Creepy

Ooops, tiden går snabbt och jag hinner bara inte skriva ner alla inlägg jag formulerar i huvudet. Men här kommer några osorterade tankar som kanske egentligen bara borde ha glömts bort. För kanske är det bara jag som tycker att Håkan Hellström ser riktigt j-a creepy ut i långt hår? Jag tycker ju att han såg läskig ut i kort hår också, men nu ser han bara ut som ett stort barn från sjuttiotalet. Det vill säga Vilse i Vilse i pannkakan. Men konstigt nog är Staffan Westerberg inte alls läskig.

På tal om creepy finns det fler som liknar varandra. Det är något speciellt med blonderade/vithåriga män som vill ta lagen i egna händer. Eller hur?

Men nu något helt annat. Andrew Taylors Nattvandraren är fullkomligt lysande. Huvudpersonen Holdsworth är en lågmäld man som drabbats av en rad olyckligheter (hustru och son drunknar, hans buisness går omkull, han förlorar sitt hem och allt annat han har) men får ett erbjudande han inte kan tacka nej till - vad har han att förlora? En förmögen änka ger honom i uppdrag att bota hennes ende son som blivit mer eller mindre galen och hävdar att han ser spöket av en nyligen drunknad dam (det är många drunkningar i romanen), detta på grund av att Holdsworth gjort en liten skrift flera år tidigare där han avfärdar all slags spiritualism och andars och spökens existens. Han beger sig till Cambridge, där änkan och hennes son befinner sig och stöter genast på patrull. Underligheter och hemligheter försiggår precis överallt och ett märkligt sällskap som ägnar sig åt jungfruoffer verkar vara navet i mysteriet.

Miljöer, människor, dofter, stank och kroppsodörer är oerhört skickligt beskrivna och man får verkligen känslan av sent 1700-tal i en smutsig, myllrande stad. Aldrig tidigare har jag läst sådana lysande skildringar av bakfylla, till exempel. Det är inte precis någon actionspäckad historia, men det är spännande, åh så spännande.

Och ändå är jag bara halvvägs genom boken.

Rosaskimrande i oktobermörkret

Titta vad jag fick igår! Bara så där, liksom. En rosaskimrande diktbok med sidenband och rosenknopp. Fantastiskt fint av en storfavorit; Emily Dickinson.

Tack snälla E.

Spöken och spökhistorier

Har just börjat komma in i Andrew Taylors Nattvandraren och är inte helt förtjust i tiden den utspelar sig i; 1780-talet, men platserna och atmosfären är det inget fel på (London och Cambridge, spöklik). Helena har skrivit en rapport om den och att försöka överträffa den skulle bara vara dumt, så läs hennes inlägg här istället (okej, jag erkänner att jag är en aning lat också). Taylor har skrivt flera romaner tidigare men den enda jag läst är den näst senaste, Det blödande hjärtat, som också utspelar sig i London men på 1930-talet. Den var ruskigt bra och därför tänker jag fortsätta läsa Taylor och när tid giver också läsa mig bakåt. Den amerikanske pojken fick visst urbra recensioner.

Är det förresten fler än jag som har en lång lista med böcker som ni tänker läsa när ni blir pensionärer (det vill säga får tid, eller rättare sagt, tror att man får tid)? Andrew Taylors romaner finns på min, liksom Palmemordstrilogin av Leif G W Persson. Alla fem-böckerna och ett par Thomas Mann finns där också. Och dessutom har jag tänkt skaffa hund när jag blir pensionär, hur ska jag hinna?

Hur som helst. Jag varvar Taylor med lite annat. Härom dagen var det en tuff liten kille som lånade Onkel Montagues spökhistorier på bibblan och jag blev genast lite sugen på den och gick för att leta upp ett annat ex. Det är just det slags barnbok jag gillar väldigt mycket, lite typ Spiderwick, brittisk barnbokstraditions ande svävar över den och det finns fina detaljerade teckningar i den.

Och så läser jag Sofia Olssons superba seriealbum Hetero i Hägersten. My God, så bra och roligt! Hon sätter verkligen huvudet på spiken, hittar en knorr på allt och tecknar dessutom bra - till skillnad från många tecknare som prisas hit och dit. Men eftersom jag är en, om än inte åldersmässigt (än) så, mental pensionär är mitt favoritseriealbum Medelålders plus (jag vet, visst är det tragiskt/pinsamt/patetiskt? Men det är å andra sidan ganska trevligt att både identifiera sig både med trettioåriga medelklassakademiker som flyttar runt i andrahandslägenheter och med nyblivna pensionärer. Och spökrädda pojkar). Album numro två har nyligen kommit ut, och ett reserverat ex finnes snart att hämta på bibblan.

Andrew Taylor - Nattvandraren

Chris Priestley - Onkel Montagues spökhistorier

Sofia Olsson - Hetero i Hägersten

Sven-Bertil Bärnarp - Medelålders plus

Early bird

Imorse vaknade jag till min lycka arla i morgonstund (jo, faktiskt och nu ska ni får höra varför jag såg det som lyckosamt) och det betydde att jag, utan att stressa eller ha dåligt samvete för att jag borde göra något annat, kunde ligga och läsa i en dryg timme. Started early, took my dog är det slags bok man inte vill sluta läsa utan bara fortsätta, fortsätta... Som ju Kate Atkinsons romaner brukar vara.

Jag hoppas verkligen att BBC Ones filmatisering av Case Histories kommer att visas på svensk tv. Jag tror att Jason Isaacs kommer att bli en utmärkt Jackson Brodie. Med en bra roman som grund, bra skådespelare och BBC One Drama involverade kan det bara inte gå fel. Undrar vem som kommer att spela Julia?