Strålande sjaskigheter

Under ett par kvällar och dito eftermiddagspass läste jag ut den högt och av flera rekommenderade Richard Yates Easter Parade. Mycket trevlig, mycket bra. Trevlig som i berörande och obehagligt tankeväckande. Det som slår mig med romanen är sjaskigheten som inbegriper allt och alla. Mamman är helt utan stil och klass men längtar efter att vara det, med tiden får hon dåliga tänder och blir alkoholiserad - som de flesta faktiskt är i boken. Sablar vad det dricks - och röks. Döttrarna Emily och Sarah, födda på tjugotalet, växer upp med sin frånskilda mamma och träffar sin far sporadiskt. Han är en svag och sorglig figur som går igen i flera av männen som dyker upp senare i boken. Redan från början är systrarna mycket olika och deras liv tar verkligen olika vägar, men ändå finns det en mycket sorglig och sorgsen maktlöshet och tomhet som förenar dem.

Framför allt är det Emily som man får följa och veta mest om. Eller - får man egentligen veta så mycket? Vad känner hon? Hur tänker hon? Vad vill hon? Det är som att hon är bedövad, som att hon lever i en bubbla och kastas än hit än dit och liksom bara råkar träffa diverse karlar (jo, det är verkligen karlar) och få diverse jobb. Det enda hon verkligen tycks göra med målmedvetenhet är att plugga på universitetet. Sedan släpper hon fokus och låter saker hända.

Männen hon möter är underbart skildrade. De är självupptagna, hjärtlösa, tanklösa, svaga och osjälvständiga och precis så där som människor är i verkligheten. Det är inga drömprinsar och det känns härligt befriande. Yates idealiserar varken de män eller de kvinnor han skriver om och det skänker ett ethos.

Första meningen i romanen är talande och griper tag med en gång. "Ingen av systrarna Grimes skulle få ett lyckligt liv, och i efterhand föreföll det alltid som om problemen började med föräldrarnas skilsmässa." Men när jag lade ifrån mig boken kände jag mig långt ifrån säker på att Emilys liv var så olyckligt. Hon hade ju haft det bra i omgångar, och för den delen - vems liv är "lyckligt"? I en kontinuitet? Periodvis verkar Emily väldigt olycklig, men så himla illa är det ändå inte. Inte som när det gäller hennes syster Sarah som väljer fel från början och bara går ner sig djupare och djupare och slutar som en blandning av sin mor och sin svärmor.

Och dessutom är Emily under femtio när boken slutar och har halva (nåja) livet kvar. Kanske hon mår mycket bättre efter det som händer i slutet? Det är i alla fall min upplevelse. Att hon genomgår ett slags katharsis i miniformat som är väldigt viktigt för henne.

Hur som helst, nu har jag avslöjat för mycket, men strunt samma. Köp Easter Parade - den finns i pocket. Och den är som sagt - en pärla.