Jag läste ut Don't Breathe A Word i måndags kväll, men har faktiskt inte riktigt smält den än. De där sista sidorna, alltså... Brrr! Det var länge sedan jag läste en bok som hållit mig på helspänn sida upp och sida ner (i 444 sidor) på det sättet. Det bästa är att man faktiskt kan tolka slutet på flera sätt. Jag tänker inte utveckla möjligheterna vidare, men själv tolkade jag det på det sätt som ger mig själsfrid. Som en förlossningspsykos, helt enkelt. Någon annan möjlighet vill jag inte ens fundera på.
Som på beställning var den en låntagare som lämnade tillbaka Snöängel igår, och eftersom det inte fanns någon på kö och det var tomt på nattduksbordet lånade jag hem den. Ända sedan jag läste Faunen -91 har jag gillat Anna-Karin Palm som bara den. Det är mycket anglofilt, mycket mysterier och naturromantik . Precis som jag vill ha det. Och ett väldigt fint språk - som i och för sig ibland kan kännas lite väl genomarbetat, snudd på pretentiöst. Men samtidigt ger det där lite ungdomligt pretentiösa en genuin känsla av just det åttiotal som Snöängel utspelar sig under. Syrran snurrar upp sitt hennade hår med en pensel, Hedvig själv knallar runt i stan och ler för sig själv - jisses - hur patetisk kan man bli? Jo, precis så som när man är runt tjugo. Jag hade själv hennarött hår med penslar i. Jag känner igen så mycket, därför upplever jag att språket speglar tiden, åldern.
Jag älskar Palms sätt att snurra in sig i verkligt djupsinniga funderingar och känslonystan - och formulera det på ett glasklart och vackert sätt. När jag läste kvinnolitteratur på universitetet skrev jag ett paper där jag analyserade erotiken i Faunen och ju mer jag skrev, desto mer hittade jag. Berättelserna har extremt många lager och tolkningsmöjligheter, och det framkom fler och fler ju djupare in i romanen jag tog mig.
Och sedan har jag Ann Cleeves senaste Vera Stanhope på lut också; The Glass Room. Känns tryggt för en veritabel abibliofobiker att ha lite på lager.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Anna-Karin Palms namn dyker upp då och då, och den där beskrivningen låter så lockande att jag nu måste ta och undersöka boken närmare tror jag!
(Och ja, visst är McMahons sista sidor obehagliga, man ba: "Neeeej!")
Vad roligt att du blir sugen! Målarens döttrar är annars en bok av Palm som är lätt att tycka om, den är nog hennes mest tillgängliga. Om du inte läst den, alltså. Fast Snöängel känns så passande just nu...
Visst var det läskigt där när Evie plötsligt ringer... Hu!
Hehe, just "Målarens döttrar" är den bok allas vår eminenta bokkrängare DP-Helena har rekommenderat åt mig :D Ska reservera den eller "Snöängel" från biblioteket så fort jag läst undan lite låneböcker
Bra idé! Helena är verkligen en bra bokhallick!
Skicka en kommentar