lördag 25 februari 2012

Patetiskt, opersonligt

Jag gav aldrig upp hoppet om att Snöängel skulle vara bra, men med sista sidan läst måste jag tyvärr tillkännage att jag tycker den är urkass. Det enda som håller och är intressant i den är väl beskrivningen av Stockholm, men är man bara ytligt bekant med sin hufvudstad, som jag desvärre är, är inte heller det något argument.
Jag tycker att skildringen av persongalleriet är tämligen patetisk, samtal och konversationer pretentiösa, nyårsmaskeraden riktigt löjlig (i synnerhet med det degenererade paret Gustav och Jenny som vill "kidnappa" Hedvig. Why, liksom?) och Hedvig själv, ja. Vad ska man säga? Jag tycker inte det minsta om henne, hon bara går omkring utan minsta känsla eller vilja. Så ointressant, men sedd med en författarblick som vill påskina motsatsen. Visst, jag förstår flirten med Almqvists Tintomara - som ett kärl för andras begär - men henne gillade jag inte heller. Varken hon eller Hedvig har någon personlighet.
Jag förstår inte meningen, vare sig Hedvig eller romanen.

Bättre att läsa Anna-Karin Palms utmärkta In i öknen (välskriven, mycket substans), Lekplats (flippad) eller Målarens döttrar (fet roman i sköna miljöer). Gör det.

Nu påbörjar jag Spelreglerna. Spännande, har aldrig läst Jonas Karlsson förut. Julhunden forever.

3 kommentarer:

Bokmoster sa...

Vad synd, har tyckt väldigt mycket om flera av A-K Palms tidigare böcker.

Inkling sa...

Ja, jag med! Men du kanske tycker bättre om den här än jag gjorde. Det är ju så olika vad man ser i en bok, vad man själv associerar till och får för stämning när man läser.

Bokmoster sa...

Ja, man vet ju aldrig .. Jag kommer nog göra ett försök med den i alla fall!