Minette Walters Dödlig list (
Fox Evil) var lika bra rakt igenom; en av hennes bästa skulle jag vilja påstå. Efter den hade jag tänkt ta itu med den franska författarduon
Claude Izners
Mordet i Eiffeltornet och det gjorde jag också. I tre kapitel kämpade jag - hårt. Sedan gick det bara inte mer. Jag blev alldeles sjösjuk av hur de olika personerna fokaliserades (det hoppas friskt mellan olika huvudpersoner, ibland i samma mening, lite grann som
Mons Kallentoft gör), jag klarade helt enkelt inte av det. Och den krystat klämkäcka tonen, som en illa dold - och sämre utfört - stöld från
Carina Burmans böcker om Euthanasia. Jag lade ifrån mig boken och letade sedan igenom högen på nattduksbordet.
Bergens döttrar? Njae, inte just nu.
Peter Robinson? Njae, jag har ju just läst en brittisk deckare. Istället plockade jag fram
Lars Ulvenstams
Ulvens sommar, som jag har haft liggande sedan början av sommaren då jag slukade första halvan. Nu fortsatte jag med andra halvan och ack vilken vila, och samtidigt vilken vederkvickelse, att läsa något så proppat med substans och visdom. Lars Ulvenstam funderingar rör sig kring återkommande temata varje sommar. Det är hur människor levde förr: hur tillvaron och världen och dess villkor förändrats så oerhört under 1900-talets senare hälft; det är det svindlande universum och det är döden. Döden, döden, döden, som Astrid Lindgren alltid sa när hon ringde upp sin syster (bara för att få den biten avklarad, liksom). Han älskar sin kolonilott, han älskar sin Lena och han sitter i sin minnesberså och betraktar trädgårdens och livets förunderligheter och krumbukter.
I vår ungdom tror vi att händelserna som spelade en roll i vårt liv kommer att anmäla sig med pukor och trumpeter. Men när vi på ålderdomen ser tillbaka, visar det sig att de stora grejerna trängde sig in helt still, nästan obemärkt som genom en bakdörr, att våra största erfarenheter faktiskt skedde i våra stillsammaste ögonblick, att det är just i den skenbara overksamhetens timma som vår själ arbetar.
Nu är emellertid min älskade Ulv också utläst och jag har tre alternativ att välja mellan.
Maria Lang - Svar till ensam Eva
Jenny Berthelius - ... Kom ljuva krusmynta
Frans G Bengtsson - Tankar i gröngräset
Ack, ljuva dilemma, eller kanske snarare trilemma...
3 kommentarer:
Svar till ensam Eva är förvisso en sen Lang (1978 eller 79 tror jag) men jag minns den som småputtrig och riktigt trevlig. Jag röstar på den! Trevlig läsning.
Tack för tipset, oh du stora Langkonnässör... Det får nog bli Lang nu, för jag har läst Frans G Bengtsson och är snart klar med Berthelius, så Lang är det som återstår, he he...
Varsågod! Faktum är att du genom att nämna Svar till... inspirerade mig att kommendera mamma att släpa hem ett antal Lang, däribland just Svar till ensam Eva, som jag skickat ner till deras hus i Spanien för att agera semesterlektyr. Dumt att tro att lässuget inte skulle uppstå. Får se om jag hinner läsa den i helgen parallellt med alla recböcker och deadlines...
Skicka en kommentar