En helvetes vinter

Så här i vintertid lockas jag ofelbart av litteratur (och bokomslag) som har med snö, kyla och jul att göra. Ergo; En helvetes vinter av Daniel Wodrell lånades hem och lästes under loppet av tre dagar (kvällar). Och, visst - jag gillade den. Den var helt okej. Ingen stor litteratur, varken stilistiskt eller innehållsmässigt. Men den var ett rätt trevligt sällskap.

En ung flicka i hillbilly-trakter tvingas att leta efter sin narkotikakokande, försvunne far för att rädda familjens hus från att mätas ut. Med bästa vilja i världen kan man inte påstå att släkten, det vill säga varenda kotte som bor i närheten, är särskilt tillmötesgående eller hjälpsam. Tvärtom. Den stackars tösen får vid ett tillfälle så mycket stryk att hon nästan dukar under och blir tvungen att lära sina småbröder att sköta hagelbössan. För i den här berättelsen bär alla vapen.
Varför mamman inte gör något? Nej, hon sitter mest i sin gungstol vid brasan, nedsjunken i ett välgörande tablettrus. Hur som helst, det ordnar sig till slut för flickan, men vägen dit är hård och konstigt nog rätt trevlig att följa.

Språkligt har romanen en hel del brister; det är lite tafflig översättning, inbillar jag mig. Stilmässigt påminner den om Joshilyn Jackson, vilket inte är fy skam. Men jag har lite svårt för gubbar som skriver om unga flickor och deras första sexuella erfarenheter. Jag kan inte hjälpa det. Men trots det är boken okej, som sagt. Läs och döm själva.