Krokus och pärlhyacint och nytt från BBC

Lika mycket som jag älskar julen och längtar dit under november och december, lika starkt längtar jag efter att lägga allt bakom mig när väl annandagen är till ända. Ner med adventstakar, pynt och röda dukar. Fram med gröna och gula ljus, vita dukar och pärlhyacint i kruka.

Jag vet. Det är inte ens januari, men sådan är jag. Är alltid långt före verkligheten. Men hittills har det gått bra och jag gillar att kunna längta, släppa loss drömmar och tankar på vår och ljusa morgnar och kvällar.

Och det är enkelt att fantisera om vår när det knappt varit en enda frostnatt i vinter (här nere i Skåne, that is) och man hör koltrasten drilla en solig decemberförmiddag. Det kommer säkert något bakslag med arktisk kyla och snö i februari, men strunt samma.

Gårdagen bjöd på ny tv-serie från BBC på Svt; South Riding. Man blev väl inte helt överraskad av själva storyn (inte hittills i alla fall) men ändå. En bra historia, välgjort, välspelat och himmel vad sugen jag blev på att tona håret rött. Jag var rödhårig hela min ungdom och visst är det något visst med rött hår när man är blekfisar som jag och Anna Maxwell Martin...

Den trettonde historien är lika trevlig den här gången som för fyra år sedan. Något förutsägbar, men bra. Trevlig. Underhållande, med mysig miljö och allt en anglofil kan önska sig.

Men vad katten ska jag läsa imorgon när sista sidan är läst? Ständigt dessa problem...

Min favorit från South Riding: en poet i vardande, Lydia Holly

Strålande jul

Yours truly har råkat på värsta förkylningen i mannaminne (nåja, mitt i alla fall) och har varit hemma i tre dagar för att kurera mig. Feber och snuvighet är nästan borta (medelst het dryck med citron, ingefära och honung samt nässköljning = oslagbara vapen mot förkylningsbaciller), nu återstår heshet och hosta. Men inget ont som inte har något gott med sig. Jag har kunnat ligga och läsa utan dåligt samvete eller vetskapen om att jag borde göra ditten eller datten.

Igår läste jag Den bortglömda konsten att bevara en hemlighet, vilken jag varit sugen på att läsa om ett bra tag. Och den var just så bra som jag mindes. Igår kväll plockade jag fram Den trettonde historien, också en bok jag tänkt läsa om. Den var en så trevlig upplevelse för fyra år sedan och det verkar inte bli sämre den här gången. Visst är den ett hopkok av gotiska klassiker och mysiga sympatiska (och omysiga osympatiska) karaktärer, men ändå. A good read. Ska den där Diane Setterfield inte skriva något nytt, förresten? Eller var hon bara ett one-hit-wonder?

Idag börjar jag bli människa igen och har ägnat förmiddagen åt att klä granen. Och som jag klätt den! Inte en enda kula, kotte, girland eller garntomte ligger kvar i lådan. Allt - allt säger jag - sitter på granen till lilla kattens stora förtjusning. Han sitter under den, dricker ur julgransfoten och spanar uppåt mot kulorna med öronen rakt upp. Hoppas bara att det inte blir så här:

Jag önskar så att jag kunde känna doften av nyhuggen gran men luktreceptorerna tycks vara lite bedövade efter all snytning och nässpray. Men - det kommer väl, hoppas jag! Doften av hyacint kan jag i alla fall förnimma - den i min bok allra mest signifikativa juldoften.

På julafton hoppas jag finna de här klapparna under granen, men som vanligt är man väl bäste dräng själv och får fynda på mellandagsrean ...

All I want for Christmas is Jackson Brodie

Hurra! Svt ska visa filmatiseringen av Kate Atkinsons Case Histories med Jason Isaacs i huvudrollen. Den 29 december kommer första avsnittet under namnet Brottsplats Edinburg och jag kommer att sitta bänkad i soffan och tänker inte låta mig störas av något eller någon.

Samma förutsättningar gäller när man visar en Downton Abbey julspecial den 30 december.

Det är inte så dumt med långhelger när tv köpt in så pass bra program att man kan bosätta sig i tv-soffan.

Resten av Svts julprogram kan man hitta här.

