lördag 25 augusti 2012

Arktisk hjältinna

Hur mycket jag än tycker om miss Marple, Puck Bure, Vera Stanhope, Evie Oliver och Ruth Galloway finns det helt klart hjärterum för fler tuffa och originella hjältinnor. Den senaste heter Edie Kiglatuk och är bosatt på Umingmak Nuna, det vill säga Ellesmereön i Norra Ishavet, strax väster om Grönland.
Jag vet inte varför, men det är något med arktisk miljö som jag bara inte kan motstå. Jo, förresten jag vet precis varför. Kylan, isen, havet och snön gör mig livrädd. Det är den absolut gräsligaste och mest skrämmande miljö och klimat jag kan tänka mig, men ändå är jag sjukt fixerad vid Arktiska (och Antarktiska) upptäcktsresande och skildringar, romaner och foton från de här bistra områdena.
Jag tror jag blev varse min fascination när jag såg Ingenjör Andrés luftfärd och fylldes med fasa inför deras planer och vad som sedan hände. Jag menar: tänk! Vilken mardröm!
Några av mina favoritböcker har detta kyliga tema. Michelle Pavers Evig natt, Susanna Jones When Nights Were Cold och inte minst Amy Sackvilles mästerverk Still Point.
I Där ingen har gått är miljöbeskrivningen lika skräckinjagande som den av vad folket stoppar i sig. Sälköttsgröt till frukost? Inte det? Jäst valrosstarm? Blodsoppa? När de äntligen hittar något smarrigt att äta - röding - smaskar de i sig huvudet först och framför allt delikatessen ögat.
Okej, men frånsett den i mina ögon vidriga matkulturen inuiterna har, är romanen svinspännande, välskriven och underhållande. Och bildande, faktiskt. Författaren Melanie McGrath är från England men har bott i Arktis så hon lär veta vad hon pratar om när hon beskriver livstil och kultur. Att leva i en sådan kyla ("det var milt och behagligt, bara 20 grader minus", typ) måste påverka en människa, kynnet, sättet, känslor och tankegångar - hur man ser på världen. Det är väldigt intressant att fundera på.
Hur som helst, Edie är björnjägare och vildmarksguide och under en tur med några jägare blir en av dem skjuten och det blir utgångspunkten för en svindlande intrig som Edie inte kan låta bli att reda ut.
McGraths coola (sic!) hjältinna har drag både av Elly Griffiths egensinniga Ruth Galloway och Peter Höegs orädda Smilla, men är för övrigt helt sin egen.
Som väl är ska det dyka upp fler böcker om Edie, men innan dess - läs den här!

 

4 kommentarer:

Helena sa...

Åh, detta låter ju milt sagt som min cup of tea! Tack för tipset!

Inkling sa...

Jamen varsågod! Jag tror nog det kan vara något i din smak.

Pi sa...

Okej, här kommer något konstigt. Jag tycker att grönländska är skitläskigt. Jag råkade lyssna på ett P1-program från Grönland om män som misshandlade kvinnor och alla avsnitt där de talade grönländska fick håren på mina armar att resa sig rakt upp.

Kanske var det fel på inspelningen, kanske talade just dessa män ovanligt tonlöst, men om jag letade ljudeffekter till en skräckfilm så skulle jag låta någon prata grönländska i bakgrunden.

Men boken verkar bra!

Inkling sa...

Haha, det låter ju verkligen som att den här storyn skulle göra sig på film!
Jag kan inte säga att jag riktigt vet hur grönländska/inuktitut låter faktiskt. Men genom boken här förstår man att inuiter kanske inte precis slösar med känslouttryck och kanske påverkar det sättet de pratar och också själva språket också?
Boken är verkligen bra, även om jag inte precis blir sugen på att åka till Arktiska trakter...