tisdag 14 december 2010

Fasansfullt

Hur kan man avsky en bok som man tidigare varit helt kär i? undrade en god vän när jag berättade vad jag tyckte om Audrey Niffeneggers Själens osaliga längtan.

Jo. Låt mig förklara. Först blev jag som sagt helt förälskad även om jag tyckte att tvillingarna - de yngre - var riktigt läskiga. Små, tunna och anemiska som sparrisar som vuxit i mörkret. Självgoda och barnsliga som klär sig likadant fast de är tjugo. Men de andra personerna känns rätt trevliga, till och med den avlidna, tvillingarnas "moster". Hon börjar spöka i sin gamla lägenhet där tvillingarna numera bor och så far so good. Men vändpunkten för min förälskelse kom i och med det som händer med Dödens Lilla Kattunge. Plötsligt stod allting klart och jag såg på berättelsen ur ett annat perspektiv. Jag märkte med ens att ingen i romanen är särskilt empatisk - förutom den åldriga Jessica och hennes sympatiske man James - och alla tänker mest på sig själv och sitt eget bästa. Julias trångsynta och kvävande syn på sig själv och sin stackars tvillingsyster säger allt.

Robert får man inget riktigt grepp om, han är hal och ryggradslös som en amöba och visar starkt pedofila tendenser. Hans första tanke när han får syn på tvillingarna är "Vad unga de ser ut!" och tycker att de inte ser äldre ut än sexton. Ändå blir han kär i Valentina - en av tvillingarna - och hänger efter henne som en igel.

Och Martin, tvångsneurotikern på tredje våningen som blivit övergiven av sin älskade Marijke, börjar plötsligt hångla med Julia, den andra tvillingsyrran. Örk!

Spöket gör något så oförlåtligt och egoistiskt att man knappt kan fatta vad som händer och tvillingarnas mammors (som också är tvillingar) historia avslöjas och även de har betett sig otroligt själviskt och självgott och självtillräckligt.

Näe, fy vad de är otäcka. Kanske min känsla beror på att jag förväntade mig en helt annan sorts roman när jag började läsa. Lät mig vaggas till ro i feel-good-country. Romanen är jättebra, men jag tycker att personerna är vidrigt obehagliga. Å andra sidan är miljön med Highgate Cemetary underbar, så det väger upp lite grann. Och visst tänker jag köpa den på pocket i vår. Jag kanske måste läsa Tidsresenärens hustru ändå, bara för att få lite mer pejl på Audrey Niffenegger, hur hon skriver, hur hon menar. Vad hon egentligen vill säga med den här otäcka och otäckt bra romanen.


4 kommentarer:

Pomegranate sa...

Jag tyckte att Elsbeth var en obehaglig figur och jag kan hålla med dig om att Robert är patetisk. Men han får ju sitt straff...

Men Martin var min favoritperson, jag tycker att hans kamp för att komma iväg till Marijke var otroligt gripande. När det gäller hånglet med tvillingen...inte är det väl så att han "plötsligt börjar hångla" med henne, det var väl en ganska lång process innan det hände? Sen är det ju alltid lite läskigt med gamla gubbar och unga tjejer, men jag förstår ändå varför de känner som de gör. Julia och Martin alltså.

Nej, en feel good-roman är det ju verkligen inte, men jag tycker inte att personerna är vidriga, (jo förresten en del är faktiskt riktigt otäcka) jag tycker att de i de flesta fall är väldigt mänskliga. Men jag kan tänka mig att det är precis som du skriver, om man tror att man ska få en mysig Londonskildring då blir det ju som ett slag i nyllet efter ett tag.

Inkling sa...

Jo, jag tyckte faktiskt att de "plötsligt" började hångla. Det var helt taget ur luften i mina ögon. Han är väl närmare sextio (fick jag för mig), hon tjugo...Oskuldsfull som jag är, så trodde jag att de "bara" gillade varandra utan några erotiska undertoner. Och han som har sådan bacillskräck - hur kan han bara kasta sig över en främmande mun så där...(hehe)? Nej, usch. Jag gillade honom också lite grann trots att jag verkligen inte förstår mig på tvångssyndrom och inte riktigt kan ta sådana personer på allvar (skärp dig, tänker jag, fast jag intellektuellt vet att det är ett psykiskt tillstånd), men inte efter hånglet.

Danette sa...

Hmm, ja visst är hon weird vår kära Audrey? Första boken lär nog inte göra dig mer välvilligt inställd, men ändå, visst skriver hon fängslande?

Pixie sa...

The time traveler's wife är riktigt bra! En av de få böcker som gett mig tårar i ögonen. Karaktärerna stannade kvar hos mig långt efter sista sidan. Måste tillägga att jag läste den innan Her Fearful... och att jag delar din åsikt om Her Fearful... Jag hade höga förhoppningar om en fantastisk berättelse, den hade alla ingredienser. Men de osympatiska karaktärerna gör att man slutar engagera sig och andra halvan av boken är nästan tramsig. Spännande att se vad Audrey skriver härnäst!