Jag läste en fjärdedel av Leif G W Perssons Den döende detektiven och jag gillade den ganska mycket, men den var inte tillräckligt driven och spännande för att hålla mig kvar när jag lockades av Inger Edelfeldts Samtal med djävulen. Jag hade inte läst G W förut men vande mig snabbt vid hans något korthuggna och grammatiskt ofullständiga prosa. Jag förstår vad han vill säga, vilken känsla han vill framkalla. Det funkar. Men ändå. Jag lämnar honom därhän tills jag har mer tid att ägna åt honom och inte stressas av att andra låntagare står på kö. Jag köper nog boken i pocket till sommaren och läser klart den då i lugn och ro.
Edelfeldt har jag alltid gillat, framför allt när jag var yngre, men den här korta romanen vet jag inte riktigt varför hon lämnade in till förlaget. Vad säger den? Vart vill hon komma? Vad var hennes idé? Vad problematiserar den egentligen? Inte en bråkdel av vad hon avsåg från början, tror jag. Två män som vuxit upp i en frireligiös miljö tar helt olika vägar i livet, och möts många år senare. Den ena har frigjort sig från skulden och talet om demoner och djävulen, medan den andre är fast i den frireligiösa (begrepps)världen och plågas av ångest, vredesutbrott och mardrömmar. Det är så förenklat att jag börjar misstänka att det inte alls är Edelfeldt som skrivit berättelsen utan någon annan, yngre förmåga. Typ en gymnasietjej som gillar Inger Edelfeldt ... Jag uppfattar romanen som klichéfylld medett banalt persongalleri, förutsägbara problem och lösningar, och slutet är snudd på pinsamt. Jag hade betydligt större förväntningar på Samtal med djävulen och känner mig riktigt snuvad på konfekten.
Som väl är har jag nästa roman redo att dyka ner i; Juliet, naked av Nick Hornby. Han är ganska ojämn, men den här verkar lovande och duger inte den har min efterlängtade fortsättning på Jackson Brodies äventyr kommit och avhämtas på min arbetsplats på måndag.
För övrigt längtar jag efter att se Keira Knightley i Never let me go.
3 kommentarer:
Jag tycker att det är lite märkligt att GW gnäller så mycket på språket hos exempelvis Läckberg. Inte för att jag har läst henne, men tycker att han överskattar sin egen stilistiska förmåga rejält. Alla personer i hans böcker uttrycker sig på exakt samma sätt oavsett kön, ålder osv. Inga nyanser där inte. Jag läste Genom sommarens längtan och vinterns köld (osäker på exakt titel) och den var riktigt spännande.
Ser att du läser Slutet på Mr Y, jag började och gillade - men vilken otroligt slarvig översättning! Dåligt korrläst dessutom, så jag tröttnade faktiskt. Får kanske återuppta den igen.
Ja, GW:s språk har onekligen många brister, det känns lite slarvigt skrivet, som att han underlåter att ha med subjektet allt som oftast. Läckberg är klart sämre, eftersom hon inte KAN språket i grunden som GW uppenbarligen kan. Jag har den där Palme-trilogin i hyllan, har tänkt att jag skulle läsa den när jag blir pensionär eller så... Anyho...
Slutet på mr Y är fruktansvärt slarvigt korrläst och översatt, precis som du säger! Man skulle nog läsa den på engelska egentligen, men det svenska omslaget är ju så tjusigt.
Ja, det svenska omslaget på Mr Y är ju superfint, just därför hade jag så gärna velat ha den som en favoritbok. Tror att innehållsmässigt skulle den kunna bli det också, men som du säger, kanske på engelska istället.
Apropå Inger Edelfeldt har jag en känsla av att jag alltid har gillat hennes ungdomsböcker bättre än vuxenböckerna. Men jag hoppas alltid att hon ska skriva något fantastiskt, hon verkar ju så cool. Och snygg.
Skicka en kommentar