Lika mycket som jag älskar julen och längtar dit under november och december, lika starkt längtar jag efter att lägga allt bakom mig när väl annandagen är till ända. Ner med adventstakar, pynt och röda dukar. Fram med gröna och gula ljus, vita dukar och pärlhyacint i kruka.
Jag vet. Det är inte ens januari, men sådan är jag. Är alltid långt före verkligheten. Men hittills har det gått bra och jag gillar att kunna längta, släppa loss drömmar och tankar på vår och ljusa morgnar och kvällar.
Och det är enkelt att fantisera om vår när det knappt varit en enda frostnatt i vinter (här nere i Skåne, that is) och man hör koltrasten drilla en solig decemberförmiddag. Det kommer säkert något bakslag med arktisk kyla och snö i februari, men strunt samma.
Gårdagen bjöd på ny tv-serie från BBC på Svt; South Riding. Man blev väl inte helt överraskad av själva storyn (inte hittills i alla fall) men ändå. En bra historia, välgjort, välspelat och himmel vad sugen jag blev på att tona håret rött. Jag var rödhårig hela min ungdom och visst är det något visst med rött hår när man är blekfisar som jag och Anna Maxwell Martin...
Den trettonde historien är lika trevlig den här gången som för fyra år sedan. Något förutsägbar, men bra. Trevlig. Underhållande, med mysig miljö och allt en anglofil kan önska sig.
Men vad katten ska jag läsa imorgon när sista sidan är läst? Ständigt dessa problem...
Min favorit från South Riding: en poet i vardande, Lydia Holly
2 kommentarer:
Med regn och storm kring husknuten kan man inte annat än längta till våren! Men tyvärr är det väl som du skriver, att ett bakslag är att vänta och att det dröjer innan man får se lika fina krokusar ute som på din bild.... Hoppas på fler BBC-serier! Då kanske man står ut de närmaste månaderna.
BBC räcker långt som tröst i vinterrusket! Och har man sedan ett gäng bra böcker därtill, så spelar det nästan ingen roll att våren ligger tre månader framåt i tiden...
Skicka en kommentar