Minette och jag

På nittiotalet läste jag alla Minette Walters deckare som kom ut, och tyckte väldigt mycket om dem, men efter Bränningen tappade jag på något sätt bort henne. Några år senare läste jag Eldstungor som var riktigt usel och räknade bort henne helt i flera år. Tills nu. Förra året läste jag Misstanken - som var skaplig, och i år har jag läst Kameleontens skugga och nu håller jag på med Dödlig list och den är faktiskt superbra! Stunden med Minette före det är dags att släcka på kvällen är ofta dagens höjdpunkt!

Okej, det säger antagligen mer om min torftiga tillvaro än om Minette Walters litterära kvalitet, men det bjuder jag på.

I write like...

I write like
Kurt Vonnegut

I Write Like by Mémoires, Mac journal software. Analyze your writing!

... och det hade jag banne mig ingen aning om. Måste genast läsa något av karln. Han måtte vara riktigt bra...

Kate-mania

Hurra! Bara en månad kvar tills Kate Atkinsons nya släpps! Started Early, Took My Dog är den fjärde romanen om Jackson och den kommer den 19 augusti. Här kan du läsa lite mer.

Uppfriskande

Svalkande, flippat, lysande.

Bosch!

Nej, känner jag när jag läst ut Lilla stjärna. Vilket trams. Vad är poängen? Att påtala hur alienerade tonårsflickor kan känna sig? Vilka ytterligheter det kan ta? Eller ska man bli rädd? För min del tycker jag att det mest av allt är ett tämligen ansträngt försök att skrämmas genom att kombinera unga flickor med mardrömsvapen som borrmaskiner och hammare. Tjafs! Bosch(sic!)! Och ABBA? Vad har de med det hela att göra?

Skräckblandad förtjusning. Tror jag.

Läser Lilla stjärna och det går liksom av sig självt att läsa John Ajvide Lindqvist, på något sätt. Det är enkelt, motståndslöst, även om en del ordval, metaforer och formuleringar känns tröga och uttänkta; kämpade med. Visst är den bra, men jag har lite svårt att köpa den rätt av. Inte en enda i hela persongalleriet känns särskilt trovärdig eller verklig, men eftersom det kanske heller inte är meningen så försöker jag att komma över det. Igår kväll nådde jag fram till den första splatterscenen i källaren med Liten i mitten, men särskilt otäckt var det knappast. Jag låg under det tunna sommartäcket och skakade, fast mer av skratt än av skräck. Det blir lite för mycket med håriga skallbitar och otäcka verktyg, liksom. Fast jag gillar det, även om effekterna är lite väl sökta och förutsägbara ibland.
Men Ajvide Lindqvist har onekligen hittat, eller kanske snarare skapat, en alldeles egen nisch och det ska han ha en eloge för, även om han inte är någon favorit i min bok (sic!). Fast att ligga i hängmattan i skuggan och lojt inmundiga Lilla stjärna är en helt okej sommarsyssla. Om jag bara kunde låta bli att nynna Madonnas Little Star, hela tiden...