Ode to Kate

Jag hittade, fantastiskt nog, Kate Atkinsons senaste i paperback ("When Will There Be Good News?") i min lokala bokhandel och har legat och läst den hela dagen. Dels för att slippa se det eländiga regnet som får bladverk att tyngas ner mot marken och gräset att lägga sig. Men självklart mest för att boken är så förbannat omöjlig att lägga ifrån sig. Det är hennes bästa på länge, skulle jag vilja påstå. Kate Atkinson är precis lika skicklig författare som hon är tjusig. Och det säger inte lite.

Kate, I love you.

Jag älskar att man först fastnar i den makalösa prosan och sedan bombarderas av våldsamma incidenter, den ena värre än den andra, fullkomligt oväntade händelser. Knivdåd, mord, drunkningar, tågolyckor, fler mord, ensamma barn, övergivna barn, döda mammor, mördade systrar ... Man bli drabbad och berörd. Hon är helt otrolig på att teckna personporträtt. Hon använder exakt rätt ord, exakt rätt fraser för att man ska lära känna det ganska komplexa persongalleriet. Och det är så hjärtslitande allmänmänskligt.
Och jag har aldrig tidigare velat åka till Edinburgh så mycket som jag vill nu.

När min bror på min inrådan läst "Mänsklig krocket" gav han mig en fantastisk komplimang som jag sparar i byrålådan, for a rainy day som idag. Han sa "Om du hade skrivit en bok hade du skrivit så här". He knows me so well.