tisdag 14 februari 2012

Jag blir inte klok på vad jag tycker

Näe, jag blir inte klok på Snöängel. Inte på boken och inte vad jag tycker om den. Och inte vad jag egentligen tycker om Anna- Karin Palms stil heller. Det är ju så länge sedan jag läste något nytt av henne, kanske jag sitter fast i en föreställning om att hon är fantastisk, bara för att jag tyckte det för femton-tjugo år sedan? Kanske jag gillar henne eller tror att jag gillar henne bara för att jag tycker om en fellow anglofil? Jag minns det Sommarprogram hon hade i början av nittiotalet, hur jag blev trollbunden vid radion under hela programmet fast jag varit på väg någonstans och bara passerade radioapparaten (på den tiden fanns det radioapparater, dears).

Jag har nämligen vissa problem. När jag läser hur Hedvig träffar på olika människor och genast inleder seriösa samtal med dem blinkar en obehaglig, rentav äcklig lampa i bakhuvudet på mig. Lampan stavas Marianne Fredriksson. I hennes romaner brukar folk som inte känner varandra också flockas, föras samman av yttre faktorer, gärna kring ett middagsbord, och diskutera kååånsten, liiivet, kääärleken und so weiter. Och motvilligt drar jag mig till minnes att i Målarens döttrar, ja där flockades människor runt trevliga middagsbord både en och två, kanske fler gånger. Och den tanken får mig att skruva generat på mig. Palm och Fredriksson - skulle de ha något gemensamt? Nääääe. Så kan det ju bara inte vara.

Icke desto mindre tycker jag det är underligt när en unge, Ishmael, som är fem år, sitter och samtalar (märk väl: samtalar. Han tappar inte tråden eller blir okoncentrerad eller uttråkad och sätter igång att leka eller härma en bil medan han drar med skeden över bordsduken som en femåring troligtvis skulle göra - eller har jag fel?) med Hedvig och sin storasyster Aisha och säger så här: "Jamen [...] som i sagorna, det finns ju alltid vissa typer. Prinsen, prinsessan, häxan, den onde kungen, den kloka gumman och sådär. Om man till exempel fattar att man är prinsen, då vet man ju att det kommer att sluta med att han besegrat de onda och vunnit prinsessan och halva kungariket!"
Vilken femåring har analyserat sagor så grundligt att han känner till något som återkommande arketyper och kan formulera att de finns? Vilken femåring är intresserad av att se på sagor på det viset? Vilken femåring menar att man måste komma på vilken typ man är i livet för att veta hur det ska sluta? Har han läst Jung, kanske? Excuse me, men jag känner inte att den här femåringen är något vidare trovärdig vilket ger Palm ett minus, ett stort minus.

Ändå fortsätter jag av någon anledning att läsa - jag som alltid släpper taget om en bok ifall den inte ger mig det jag vill ha. Så tydligen har Snöängel ändå något speciellt. Jag fortsätter att läsa.

4 kommentarer:

Läst, sett & hört sa...

sluta gnälla! tåla dig och läs på!
ge AKP a fair chance, vetja

Inkling sa...

Det är ju det jag gör. Tycker knappast att jag gnäller, känner mig bara förbryllad.
Har DU träffat på femåringar som diskuterar på samma sätt som Ishmael om jag får fråga?

Annika sa...

Själv gillade jag verkligen boken. Men jag kan hålla med dig när det gäller Ishmael, tyckte också att han var lite för klok för sin ålder.

Inkling sa...

Ja, jag vet att du gillade den jättemycket, Annika och jag hoppas att jag kommer att göra det med, så småningom. Det är alldeles för trist när/om ens gamla hjältar gör en besviken...
Tack för din förståelse för detta med Ishmael - skönt att höra!