May we all have our hopes, or our will to try*

Idag hade jag kanske velat blåsa i tutor, ha en fånig pappershatt på huvudet och sjunga Auld Lang Syne, dansa i midnattsblå klänning och vara riktigt stjärnögd.

Istället sitter jag oinviterad och stel som en pinne i soffan och väntar på att det äntligen ska bli kväll så att jag kan gå och lägga mig.

Med Susan Hills rysare i handen.

Gott nytt år, vänner!

* från ABBAs moderna evergreen Happy New Year.

iPad? iDontgetit.

Jag försöker komma underfund med det här med iPadens storhet. Jag medger utan omsvep att jag inte har riktig koll på vad det är och vad den gör (trodde först att det bara var en läsplatta), men enligt en helsidesannons i min dagstidning (papper) kan man tydligen läsa den via en "app" i sin iPad. Då väcks frågan: varför? Själv föredrar jag naturligtvis (eftersom jag är en småborgerlig reaktionär när det gäller det mesta) att hålla och bläddra i en tidning i papper, men till och med jag läser en del tidningar på nätet. Men varför ska man göra det på en iPad och inte en vanlig lap top? Kanske är det bättre "bild", men då undrar jag hur bra en bild kan bli. Men å andra sidan tycker jag inte om tv-apparater med plasmaskärmar eftersom de är för skarpa, så jag har uppenbarligen varken koll eller smak när det gäller sådant här.

På iPaden kan man också läsa e-böcker och det får mig att tänka att det måste vara jobbigt att hålla i den där plattan. Den är ju rätt stor och man kan inte klämma ihop den och böja till den som man kan med en bok (i synnerhet en pocketbok). Det verkar så klumpigt! Möjligen kan det vara praktiskt på en resa när man vill ha massor av böcker med sig som tar litet plats.

Dessutom vill ju apple censurera tidningarna som vill kunna appas på iPaden. Vill man ha en censuerarad blaska, hur skarp bilden än är på skärmen?

Vad är egentligen skillnaden på en tunn och smidig bärbar dator och en iPad? Förutom att en laptop verkar mer praktiskt eftersom man kan ställa den ifrån sig och luta skärmen i ett passande läge och på så sätt slipper hålla i mackapären hela tiden.

Jag läste en artikel i Sydsvenskan igår om att man som iPad-användare är mindre benägen att delta i "samtalet" på nätet än när man använder en vanlig dator; att man blir passiviserad och utanför eftersom man läser i en "kokong". Hur menar artikelförfattaren?

Om någon vänlig själ kan förklara iPadens mysterium i enkla ordalag för mig skulle jag bli hemskt tacksam.

Präktig feelbad

På självaste julafton avslutade jag Midvinter (Rosamunde Pilcher) och tja. Vad kan man säga? Ganska trevlig, ganska underhållande, ganska stämningsfull. Men också ganska tråkig, förutsägbar och dessutom lite väl mysig och trevlig. Alla pusselbitar föll på plats så fint. Trist. Och jag retade mig på hur snabbt alla kom över sina sorger och bedrövelser. Hur enkelt allting verkar. Mannen vars hustru och dotter dör i en bilolycka har inom några veckor börjat leva med en annan kvinna - som han i och för sig har känt ett tag och alltid tyckt om, men ändå. Frånsett sorgearbetet så tar det ett tag att komma över en sådan chock det är att bli frånryckt sin familj. Och den förargliga Elfrida då! Lite galen och crazy, och alltid glad och varm och positiv och livgivande. Blä! Jag kräks på tanten.

Barnen i boken är så sjukt välartade och trevliga och kloka att jag misstänker att de i själva

verket lever dubbelliv som psykopatiska mobbare eller har en syrafabrik hemma i pastorns källare.

Alla är så förbannat trevliga, mysiga och uppriktiga. Förutom de onda kvinnorna då: Lucys mamma och mormor som bara tänker på sig själva, kläder och nöjen. Någon ond man finns inte i boken. Män är bra. Trygga och kloka även om det naturligtvis är kvinnorna som alltid vet bäst. Usch. Hela feelgood-köret har en unken eftersmak av feelbad.

Mrs Chippys sista expedition däremot, det är en trevlig liten roman. Den handlar om Shackletons resa med Endurance till Antarktis, allt ur skeppskattens perspektiv. Smart, allmänbildande och rart helt utan minsta försök till gullighet.

Från oss alla till er alla

Okej, jag vet att de som är uppvuxna med fler kanaler än två inte uppskattar Kalle Anka lika mycket som vi Hedenhösare, men själv älskar jag den här filmen. God jul!

Fasansfullt

Hur kan man avsky en bok som man tidigare varit helt kär i? undrade en god vän när jag berättade vad jag tyckte om Audrey Niffeneggers Själens osaliga längtan.

