sjukligt outvecklad i kroppen. Ja, ursäkta mig, men hon ser för läskig ut. Som ett slags mal! Tunna axlar, en och femtio lång, stort huvud, brett mellan enorma nedåtvinklade ögon och en liten läskig musmun.
Men förutom mitt problem med Hayes är det en klyschig föreställning av kärlek som Papa visar prov på. Som vanligt, får jag väl säga. Behållningen med Hemingway är, precis som med Lundell, språket. Jag jämför de båda eftersom de har en del likheter: fantastiskt språklig stil och romantiserade bilder av kvinnor och kärlek. Därför är det nog en god idé att läsa Hemingway istället för att se på en filmatisering, antar jag. Men inte just nu. Istället tänker jag plocka fram "Vi behöver varandra" (Meet John Doe) och vara nostalgisk en stund. Jag minns precis hur jag klippte ut en bild av Stanwyck och Cooper som fanns i "Röster i radio och tv" och sparade när filmen gick på teve runt julen -80 eller -81.
Et voila! Här är bilden!
3 kommentarer:
Aah, instämmer helt och fullt! Katherine Hepburn är bäst! Jag älskar henne och särskilt när hon spelar mot Spencer Tracy. Tala om att slå gnistor mellan två människor. Instämmer 2: 40-talsfilmerna är underbara och Cary Grant är bara ... suck.
Först och främst; vad trevligt att kunna kommentera!
Ja de gamla filmerna håller verkligen i längden! Hepburn är definitivt en av de stora. Själv ubdrar jag om jag skall leta efter, samt investera i en "Lubitsh-box", han "Little Shop on the Corner".....ahh! Lyckligtvis minns jag inte La Hayes, och väl verkar väl det vara.
Jodå, Papa skall def. läsas....jag har bara sett Den gamle och Havet, visserligen är det Tracy, men....jag grät till boken, inte filmen. Stackars fisk! Stackars gamling!
Ja, hon och Tracy har verkligen en stark kemi och en rapp dialog!
Little shop on the corner... Vad, vem? Det får jag googla. Hemingways prosa är fantastisk, men filmen - den här- sög rejält.
Mest synd var det om fisken, tycker jag.
Skicka en kommentar