pinsamt dålig skräck.

Jag läste om Amanda Hellbergs debut Styggelsen på flera bloggar när den kom ut för ett par år sedan och kände att jag verkligen ville läsa den. Den verkade ruggigt bra. Jag har till och med lånat hem den en gång från bibblan, men kom mig liksom inte för att sätta igång. I dagarna kom hennes andra skräckroman, Döden på en blek häst, ut och under två kvällar har jag plöjt igenom halva boken. Men nu tror jag inte att det går längre. Den är dålig. Skitdålig. Jag är ledsen, men något annat kan jag inte kalla den.

Den handlar om Maja Grå (samma Maja som är med i Styggelsen), en ung kvinna vars mamma försvann när Maja var tio år. Nu är hon tjugo och försöker lägga sitt gamla ensamma och olyckliga liv bakom sig genom att flytta till Oxford där hon kommit in på en konstutbildning; narrativ illustration. I samband med det hittas Majas mamma mördad på stranden i Brighton. Maja hör och ser spöken, bokstavligt, och känner till exempel hur hon är i sin mammas kropp när hon mördas. Hon hittar meddelanden från sin döda mamma och upplever underliga saker medan hon samtidigt försöker finna sig tillrätta på sin kurs. Hon har ett sjätte sinne.

So far so good. Men så är det språket. Jag tål det bara inte. Visst är de i England och visst talar de engelska med varandra - men varför peppra dialogen med engelska uttryck? Läsaren fattar ändå att de är i England, att de talar engelska. "Där borta har vi sittplatser - fort, hugg dem, Maja. My feet are killing me" säger exempelvis Majas rumskompis Nikita (bara namnet). Eller den här: "Hell, jag tycker inte att Leo, jag menar professorn, är sig riktigt lik från i somras. Det är liksom något ... jagat över honom, don't you think?"

Det vore en sak att skriva så ifall romanfigurerna var från England men befann sig i Sverige och försökte prata svenska men fick ur sig en och annan fras på engelska. Men som det är nu funkar det inte. Det blir bara dåligt. Dessutom finns det alldeles för många anglicismer i meningsbyggnad och idiom.

Och sedan är det Majas underliga reaktioner på spökerierna. Vid ett tillfälle biter hon sig i läppen och börjar blöda och Hellberg beskriver i ett halvt stycke hur blodet kontrasterar mot den vita, darrande handen som hon slagit för munnen. Det är tjatigt, hackigt och babbligt utan ett flöde. Romanidén är bra men jag tycker inte genomförandet fungerar.

Det märks inte minst i scenerna som ska återge lektionerna och samtalen med professorn. Jag har själv harvat mig igenom diverse konstskolor under många år och jag har då aldrig hört sådana taffliga resonemang och diskussioner som man får läsa i Döden på en blek häst. Konsten och det konstnärliga uttrycket diskuteras på en nivå som ligger långt under till och med den mest grundläggande och det blir helt enkelt inte trovärdigt.

Jag skippar Hellberg och återgår till Stephen Kings andra noveller (har bara hunnit läsa den första och längsta, vilken var oerhört välskriven om än lite överdriven och verklighetsfrämmande på visa punkter...) i Full Dark, No Stars. Han kan skräck, han.