Jo. Låt mig förklara. Först blev jag som sagt helt förälskad även om jag tyckte att tvillingarna - de yngre - var riktigt läskiga. Små, tunna och anemiska som sparrisar som vuxit i mörkret. Självgoda och barnsliga som klär sig likadant fast de är tjugo. Men de andra personerna känns rätt trevliga, till och med den avlidna, tvillingarnas "moster". Hon börjar spöka i sin gamla lägenhet där tvillingarna numera bor och så far so good. Men vändpunkten för min förälskelse kom i och med det som händer med Dödens Lilla Kattunge. Plötsligt stod allting klart och jag såg på berättelsen ur ett annat perspektiv. Jag märkte med ens att ingen i romanen är särskilt empatisk - förutom den åldriga Jessica och hennes sympatiske man James - och alla tänker mest på sig själv och sitt eget bästa. Julias trångsynta och kvävande syn på sig själv och sin stackars tvillingsyster säger allt.

Robert får man inget riktigt grepp om, han är hal och ryggradslös som en amöba och visar starkt pedofila tendenser. Hans första tanke när han får syn på tvillingarna är "Vad unga de ser ut!" och tycker att de inte ser äldre ut än sexton. Ändå blir han kär i Valentina - en av tvillingarna - och hänger efter henne som en igel.

Och Martin, tvångsneurotikern på tredje våningen som blivit övergiven av sin älskade Marijke, börjar plötsligt hångla med Julia, den andra tvillingsyrran. Örk!

Spöket gör något så oförlåtligt och egoistiskt att man knappt kan fatta vad som händer och tvillingarnas mammors (som också är tvillingar) historia avslöjas och även de har betett sig otroligt själviskt och självgott och självtillräckligt.

Näe, fy vad de är otäcka. Kanske min känsla beror på att jag förväntade mig en helt annan sorts roman när jag började läsa. Lät mig vaggas till ro i feel-good-country. Romanen är jättebra, men jag tycker att personerna är vidrigt obehagliga. Å andra sidan är miljön med Highgate Cemetary underbar, så det väger upp lite grann. Och visst tänker jag köpa den på pocket i vår. Jag kanske måste läsa Tidsresenärens hustru ändå, bara för att få lite mer pejl på Audrey Niffenegger, hur hon skriver, hur hon menar. Vad hon egentligen vill säga med den här otäcka och otäckt bra romanen.

Winter flicks

Häromdagen skrev jag om ett knippe böcker som utspelar sig under den kalla årstiden och som alltid är trevliga att läsa eller läsa om när det är vinter. Idag tänkte jag lista några vinterfilmer. För ett par veckor sedan var en god vän och hälsade på och vi djupdök i jul- och vintersmaker och bakade mjuk pepparkaka med torkad frukt, pysslade ihop smällkarameller och såg på Under the Greenwood Tree (brrr, iskall vinter i Thomas Hardys kanske enda lyckliga roman?) och de sista avsnitten av The Vicar of Dibley (som utspelar sig just före jul) medan snön yrde utanför fönstren.

Några av de filmer som finns på min villa ha-lista är Misstänkt med Cher och Dennis Quaid. En riktigt bra thriller med frostiga vindrutor och andedräkt som står som kvastar ur skådespelarnas munnar och Cher har en snygg tweedkappa. Cher är också med i den underbara Mångalen. Vinter, snö, italiensk New York-familj, passionerad kärlek och inte minst Puccini! Till och med Nicolas Cage funkar.

En klassiker är ju Måndag hela veckan, Groundhog Day med Bill Murray. Där får man snö i massor och skrattar så man får träningsvärk dagen efter samt också här en dos Cher (I've got you, babe väcker Bill varje måndagmorgon han vaknar - och de är många). En annan lite småmysig film med jul, vinter och trevlig, galen och stor familj är Medan du sov med Sandra Bullock.

Dead Zone är inte särskilt mysig, men åh, så bra och spännande. Christopher Walken är lysande i rollen som mannen som vaknar efter flera år i koma med en synsk förmåga. Otäckt, rörande och spännande i en snöig miljö. Ett av filmhistoriens vidrigaste självmord finns med i den här rullen. Det inbegriper en sax och ett badkar, men mer säger jag inte. Tom Skerritt är sheriff.

Så över till Storbritannien. I Vintergästen spelar Emma Thompson mot sin mamma Phyllida Law i ett drama regisserat av Alan Rickman. Det är snö i massor och alla går omkring och fryser men ingen tar på mössa, vantar och halsduk och ännu mindre långkalsonger. Men det är en fantastiskt bra film.

En mysdeckare i vintermiljö är The Sittaford Mystery, Mördande seans, som är ett miss Marple-fall. Timothy Dalton, snöstorm, ett litet hotell och en miss Marple som lägger näsan i blöt mer än någonsin. Perfekt att brygga en stor kanna te, skära upp ett par skivor kaka och lägga filten över benen och knäppa på dvd:n en ledig eftermiddag i december.

