Ulvens arvtagare

My God, vilken bra avslutning på säsongens Sommar-program det blev! Jag har bara lyssnat mycket sporadiskt och fragmentariskt på sommarens sändningar i år eftersom inga av pratarna har lockat mig. Istället har jag läst vartenda ord i Lars Ulvenstams Ulvens sommar där alla hans sommarprat samlats (ungefär tjugo stycken) och blivit mer och mer förälskad i honom. Ulven är kung.

Men igår kväll satte jag på radion lagom till smhi:s land- och sjöväderrapport tio i tio och efter nyheterna satte Niklas Rådström igång med sitt avslutande Sommarprat. Jag hade egentligen tänkt stänga av och läsa istället, men fann mig liggandes, lyssnande, andäktigt och uppmärksamt och blev lika berörd som av Ulvens gamla program. För utan omsvep måste jag säga att Rådströms program var precis lika värdigt och bra, rörande och intressant och kanske framföra allt tankeväckande som mästarens. Vid flera tillfällen fick jag gråten i halsen och nickade och log för mig själv - och Niklas - där jag låg i sängen och såg månen stiga över björkdungen i hagen utanför.

Missade ni programmet kan ni gå in på SR:s hemsida och lyssna på det på webradio. Där kan ni för övrigt också lyssna på alla Sommarprogram som sänts sedan -99.

Är inte radio underbart, så säg?

Glädjebesked

Fick mail från Adlibris att Kate Atkinsons nya roman Started Early, Took My Dog finns att beställa. Men inte nog med det. Första delen i serien, Case Histories (De vilseförda) filmatiseras av BBC1 och vem som ska spela Jackson får ni reda på om ni klickar här.

Boklig vederkvickelse

Minette Walters Dödlig list (Fox Evil) var lika bra rakt igenom; en av hennes bästa skulle jag vilja påstå. Efter den hade jag tänkt ta itu med den franska författarduon Claude Izners Mordet i Eiffeltornet och det gjorde jag också. I tre kapitel kämpade jag - hårt. Sedan gick det bara inte mer. Jag blev alldeles sjösjuk av hur de olika personerna fokaliserades (det hoppas friskt mellan olika huvudpersoner, ibland i samma mening, lite grann som Mons Kallentoft gör), jag klarade helt enkelt inte av det. Och den krystat klämkäcka tonen, som en illa dold - och sämre utfört - stöld från Carina Burmans böcker om Euthanasia. Jag lade ifrån mig boken och letade sedan igenom högen på nattduksbordet. Bergens döttrar? Njae, inte just nu. Peter Robinson? Njae, jag har ju just läst en brittisk deckare. Istället plockade jag fram Lars Ulvenstams Ulvens sommar, som jag har haft liggande sedan början av sommaren då jag slukade första halvan. Nu fortsatte jag med andra halvan och ack vilken vila, och samtidigt vilken vederkvickelse, att läsa något så proppat med substans och visdom. Lars Ulvenstam funderingar rör sig kring återkommande temata varje sommar. Det är hur människor levde förr: hur tillvaron och världen och dess villkor förändrats så oerhört under 1900-talets senare hälft; det är det svindlande universum och det är döden. Döden, döden, döden, som Astrid Lindgren alltid sa när hon ringde upp sin syster (bara för att få den biten avklarad, liksom). Han älskar sin kolonilott, han älskar sin Lena och han sitter i sin minnesberså och betraktar trädgårdens och livets förunderligheter och krumbukter.

I vår ungdom tror vi att händelserna som spelade en roll i vårt liv kommer att anmäla sig med pukor och trumpeter. Men när vi på ålderdomen ser tillbaka, visar det sig att de stora grejerna trängde sig in helt still, nästan obemärkt som genom en bakdörr, att våra största erfarenheter faktiskt skedde i våra stillsammaste ögonblick, att det är just i den skenbara overksamhetens timma som vår själ arbetar.

Nu är emellertid min älskade Ulv också utläst och jag har tre alternativ att välja mellan.

Maria Lang - Svar till ensam Eva

Jenny Berthelius - ... Kom ljuva krusmynta

Frans G Bengtsson - Tankar i gröngräset

Ack, ljuva dilemma, eller kanske snarare trilemma...