Regression på hög nivå

De senaste två veckorna har jag känt mig så himla trött, både intellektuellt och fysiskt, och har dessutom varit rejält förkyld. Jag har både Liza Klaussmanns Tigrar i rött väder och Kate Mortons The Secret Keeper hemma, men är helt oförmögen att ta itu med någon av dem - fast jag är helt övertygad om att de är hur bra som helst.

Det enda jag mäktar med är Merri Viks Lotta-böcker. Har den här gången börjat helt från början och är nu på Håll masken, Lotta. Det är precis alldeles lagom utmanande för min trötta och tomma hjärna och böckerna är lätta att ha med i sängen på kvällen och på bussen nästa dag.
Men rätt som det är slår läslusten till och då jäklar blir det åka av.
Det finns förresten en finfin Lotta-blogg numera. Här hittar man den.

Lotta - en vän i viken.

Jag kväver en gäspning

Jag har absolut ingen prestige alls när det gäller vad man ska och inte ska gilla och skäms inte en sekund för att jag struntar fullständigt i det här med Nobelpriset i litteratur. Jag tycker helt enkelt att det är sjukt tråkigt och att det så gott som aldrig är någon för mig intressant författare som blir utvald.
Inte i år heller.
Om man nu nödvändigtvis ska ägna sig åt utmärkelser och pris tycker jag att Borås Tidnings Debutantpris är mycket mer spännande.

Alan Garners magiska mytiska värld

När jag var ganska liten, kanske åtta-nio år (minns inte året. Den gick första gången 1972 men det här måste ha varit ungefär fem år senare), gick Alan Garners ungdomsroman Elidor, det gyllene landet som sommarlovsföljetong på radio och jag var trollbunden. Livrädd, men fascinerad, förälskad och fast. Kanske var det där min kärlek till skräck tog sin början.

Jag gjorde som min storebror (jag var en fruktansvärd men hängiven härmapa) och läste De tre fördömda och blev ännu mer skräckblandat förtjust. Alan Garner hängde sedan med under åren, och jag läste Stenens visdom och Den förtrollade stenen (ja, det är mycket med sten i Garners berättelser) och Orion i ögat. Det finns ett slags magi, något ogripbart och outtalat i Garners romaner. Man vet inte säkert hur det går; om slutet är lyckligt eller inte, och det störde mig nog lite grann när jag var barn.

Det var först när jag som vuxen läste om De tre fördömda som jag insåg vilken lysande författare Garner är. Jag var så rädd att håren reste sig i nacken och jag inte vågade släcka ljuset och den känslan har jag fått varenda gång jag läst om denna briljanta berättelse. Den är definitivt hans mästerverk, men det klart - Elidor står inte långt efter (tänkt, när barnen ser hur någon försöker öppna dörren utifrån fast ingen står på trappan - hu! Och den grå tysta världen i Elidor... Ruskigt! Och vansinnigt sorgligt).
Jag blev hemskt glad när jag såg att en ny bok av Garner skulle komma ut, dessutom en avslutning av Colins och Susans äventyr från Den förtrollade stenen (fy, när de blir jagade av svartalverna...).

Alan Garner, läskig gullefarbror.

Boneland är inte en barnbok, inte ens en ungdomsbok utan skriven för vuxna, vilket äger en viss logik eftersom Colin numera är medelålders. Garner gör det verkligen inte lätt för sig. Romanen är skriven i ungefär samma fragmentariska och korthuggna stil som jag minns att Orion i ögat är. Det tar en stund innan man lär sig språket, stilen, dialogen, och kommer in i berättelsen. Den är allt annat än lättillgänglig och färdigtuggad. Här handlar det om fullkornsprosa och man får själv fylla i luckorna men det är underbart att få använda fantasin, om än ganska frustrerande att inte få tydliga och klara besked. För inte får man några svar på det man kan ha undrat över i Den förtrollade stenen och Månen över Gomrath. Man blir inte det minsta klokare på Colins och framför allt Susans öde, däremot  bjuds det på underbara resonemang och svindlande tankeutsvävningar om tid och rymd, myt och vetenskap. Det är det som är den stora behållningen av Boneland, åtminstone för min del.

Nu i lager

Beställd och klar! Har stora förväntningar efter den senaste, mycket välskrivna och fint sammanvävda Distant Hours. Det kan bli hur bra som helst.

Sjukt spännande

Jag har tidigare skrivit om Belinda Bauers debutroman Mörk jord, som jag tyckte mycket om. Både skildringen av pojkens tankar och sätt att resonera, och dito tillhörande den fängslade pedofilen känns trovärdiga och rimliga. Uppföljaren Skuggsida kändes däremot inte lika gedigen utan snarare lite galen, med polismannen Jonas Holly som mer eller mindre flippar ut på ett ganska häpnadsväckande sätt.
I Ni älskar dem inte avslutar Bauer sin trilogi om folket i byn Shipcott där Exmoor, heden som omger byn, spelar så stor roll. Konstapel Holly är tillbaka och det man trodde hände i Skuggsida känns inte längre lika självklart. Kanske det inte alls var som man uppfattade det?
Ni älskar dem inte är fullproppad av sjuka typer (särskilt en, och då talar jag inte om Holly) och så gott som alla figurer i romanen skildras ingående och levande. Belinda Bauer skriver oerhört bra och känsligt och översättningen (utkom på Modernista i september) är helt okej. Ni älskar dem inte är vansinnigt spännande och jag hade nästan samma problem med att lägga ifrån mig boken om kvällarna som jag har närhelst jag läser en roman av Sharon J Bolton.
Shipcott-trilogin rekommenderas å det varmaste.