Baby, it's cold outside!

Ah! Äntligen lördag. Vaknar tidigt, sätter fötterna på kalla trägolv och får igång brasan i kaminen och tassar sedan ut i snön och fyller på fåglarnas fröautomater. Till koltrastarna lägger jag mjuka päron skurna i bitar. Det hänger runt en fyra-fem stycken i min trädgård och eftersom jag vill att alla ska klara vintern och sjunga för mig i vår matar jag dem slaviskt. Rådjuren smyger alldeles intill huset och skrapar fram Vintergröna och andra städsegröna marktäckare som de mumsar i sig, stannar upp när de får syn på mig och sprätter sedan iväg några meter men fortsätter tugga medan de glor.

Själv går jag in igen och lägger mig i den fortfarande varma sängen och fortsätter läsa där jag somnade igår kväll. Själens osaliga längtan är bra. Riktigt bra. Jag älskar originaltiteln: Her fearful symmetry. I boken är det också vinter och som vanligt trivs jag med att läsa om den årstid jag själv för tillfället befinner sig i. Förra vintern läste jag andra vinterböcker: Winter's Bone (som blivit film) av Daniel Woodrell och Run av Ann Patchett, bland andra.

Under mitt liv som läsare har jag skaffat mig några favoriter när det gäller vinterböcker. En jag fastnade tidigt för är En ring av järn av Susan Cooper. I början av boken blir det ett otroligt snöoväder och stormen i kombination med det otäcka, ondskan som närmar sig, är oerhört skrämmande. Sedan finns det naturligtvis många stämningsskapande avsnitt i Maria Gripes Skugg-serie och Astrid Lindgrens Madicken. Jag plockar fortfarande fram Titta Madicken, det snöar ibland bara för att se på de underbara bilderna.

Is och vatten, vatten och is av Majgull Axelsson är också, precis som titeln antyder, vintrig, isig. Och en av de bästa böcker jag har läst. Jenny Diski ger sig också ut på Polar-resa i På tunn is och i Den motvillige resenären beskriver hon kyla på ett sätt som saknar motstycke.

Och så en favorit, en rysare som fick håret att resa sig i nacken på mig när jag låg och läste den medan snön yrde utanför fönstret: Johan Theorins Nattfåk.

Och här är en liten film som också passar in i vintervädret. Enjoy!

Ruth regerar

Tiden flyger och jag har inte haft en enda lugn minut över för att skriva om mina böcker. Men nu sitter jag på jobbet och har det lugnt och skönt och har all tid i världen att tala om hur bra Tigerlily's Orchids var. Är. Ruth Rendell är en liten aning ojämn, åtminstone har hon varit det på senare år (damen i fråga är ju numera åttio år). Den senaste Wexford-deckaren, Monster in the Box, var något av en besvikelse i jämförelse med tidigare Wexford.

Tigerlily's Orchids kretsar kring ett hus i London och dem som bor där. Rendell är bra på att skildra besatthet, sexuellt begär och självbedrägeri och här finns det lite av varje. Det är en brokig blandning som bor i huset. Bland andra den snygge Stuart som inte kan gå förbi en spegel utan att se sig själv i den. Hans gifta älskarinna, också ohyggligt självupptagen och vars man visar sig vara våldsbenägen och hotar Stuart till livet. Olwen har druckit alkohol sedan barnsben och har som mål i livet att supa ihäl sig men hon har inte riktigt insett hur lång tid det kan ta. Så finns naturligtvis fastighetsskötaren som bor i källarvåningen och föredrar att smyga vid skolor och se på barnporr på datorn istället för att umgås med sin kurviga hustru. Det är ju bara bilder, resonerar han, det är inte på riktigt. Han är oerhört skickligt framställd och hans skräck för att bli upptäckt samtidigt som han intalar sig själv att han inte gjort något brottsligt ger mig gåshud. Mitt emot fastigheten bor den sysslolöse pensionären och änklingen Duncan som under en iskall vinter är oförskämt nöjd med att ha varmt i sitt hus. Han har inget annat att göra än att spana på sina grannar mitt emot och han får se ett och annat, kan man konstatera. När sommaren kommer och värmen med den är Duncan inte längre lika nöjd med sitt varma hus utan börjar misstänka att grannen - en äldre man och tre unga asiater som "keep them selves to them selves" - har något fuffens för sig. Och det har han/dem.
Och en morgon hittas Stuart mördad och alla härvor börjar nystas upp...


Igår började jag, trots en viss motvilja, på Själens osaliga längtan och tyckte genast om den. Andra bokläsare jag litar på har rekommenderat den varmt och dessutom tyckte jag väldigt mycket om The Night Bookmobile - särskilt knorren på slutet som jag verkligen inte hade väntat mig. Så jag ger Niffenegger en chans.

Det tror jag att jag gör rätt i.

bild lånad från fishwithoutabicycle