What a mäss!

Inte vet jag riktigt varför jag släpade med mig kameran till bokmässan i torsdags, men en bild fick jag taget i alla fall. Livlig bebis framför en snurra fylld med Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann utgör en ganska skön kontrast.

Mässan var ju som den brukar vara, syrefattig, trång, högljudd och tröttande för fötterna. Jag tyckte att det var ovanligt lite böcker, faktiskt. Och varken Btj eller Gudrun Sjödén var där, vilket var synd för jag har fått en del antydningar på jobbet om att jag kanske borde söka upp den sistnämnda för att lära mig hur man bör se ut som bibliotekarie. Detta med anledning av att en låntagare häromdagen klev fram till informationsdisken där jag satt och frågade om jag jobbade där. När jag sa ja och satte upp en frågande min fortsatte hon, med en gest mot mina kläder att "men du ser så vanlig ut!" Ja ja, tids nog kanske jag kommer att se ut som en riktig bibliotekarie. Kanske det tar sin början när jag skaffar glasögon (för det klart att en riktig bibliotekarie har brillor, vi läser ju så mycket och då sliter man ju ut ögonen...). Tyvärr lär det dröja ett tag till, eftersom jag fortfarande har väldigt bra syn, min medelålder till trots...

Anyhoo. Jan Guillou var så klart där, Alexandra Pascalidou hade fuchsiarosa klänning på sig om uti fall att någon inte skulle se henne, Martina Haag hade skojat till det och bar ett diadem i plast, Maja Lundgren var oerhört ostrukturerad och verkade vimsig på sitt kortseminarium och rafsade sig i håret hela tiden (byt schampo, Maja, så slutar det nog klia!), Sötnosen Björn Hellberg stod hjärtslitande ensam vid ett bord med en hög böcker, redo att signera (fast han såg inte ledsen ut för det) - kort sagt: allt var som det brukar. Det enda nya var att det fanns oroväckande många besökare som drog omkring på en så kallad dramatenväska på hjul, antagligen för att spara ryggen och slippa släpa runt på tunga kassar. Men hur smart är det? Titt som tätt höll jag på att dratta på näsan för att det kom en förbannad väska på hjul farande mitt framför mig, och det var jag knappast ensam om. Hur ego får man lov att bli? Bär dina böcker själv! Kunskap är en lätt börda, minns det!

På kvällarna läser jag Nick Hornby och jag fullkomligt älskar Juliet, naked! Det kan vara en av Hornbys bästa och jag ser fram emot upplösningen. Det är helt underbart att läsa om hur kvinnan i paret utan att veta varför retar sig på sin man och hur irriterad han är på henne, i synnerhet när hon kommer in på hans domäner: musik. Allt detta outtalade och oluftade och förträngda som finns i hyfsat långa förhållanden som till slut bara måste komma fram på ett eller annat sätt och skapa något slags förändring. Me love!

Med andra ögat har jag börjat läsa Started Early, Took My Dog. Att säga att jag älskar Kate Atkinson och att hon är den förmodligen mest begåvade och coola författare - ever! - är väl överflödigt?

Höstligt bokbad

Ajajaj, ojojoj, vad det dräller in nya böcker nu när hösten (jo, jag erkänner faktiskt att hösten gjort sitt intåg, inte ens jag kan vidhålla att det är sensommar när stormarna vräker regn och hagel mot fönstren) gjort entré. På gott och ont! Jag som reserverat allt som intresserat mig i god tid, får nya titlar varje vecka och det är ju kul, men hur katten ska jag hinna läsa allt jag skulle vilja läsa?

Jag läste en fjärdedel av Leif G W Perssons Den döende detektiven och jag gillade den ganska mycket, men den var inte tillräckligt driven och spännande för att hålla mig kvar när jag lockades av Inger Edelfeldts Samtal med djävulen. Jag hade inte läst G W förut men vande mig snabbt vid hans något korthuggna och grammatiskt ofullständiga prosa. Jag förstår vad han vill säga, vilken känsla han vill framkalla. Det funkar. Men ändå. Jag lämnar honom därhän tills jag har mer tid att ägna åt honom och inte stressas av att andra låntagare står på kö. Jag köper nog boken i pocket till sommaren och läser klart den då i lugn och ro.

