Bild lånad från Weheartit.com

Framtidshopp

Snöstormen på kvällen den 23 var vacker och julstämningsfull, men det regn och tö och gråväder som varit närvarande sedan julafton gör att jag bara vill plocka ner julpyntet och gå in i en ny fas - vänta på våren-fasen (vilken alltid inleds med nyår, för min del).
Men tills helgerna är över och saker och ting återgått till sitt vanliga sköna lunk, sjunker jag in i Barbara Vines The Child's Child, min julklappsbok. Den är, som Vine alltid är, lysande och en bra bit in lovar den samma lågmält berättade, ytterst dramatiska händelser som exempelvis The Grasshopper eller A Brimstone Wedding. Medan jag ligger här i soffan och smaskar i mig non-stops ekar i huvudet något Ruth Rendell sa i en intervju nyligen. Hon tränar i sitt hemmagym varenda dag och betonade: "I am very fit!".
Det är bra. Ju bättre form hon är i, desto troligare är det att hon lever länge och alltså skriver mååånga böcker till. Ta en halvtimme till på löpbandet, Ruthan.

Snyggt åttiotalsmode och julklappsfilm

 Julstämningen lade sig över nejden ungefär samtidigt som snön. Det var en perfekt första december. Snöfall, frostigt, glittrande och vackert och den mest flippade julkalendern på länge tog sin början (har aldrig sett mer queera spöken!).

Jag pysslar som aldrig förr och klipper och klistrar och viker och får fram vackra stjärnor och snygga julkort. Jag sitter också framför datorn och klickar skamlöst hem julklappar till mig själv eftersom jag tycker jag förtjänar det. Igår öppnade jag den nästan igenfrusna brevlådan (det var minus arton till och med här i Skåne, folks!) och fann första omgången paket. Inuti låg den ganska bortglömda med absolut rafflande-i-Hitchcockstil-thrillern från 1987 Suspect med Cher och Dennis Quaid (1987 var ett lysande år för Cher, då kom också Witches of Eastwick samt underbara Moonstruck), A Christmas Carol (förstås) med Patrick Stewart som Scrooge och blåögde Richard E Grant som den arme Cratchit, och Groundhog Day som av någon anledning alltid får mig att skratta, hur många gånger jag än sett den.

Jag började med (jajaja, julklappar är till för att öppnas) att titta på Suspect. Förutom att den verkligen är spännande finns det en vintrig krispighet i den bleka solen, och den utspelar sig lämpligt nog i veckan före jul. Cher spelar försvarsadvokat åt en mordanklagad, dövstum hemlös (Liam Neeson i en av hans första roller) och Dennis Quaid sitter i juryn och upptäcker att en del saker inte är ordentligt utredda. Han gör en del efterforskning på egen hand och ger Cher lite hintar här och där som kan hjälpa henne att fria hennes klient.

Cher är ju tjusig på ett lite botoxartat sätt, men hon spelar utmärkt och är alltid väldigt avslappnad och naturlig i de filmer hon gör. Här går hon omkring i rymliga kappor, bekväma stora tröjor och mjuka brallor och platta stövlar och det gör mig väldigt glad att se att det fanns ett åttiotal som inte var totalt anskrämligt utan rätt snyggt. Och något helt annat än modet som råder nu, när plaggen så ofta ser ut att vara en eller ett par storlekar för små. Varför? Både obekvämt och fult och man ser dessutom större ut än man är.

Själv ska jag sticka ett par benvärmare, skaffa stora sweatshirts och ha platta stövlar till mina leggings och vänta på nästa julklappspaket. Den här gången med böcker.