Den eviga längtan till ljus och frid

Huset är fyllt av den behagliga doften av nybakade chocolate chip cookies, julklappscd:n True Love's Gutter med Richard Hawley hörs från stereon och brasan knastrar trevligt. Ja, det är ingen tvekan om att julefriden sänkt sig över min bläckfläckade tillvaro.

Det är underligt det där med julstämning och den förväntan man har på de här futtiga dagarna i december. Vad är det hyacintens doft minner om, vad är det jag suktar efter i början av advent, egentligen? Barndomens jular med klappinslagning med storebror, pappa som klädde granen, familjen samlad framför Kalle Anka eller vad? Det kommer ju i vilket fall inte tillbaka.

Men har jag upplevt någon jul överhuvudtaget som vuxen som varit lika tindrande som barndomens? Ja, faktiskt. Men den stämningen eller det tillståndet av lycka, eller vad man nu ska kalla det, berodde inte det minsta på hur pass mycket barndomsnostalgi jag framkallat medelst pinaler, pynt och pryttlar.

Jag tror att allt handlar om andra människor. Inte att de nödvändigtvis är närvarande rumsligt, men att man vet att de finns. Och att man finns i deras tankar. Gemenskap, närhet. Kärlek.

Nä, nu tar jag snart fram näsduken. Who needs It's A Wonderful Life, anyway?

Ha en riktigt fin jul, alla. Tänk på allt och alla ni tycker om. Och missa för allt i världen inte Kommissarie Lewis på Svt ikväll.