Kreation och rekreation

Idag tillbringade jag min lediga dag på ett högst nöjsamt och avkopplande sätt. Två olika slags pepparkakor har jag gjort - den ena degen ligger fortfarande och slaggar i kylen men den andra ligger i form av en stor hög kakor på bänken i köket och doftar knäck och mandel. Så har jag lyssnat på Kates 50 Words for Snow hela dan (varje låt är cirka tio minuter - oh joy! tycker jag som älskar långa låtar. Om de är bra), läst femtio sidor i Syskonmakaren (såå himla bra, trevlig och rörande), strukit och lagt ut juldukar och satt fram röda kulljusstakar i trä samt gosat med katterna.

Inatt ska det snöa mer, tydligen. Ja ja. det är ju väldigt vackert och stämningsfullt och jag har inget emot snön i sig. Bara det inte blir kallare så här. Typ noll är alldeles lagom och man slipper huttra både ute och inne.

Prova mina pepparkakor! Minns inte varifrån receptet kommer, men de är urgoda.

Skurna mandelpepparkakor

Drygt 1,5 dl farinsocker

1 dl ljus sirap

175 g smör

0,75 msk kanel

0,5 msk nejlika

0,5 msk torkad malen ingefära

1,5 dl skållad ganska fint hackad mandel

6 dl vetemjöl

1 tsk bikarbonat

Smält smöret och blanda i farinsocker, sirap och kryddor och sjud ihop. Låt svalna. Rör ner mandeln, sikta ner mjöl och bikarbonat och rör ihop till en fast smet. Låt vila i rumstemperatur i en halvtimme och forma rullar och lägg dem i smörpapper och lägg in i kylen. Låt vila ett par timmar. Skär i tunna skivor (1-2 mm) och grädda i 175° i 7-8 minuter mitt i ugnen. Låt svalna på plåten (plant).

Enjoy!

Lovebombing

Idag passar 50 Words for Snow extra bra eftersom den första snön just föll utanför mitt fönster.

She never lost it, she was only lost for a while

Med bävan satte jag på Kate Bush nya album 50 Words for Snow när jag kom hem. Men det räckte med två sekunders lyssnande för att släppa oron och inse att damen ifråga fortfarande kan skapa magi och få mig att vaggas in i musikaliska underligheter och underbarheter. Det beror förmodligen till större delen på att det är Kate och ett piano som dominerar på skivan. Jag känner igen flickan som spelade in The Man with the Child in his Eyes för trettiofem år sedan och som fick mig att fullständigt kapitulera och ge mig hän åt livslång dyrkan. För jag älskar det här, jag älskar fortfarande Kate.
Visserligen gör hon inte riktigt lika starka låtenheter, så att säga, men stämningen och magin är densamma som alltid och på 50 Words for Snow anar man ekon av The Ninth Wave (b-sidan av Hounds of Love-albumet), A Sky of Honey (andra skivan på Aerial) och inte minst The Kick Inside. Igår kväll var jag så inne i musiken och borta i frostnupna, vita tankar att min arma pojkvän frågade om det var något som hänt när han ringde. Nejdå, jag lyssnar bara på lite musik, svarade jag.
Men det är verkligen inte vilken musik som helst. Det är magi på högsta nivå.
Sedan hade jag ju definitivt älskat 50 Words for Snow ännu mer om Kate strukit Elton Johns medverkan och sjungit verserna på Snowed in at Wheeler Street själv, men ingen är ju fullkomlig. Däremot är Kates son Berties medverkan på första spåret (herregud, det där lät som Kaj Kindvall från ett Discorama anno 1979) riktigt fint och han sjunger som en gosse i kyrkokören. Rent, ljust och väldigt innerligt. Äpplet har inte fallit långt från trädet alls.
Alla de hemska mixarna av gamla låtar på Director's Cut är förlåtna och begravda djupt i minnets dolda mylla. Med nya skivan visar Kate att hon fortfarande är Kate och inget tossigt före detta geni som fått en släng av alzheimer. Hon fick bara en liten knäpp men nu är hon tillbaka och jag är så tacksam för det. Tack.


Se fler av Kates fantastiska videos på Kate Bush Music Channel på YouTube.