Tidlöst kloka tankar i juni

Jag ligger på en filt i solen och latar mig, njuter och läser. Det är ömsom Lars Ulvenstams Ulvens sommar, där alla hans Sommarprogram finns med, ömsom Kerstin Thorvalls Tala mer om det, som är en samling krönikor från sjuttiotalet. Inga romaner. Jag har försökt. Lånade hem Sadie Jones Små krig och Anne Tylers Ett amatöräktenskap, men jag har inte ens öppnat dem. Det får bli senare i sommar. I Kerstin Thorvalls bok hittade jag den här fina krönikan som passar så fint nu när pionerna knoppas.

Pionerna. Först är de hårt knutna. Som mycket små barns händer. Man kan inte riktigt se vad de kommer att få för färg. De är runda små bollar inne bland de stora, mörkt gröna bladen. Sen slår de ut. Eller snarare. En morgon när man vaknar, så har de slagit ut, och man vet inte om det gick fort som en explosion - eller om bladen

smög sig ut. Men nu är de här. De är rent och klart skära och jag vet ingen färg som är så lätt, så svävande som de just utslagna pionernas. Det är som att se på ett poem. Eller den rodnande hjältinnan ur en roman för länge sedan. Då oskulden och aningslösheten var unga flickors vackraste egenskaper.

Mot denna ömtåliga skönhet verkar bladen nästan oanständigt livskraftiga. De tränger sig på, de vältrar sig över blommorna i obändig virilitet. Men de unga skönheterna är förvånansvärt starka. De lyfter triumferande sina huvuden och blir ännu mer lysande. Samtidigt slår de ut bladen lite mer, går ifrån ungflicksstadiet in i sin fulla blomning. Hisnande vackra och mycket medvetna om det. Doften de sänder ut är söt och sövande. Färgen är hela tiden ren och fulländad. Kanske är det bladens mörka gröna, som ger skimret omkring blommorna. Kontrasten mellan ljus och mörker.

Gradvis blir nu blommorna större, ännu mer utmanande. De riktigt skriker ut: "Titta på mig då! Se så vacker jag är."

Men redan nästa morgon kan de ha gått över gränsen. Öppnat sig en aning för mycket. Så att man ser att längst inne i det skära är de honungsgula. Bladen börjar se lite slarviga ut. Som en vacker klänning när den dansat hela natten.

Och nu när blomman avslöjar sin innersta hemlighet, är det som om den skulle tappa alla sin stolthet. Den fläker upp sig för alla som vill se den. Den bjuder ut sig. Blir stor och grov och vulgär. Fortfarande är den ju vacker. Men desperat, överdrivet. Och var och en kan se att undergången är nära.

Pionernas slut är smutsigt och skamlöst.

De underbara skära bladen ligger brunfläckade på marken. I stora, skräpiga drivor som man sparkar undan med fötterna.

Ingen blomma är som pionen. Ingen blomma lever lika intensivt, överdådigt och utmanande. Ingen är så laddad med erotik och öppen sexualitet.

Pionerna gör mig andfådd och upphetsad. Jag vill ha dem i stora bunkar överallt och bli berusad av doften.

Jag har skrivit en dikt om att jag skulle vilja vara en skär pion. Och våga leva lika storslaget, kompromisslöst och oblygt. Utan rädsla för sönderfallet och döden.

Så kan jag längta till pionerna. Samtidigt som jag är skrämd av dem. För just det jag älskar hos dem.

Annat är det med pelargoniorna, de som står i långa rader i mitt köksfönster och blommar från april till oktober.

Hos pelargoniorna finns ingenting skrämmande. De är strävsamma och anspråkslösa. De är vackra. Men de prålar inte. De bjuder inte ut sig. De är inte äventyrliga. Pelargoniorna går aldrig till överdrift. De är lagom. De får inte hysteriska utbrott. De förvandlas inte från kväll till morgon (som pionerna). Man vet var man har dem.

Pelargonior är trygghet. Så länge de står där och blommar kan ingenting riktigt ont hända mig. När jag ser dem, tror jag att det nog ska ordna sig ändå.

De talar om för mig att bara man är hel och ren så går det bra för en.

Pionerna och jag vet att de ljuger.

Men ibland behöver man höra sådant ändå.

På hösten klipper jag ner pelargoniorna och sätter dem i källaren. Där står de över vintern och klagar inte. I mars tar jag fram dem. De är torra, döda pinnar i torkad jord. Jag vattnar. Jag luckrar upp jorden. Jag sätter dem i söderläge.

Efter någon vecka börjar det spricka ut små gröna skott. Efter en månad är de fulla med saftiga och gröna blad.

Jag skulle vilja vara som en pelargonia. Lika livskraftig, hederlig och trivsam.

Så pendlar mitt liv mellan pionernas våldsamma livslust och pelargoniornas

försiktighet. Undra på att jag blir trött ibland.

Och så lite från Lars Ulvenstam, denna kloka eftertänksamma människa som jag alltid, också när jag var ganska ung, tyckte om att höra i Sommar.

Kan man vara glad åt lite, så har man mycket att vara glad för. En trädgård och några böcker, då har jag det gott. Det är paradiset, bokstavligen.

Det tar tid att anlägga en gräsmatta [...]. Men du ska ge dig tid att ligga på henne också. Och att sitta i skuggan under plommonträdet och fundera också. Utan jäkt och måsten. Tid för muntra samtal efter middagen. Tid för glädjen att leva och glädjen åt andra människor. [...]

Folk har svårt att sitta ner och grunna nu för tiden. [...] Den moderna människans klocka är ett digitalur [...], det är den fartfyllde mannens ur. Men digitaluret är också den jäktade, sammanhangslösa människans klocka på något sätt. Det finns inget föregående ögonblick, ingen kontinuitet eller lugnt flyt.

Två mycket olika, men också mycket kloka, människors reflektioner - som passar så bra att läsa i solen en dag i juni, medan syrénerna sprider sin väldoft och sommaren precis tagit sin början och livet står och darrar av förväntan.