Comfort reading

Såg i SvB:s Sommarens böcker att Johan Theorin kommer med en ny bok i juni. Hurra, tänkte jag och trodde att det var nummer fyra i Ölandskvartetten. Men icke. Istället är det en samling kortare berättelser (På stort Alvar) som utspelar sig på Öland, men roman numro fyra (Rörgast) får vi tydligen vänta på lite till. Johan Theorin har uppenbarligen skrivkramp.

Precis som jag, fast jag egentligen kanske skulle kunna skriva hyll(ande)meter om de Lotta-böcker jag plöjer igenom (och har gjort ett par veckor nu). De är så förbenat trevliga (åh vad jag gillar att alla är artiga mot varandra) och sympatiska och när man läser så här många på raken, typ femton-tjugo, lär man verkligen känna Lotta och hennes sextiotalsvärld. Ändå är det samma problem och oro som nu. Människan är sig lik och att plocka fram sina ungdomsböcker är alltid till stor tröst. Och nöje.

God save the Queen!

Har läst den helt underbart vansinniga The Queen and I på ett par eftermiddagar i solen på bänken som står mot söderväggen på mitt hus. De senaste dagarna har varit betydligt varmare än de brukar vara så här års, och jag bara tackar och tar emot vad jag får.

I Sue Townsends bok vinner republikanerna valet (genom lömska knep och subliminala budskap via tv-rutan) och dagen efter måste hela den kungliga familjen lämna Buckingham Palace och flytta in i nedgångna hus i ett inte särskilt glamouröst område. Alla går på soc och alla hanterar omställningen på olika vis.

Prinsgemålen går ner sig totalt, Charles njuter av friheten och ägnar sig åt friluftsliv på ljunghedarna, Harry och William acklimatiserar sig lika snabbt som Elizabeths corgi och anammar slang, brist på grammatik och hyfs. Hilarious, helt enkelt.

Men jag satt ändå där och hade lite ont i magen för hur i hela världen skulle det gå utan the Royal Family? Men slutet gav mig stor tröst i det fallet.

På bilden: Charlie Teck, kåkfarare.

Lite amerikanska Södern, anyone?

Den här skulle kanske kunna vara något... Eller vad sägs om detta?

"After a personal tragedy, Chicago writer Ava Dabrowski quits her job to spend the summer in Woodburn, Tennessee, at the invitation of her old college friend Will Fraser and his two great-aunts, Josephine and Fanny Woodburn. Her charming hosts offer Ava a chance to relax at their idyllic ancestral estate, Woodburn Hall, while working on her first novel.

But Woodburn is anything but quiet: Ancient feuds lurk just beneath its placid surface, and modern-day rivalries emerge as Ava finds herself caught between the competing attentions of Will and his black-sheep cousin Jake. Fascinated by the family’s impressive history—their imposing house filled with treasures, and their mingling with literary lions Fitzgerald, Hemingway, and Faulkner—Ava stumbles onto rumors about the darker side of the Woodburns’ legacy. Putting aside her planned novel, she turns her creative attentions to the eccentric and tragic clan, a family with more skeletons (and ghosts) in their closets than anyone could possibly imagine. As Ava struggles to write the true story of the Woodburns, she finds herself tangled in the tragic history of a mysterious Southern family whose secrets mirror her own."

citat från amazon

Katzengeschichten

Letade efter bilder på Marlen Haushofer och ramlade över denna fina bild. När hon lämnade manuset till Die Wand lär hon ha sagt till sin förläggare att han inte skulle tycka om den, eftersom det var en "Katzengeschichte". Nå jag älskar både den och katter. Här kommer fler:

Viggo Mortensen tycker också om katter.

Robert Redford gosar med katten under en paus i manusläsande.

Morrissey tycker om att ha dem på huvudet.

Och Keira Knightley får skrivartips.

