Medelhavsdrömmar

Italien måste vara det mest fantastiska land i hela världen. Ett av dem i alla fall. Italien har allt. Framför allt ett underbart kök man aldrig tröttnar på.

Jag gillar bland annat Spaghetti alla Puttanesca, men gör en egen version utan sardeller eftersom jag anser det vara en vidrighet av sällan smakat slag. Man bryner vitlök i olivolja, lök och pepperoncino. Sedan häller man på krossad tomat och kokar upp. Sedan häller man i kapris i vinäger och svarta urkärnade oliver. Vill man variera kan man ha i lite tonfisk. Viktigast för en Puttanesca är att den smakar vitlök, är stark och salt. Strö över rikligt med persilja och basilika. Häll såsen över spaghettin och låt pastan dra åt sig smakerna. Ett vitt mineraligt vin, som Canaletto, passar utmärkt till.

Ät och dröm om det här ....

Det är många år sedan, alldeles för många, som jag var vid Medelhavet. Under flera år vistades jag längre perioder i Italien och jag kan gripas av en otroligt stark längtan efter det livet ibland. Inte livet jag levde då, utan tillvaron i Italien. Smaken av brödet, camparin före middagen, ljudet av röster nere i gränden, tanternas hucklen och gubbarnas tandlösa skratt. De fåniga närmandena från italienska killar på supermercaton, den barska parkeringsvakten nere i Cisano. Skinkan som var så mör att den föll isär - men det var bara Lisettas skinka som var så fin. Hon hade också de godaste grissini med lök i. Dagar på stranden, panini med skinka, olivpasta, tonfiskmajonnäs, bel paese och tonfisk - allt på samma smörgås. Tanten som kom med nyfriterade vaniljmunkar. Duschen efter en dag vid havet. Tystnaden när vinden mojnade klockan sex. Nätterna jag sov ute på terassen under stjärnorna.
Men framför allt - det stora blå. Medelhavet. Inget hav är som det. Längtan finns som en fysisk del av mig själv som ibland blir svår att negligera. Medelhavet är ett gift. När det väl tagit plats i kroppen kan man inte bli fri.