Naturen har sin gång

I samma sekund som jag läste om Caroline Ringskog Ferrada-Nolis debutroman Naturen visste jag att den skulle vara något för mig. Naturromantiker som jag är så föll jag förstås för titeln och när jag på Adlibris läste några sidor som smakprov (strålande möjlighet) avgjorde det saken. Språket är fantastiskt och mycket eget, och på ett sätt som till exempel Amanda Svensson nog eftersträvar men tyvärr inte riktigt lyckas med, klarar Caroline Ringskog Ferrada-Noli av att skapa en huvudperson som är ganska rubbad och minst sagt originell i beteende och tankar. I flera av de stora dagstidningarnas recensioner har jag läst att denna huvudperson är obehaglig och skrämmande men själv gillar jag henne rakt av. Hon har slående giftiga och pricksäkra formuleringar och iakttagelser av samtidsfenomen och medmänniskor, men samtidigt en självdistans och faktiskt ett slags värme. Det trauma hon fortfarande, efter flera år, är präglad av gör att hon betraktar omvärlden i detaljer; som i ett förstoringsglas och då är ingenting vackert. Hon hatar allt och framför allt sig själv. "Jag hatar Stockholm. Men är det något jag hatar mer är det folk som hatar Stockholm" (s. 85) rymmer hennes sätt att resonera i ett nötskal. Allt eftersom berättelsen närmar sig slutet avslöjar Erika, huvudpersonen, allt mer om vad som hänt och kanske är det denna hennes "bekännelse" som möjliggör att sista meningen ändå ger löfte om att det finns hopp för henne; att hon till slut trots allt närmar sig en balans där hon inte längre hatar och äcklas av alla som fortfarande lever.

Naturen är en vansinnigt bra roman, språkligt är den ett rent nöje att läsa sig igenom och jag hoppas på fler romaner av samma dignitet från denna underbara författare i vardande.