Iskallt, livsfarligt, vidrigt och härligt

Så har jag hetsläst Available Dark och varit ute på en kylig, mörk och våldsam resa. Jag har känt mig lika frusen som Cass måste ha gjort under sin resa till Helsingfors och sedan till Island. Hon är ju så illa klädd! Jag har själv varit på Island och tycker väderbeskrivningarna är väldigt träffande och exakta. Det är svinkallt, snön kan vräka ner för att övergå i hagel eller regn och sedan solsken - kallt - på det. Island är väderhelvetet på jorden. Ödsligheten och kargheten känns i hela kroppen när man läser. Mörkret, det snudd på obeskrivliga våldet (men Elizabeth Hand beskriver det naturligtvis både utmärkt och vidrigt) sitter som en istapp av skräck i magen, ovissheten om vem som är att lita på ... Ruskigt, härligt, hemskt och beroendeframkallande.

Generation loss - here I come!

Än en gång tackar jag Helena för tipset.

Allt som är gult, gult tycker jag är vackert

När jag var sex år och vi hade avslutning i lekis, sjöng vi en sång som handlade om alla färger. Det slumpade sig så att jag hamnade bland de barn som skulle lovprisa gult ("allt som är gult, gult, tycker jag är vackert, för min bästa vän är solen"). Jag kände mig ytterst motvillig, inte bara för att jag skulle behöva ha ett slags solfjäder av gult crêpepapper på skallen, utan också för att gult inte riktigt var min melodi så att säga. Rött var alltid min grej, ända fram till jag var tjugofem och började inse att jag var mer blå än något annat.

Men gult! Vilken färg! Denna vår känner jag en omåttlig hunger efter gult. Man blir glad av gult. Den lyser upp, den ger energi; den är verkligen som solen. Igår var jag i närmaste storstad, flanerade på stan i solskenet och dök in i prylbutiken med stort L. Mina ögon drogs genast till det som lyste gult. För att göra en kort historia ännu kortare: jag kom ut med två solgula, knubbiga muggar, gula smörknivar och ett paket med prickiga gula servetter. Som just denna gråa marsmorgon med lömskt kylig snålblåst vinande runt knuten lyst upp min frukost.

Bild: min

Är förresten inte Kommissarie Banks riktigt bra? Som väl är har manusförfattarna skalat bort all onödig information som vad Banks lyssnar på för musik i bilen och framställer honom som en riktigt trevlig prick. Och Stephen Tompkinson är så himla bra.

Obs: det är inte bara en gurkhög som ligger där på servetten. Det är en smörgås med ost, dijonsenap och gurka.

Väggen

Huvudpersonen i Väggen och lilla Pärla.

Just nu sänder P1 en uppläsning av Marlen Haushofers roman Väggen som radioföljetong. När jag läste den för tio år sedan blev jag helt förälskad. Nej, det är fel ord. Det jag känner för denna roman är inte något så flyktigt och bubblande som en förälskelse. Det är snarare så , att Väggen blev som en del av mig. Den är så oerhört stark och berörande. Det är inte det att jag funderar över den där väggen som plötsligt finns där eller vad den kan vara symbol för. Det starkaste elementet i Väggen är skildringen av huvudpersonens tankar och göranden. När Anna Lyons läser känns det som att jag är där, jag är huvudpersonen. Jag ser allt, hör allt, känner dofter, känner känslor. Varje detalj, varje tanke, händelse. Det är så otroligt nära. Naturen och djuren är också oerhört känsligt tecknade och det berör mig väldigt mycket. Hur stark och viktig relationen till ett djur kan vara. Att den kan rädda livet, förståndet, på en.

Idag tjuvlyssnade jag på tre avsnitt på raken och storgrät vid ett flertal tillfällen. Det är så otroligt sorgesamt. Precis som livet. Tack vare att det är skrivet helt utan sentimentalitet blir det så mycket starkare och mer berörande. Missa för allt i världen inte att lyssna på Väggen. Alla avsnitten finns här. Och framför allt: läs den. Fantastisk roman.

Senare i år kommer filmen Die Wand med Martina Gedeck (från Das Leben der Anderen) i huvudrollen.

Huvudpersonen och Lo.