Känna igen

Det är en snudd på surrealistisk upplevelse att komma tillbaka till den stad man inte varit i på många, många år. Och dessutom börja arbeta på ett ställe där man är exponerad för the public eye. Och vem möter jag först av alla på min första arbetsdag om inte mitt livs enda engångsligg. Och idag såg jag en person som gick i en parallellklass på gymnasiet. Då var han en åtråvärd cool snygging men nu hade jag svårt att förstå tjusningen med honom. Häromveckan hjälpte jag någon jag gått i samma klass som; då uppfattade jag henne som en pain -in- the -butt, nu var hon hur trevlig som helst. Det hade hon antagligen varit för tjugo år sedan också, om jag gjort mig besväret att ge henne en chans. Det är inte alltid ens föreställning om någon stämmer. Tack och lov.




Men bortsett från gamla spöken är det underligt att gå på de gator man trampade för tjugo år sedan, se hur staden förändrats men känna igen ansikten, attityd, atmosfär. Jag vet inte om det är en bra eller en dålig känsla. Förmodligen är det båda delar.