Edelfeldt har jag alltid gillat, framför allt när jag var yngre, men den här korta romanen vet jag inte riktigt varför hon lämnade in till förlaget. Vad säger den? Vart vill hon komma? Vad var hennes idé? Vad problematiserar den egentligen? Inte en bråkdel av vad hon avsåg från början, tror jag. Två män som vuxit upp i en frireligiös miljö tar helt olika vägar i livet, och möts många år senare. Den ena har frigjort sig från skulden och talet om demoner och djävulen, medan den andre är fast i den frireligiösa (begrepps)världen och plågas av ångest, vredesutbrott och mardrömmar. Det är så förenklat att jag börjar misstänka att det inte alls är Edelfeldt som skrivit berättelsen utan någon annan, yngre förmåga. Typ en gymnasietjej som gillar Inger Edelfeldt ... Jag uppfattar romanen som klichéfylld medett banalt persongalleri, förutsägbara problem och lösningar, och slutet är snudd på pinsamt. Jag hade betydligt större förväntningar på Samtal med djävulen och känner mig riktigt snuvad på konfekten.

Som väl är har jag nästa roman redo att dyka ner i; Juliet, naked av Nick Hornby. Han är ganska ojämn, men den här verkar lovande och duger inte den har min efterlängtade fortsättning på Jackson Brodies äventyr kommit och avhämtas på min arbetsplats på måndag.

För övrigt längtar jag efter att se Keira Knightley i Never let me go.

Bright young things

Under de glada åren 1979-80 följde jag en lysande (tyckte jag då och jag har tyvärr inte sett den igen efter det) serie som hette Shoestring med Trevor Eve i huvudrollen som Eddie Shoestring, private eye; privatdeckare. Han var oerhört charmig och sympatisk på samma nivå som John Nettles i Bergerac, den ever så blåögde (bokstavligt alltså) poliskomissarien på Jersey.

De senaste somrarna när avsnitten i Morden i Midsomer, med samme John Nettles, blivit oengagerande och oengagerade, har jag till min lycka fått en annan tv-serie att glädjas åt om sommarkvällarna; Waking the Dead, det vill säga Mördare okänd - med the one and only Trevor Eve.

Kan man av detta dra slutsatsen att Trevor Eve dragit det längsta strået? Tja... han är nog något vassare som skådespelare och hans serie är onekligen betydligt bättre än Midsomer, men å andra sidan har nog John Nettles tjänat en större hacka under åren som Barnaby.

Personligen är jag dock glad för att jag inte behöver välja, utan kan kolla in båda två - gärna som bright young things i Bergerac respektive Shoestring.

Waving, not drowning

Jag hade just börjat komma in i den snygga Slutet på mr Y närmin reservation på ThereseBohmans Den drunknade pep till i mobilen. Vad göra? Klart jag tar itu med min fellow prerafaelitanhängare och fortsätter med Scarlett Thomas senare.

Jag gillar den från första sekund, från första stavelse. Som jag visste att jag skulle göra. Jag älskar anspelningarna på andra

litterära verk, Ofelia-temat, vatten, slingrande näckrosstammar/ålar i det dygula sjövattnet, blommiga klänningar, trädgårdens och växthusens frodighet, den tunna hinnan mellan obehag och lust, tvång och passion. Till och med huvudpersonens namn är vattnigt; Marina, medan systern heter Stella och rör sig i en helt annan sfär. Allting blir till en skimrande väv i en tidsanda jag tycker oerhört mycket om.

Jag har bara påbörjat romanen och ser fram emot de kvällar jag ska tillbringa med Den drunknade.

Missa inte Therese fina blogg.