På självaste julafton avslutade jag
Midvinter (
Rosamunde Pilcher) och tja. Vad kan man säga? Ganska trevlig, ganska underhållande, ganska stämningsfull. Men också ganska tråkig, förutsägbar och dessutom lite
väl mysig och trevlig. Alla pusselbitar föll på plats så fint. Trist. Och jag retade mig på hur snabbt alla kom över sina sorger och bedrövelser. Hur enkelt allting verkar. Mannen vars hustru och dotter dör i en bilolycka har inom några veckor börjat leva med en annan kvinna - som han i och för sig har känt ett tag och alltid tyckt om, men ändå. Frånsett sorgearbetet så tar det ett tag att komma över en sådan chock det är att bli frånryckt sin familj. Och den förargliga Elfrida då! Lite galen och crazy, och alltid glad och varm och positiv och
livgivande. Blä! Jag kräks på tanten.
Barnen i boken är så sjukt välartade och trevliga och kloka att jag misstänker att de i själva
verket lever dubbelliv som psykopatiska mobbare eller har en syrafabrik hemma i pastorns källare.
Alla är så förbannat trevliga, mysiga och uppriktiga. Förutom de onda kvinnorna då: Lucys mamma och mormor som bara tänker på sig själva, kläder och nöjen. Någon ond man finns inte i boken. Män är bra. Trygga och kloka även om det naturligtvis är kvinnorna som alltid vet bäst. Usch. Hela feelgood-köret har en unken eftersmak av feelbad.
Mrs Chippys sista expedition däremot, det är en trevlig liten roman. Den handlar om Shackletons resa med Endurance till Antarktis, allt ur skeppskattens perspektiv. Smart, allmänbildande och rart helt utan minsta försök till gullighet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar