lördag 29 januari 2011

pinsamt dålig skräck.

Jag läste om Amanda Hellbergs debut Styggelsen på flera bloggar när den kom ut för ett par år sedan och kände att jag verkligen ville läsa den. Den verkade ruggigt bra. Jag har till och med lånat hem den en gång från bibblan, men kom mig liksom inte för att sätta igång. I dagarna kom hennes andra skräckroman, Döden på en blek häst, ut och under två kvällar har jag plöjt igenom halva boken. Men nu tror jag inte att det går längre. Den är dålig. Skitdålig. Jag är ledsen, men något annat kan jag inte kalla den.
Den handlar om Maja Grå (samma Maja som är med i Styggelsen), en ung kvinna vars mamma försvann när Maja var tio år. Nu är hon tjugo och försöker lägga sitt gamla ensamma och olyckliga liv bakom sig genom att flytta till Oxford där hon kommit in på en konstutbildning; narrativ illustration. I samband med det hittas Majas mamma mördad på stranden i Brighton. Maja hör och ser spöken, bokstavligt, och känner till exempel hur hon är i sin mammas kropp när hon mördas. Hon hittar meddelanden från sin döda mamma och upplever underliga saker medan hon samtidigt försöker finna sig tillrätta på sin kurs. Hon har ett sjätte sinne.
So far so good. Men så är det språket. Jag tål det bara inte. Visst är de i England och visst talar de engelska med varandra - men varför peppra dialogen med engelska uttryck? Läsaren fattar ändå att de är i England, att de talar engelska. "Där borta har vi sittplatser - fort, hugg dem, Maja. My feet are killing me" säger exempelvis Majas rumskompis Nikita (bara namnet). Eller den här: "Hell, jag tycker inte att Leo, jag menar professorn, är sig riktigt lik från i somras. Det är liksom något ... jagat över honom, don't you think?"
Det vore en sak att skriva så ifall romanfigurerna var från England men befann sig i Sverige och försökte prata svenska men fick ur sig en och annan fras på engelska. Men som det är nu funkar det inte. Det blir bara dåligt. Dessutom finns det alldeles för många anglicismer i meningsbyggnad och idiom.
Och sedan är det Majas underliga reaktioner på spökerierna. Vid ett tillfälle biter hon sig i läppen och börjar blöda och Hellberg beskriver i ett halvt stycke hur blodet kontrasterar mot den vita, darrande handen som hon slagit för munnen. Det är tjatigt, hackigt och babbligt utan ett flöde. Romanidén är bra men jag tycker inte genomförandet fungerar.

Det märks inte minst i scenerna som ska återge lektionerna och samtalen med professorn. Jag har själv harvat mig igenom diverse konstskolor under många år och jag har då aldrig hört sådana taffliga resonemang och diskussioner som man får läsa i Döden på en blek häst. Konsten och det konstnärliga uttrycket diskuteras på en nivå som ligger långt under till och med den mest grundläggande och det blir helt enkelt inte trovärdigt.

Jag skippar Hellberg och återgår till Stephen Kings andra noveller (har bara hunnit läsa den första och längsta, vilken var oerhört välskriven om än lite överdriven och verklighetsfrämmande på visa punkter...) i Full Dark, No Stars. Han kan skräck, han.

5 kommentarer:

Danette sa...

jaha ja. Jag har själv tänkt att Styggelsen lät spännande, men om bok två är så dålig så tror jag att jag får hoppa över ettan också. Jag har fullt förtroende för dig kära Inkling, och skall istället ta itu med Susan Hill!

Helena (Dark Places) sa...

Men oj! Så pass? Jag läste Döden på en blek häst i bilen från Stockholm till Västergötland (mycket passande med tanke på huvudpersonens bakgrund) och tyckte den var rätt trevlig. Inte lika otäck som Styggelsen, men en bra historia och helt okej utförande. Sedan är jag hopplöst svag för Oxford också (åkte dit på språkresa som sjutton år och lämnade kvar anglofilhjärtat) vilket säkert påverkar. Men intressant att vi haft så diametralt olika uppfattningar när vår smak så gott som alltid brukar överensstämma!

Inkling sa...

Men vissa tycker att den är bra, Danette. Du kan ju kanske testa den...Men tack för förtroendet...

Ja, visst är det konstigt? Men jag tyckte att den var tafflig både storywise (upplösningen - hallååå?) och språkmässigt. Meningarna är bökiga och klumpiga och som sagt - jag blir helt sjuk av de engelska fraserna som är insprängda i texten. Och livet på konstskolan... Icke trovärdigt för fem öre, som sagt.
Men man kan inte tycka samma jämt!

snowflake sa...

Det var värst, kul att nån tycker annorlunda efter så många positiva recensioner jag sett. Det tar ner förväntningarna.

Inkling sa...

Ja, jag kan liksom inte fatta att så många gillar den. Den är så svajig och osammanhängande och sökt... Jag hade hyfsat höga förväntningar men de kom på skam efter bara ett par sidor och jag undrade vad katten jag hade i händerna... So, prepare!