Åtta saker om mig

Utmaningar och annat av skicka-vidare-karaktär är jag inte mycket för. Det är inte Helena heller, och just därför antar jag hennes utmaning att göra en lista på åtta fakta om mig själv, som jag inte redan brett ut mig om här.

1. Jag avskyr att prata i telefon. Ringer sällan upp andra och hoppar gärna över att svara när det ringer. Har naturligtvis nummerpresentatör...

2. Gick från Starlet till Femina och Damernas Värld när jag var 11 för att jag blev så modeintresserad. Jag visste allt om hudvård, Kenzo och Vidal Sasson när jag var tolv, och drömde om att bli designer.

3. Jag är född samma dag som Gunnar Ekelöf dog.

4. En mans hår är helt avgörande för hans attraktionskraft. Vet inte vilket som är värst - rakat (upp till 1 cm), page eller dreadlocks. Så avtändande. Jag gillar inte långt hår på killar heller, men lite längd; något att ta tag i liksom - det vill jag ha.

En snubbe med hår att ta tag i. Aiden Gillen. Me like.

5. Jag gjorde hål i öronen (själv) och började tonade håret rött (själv) när jag var 13 bara för att likna Kate Bush. Jag tycker fortfarande att hon är coolast.

6. Är utbildad zonterapeut och hade eget företag i några år men orkade inte med allt gnäll från kunderna (plus att det var fysiskt tungt). Många verkade inte vilja bli friska utan hade identifierat sig med sin sjukdom. Alltså stängde jag butiken och började göra något jag verkligen ville göra: plugga litteraturvetenskap.

7. Har inte vågat se Blairwitch Project sedan jag flyttade till landet och tar skogspromenader flera ggr i veckan. Synd, eftersom det är en av de bästa skräckisar jag sett.

8. Är extremt ljud- och ljuskänslig och sover oftast med både öronproppar och ögonmask.


That's all folks. Haka på, den som vill!

Stilsäker

Den här killen kan få det mesta från träningsoverall till morgonrock att se snyggt ut. 

Jag svär, baby. It's this big.

De översta bilderna är tagna av John Dominis för LIFE Magazine, finns här.

Arktisk hjältinna

Hur mycket jag än tycker om miss Marple, Puck Bure, Vera Stanhope, Evie Oliver och Ruth Galloway finns det helt klart hjärterum för fler tuffa och originella hjältinnor. Den senaste heter Edie Kiglatuk och är bosatt på Umingmak Nuna, det vill säga Ellesmereön i Norra Ishavet, strax väster om Grönland.
Jag vet inte varför, men det är något med arktisk miljö som jag bara inte kan motstå. Jo, förresten jag vet precis varför. Kylan, isen, havet och snön gör mig livrädd. Det är den absolut gräsligaste och mest skrämmande miljö och klimat jag kan tänka mig, men ändå är jag sjukt fixerad vid Arktiska (och Antarktiska) upptäcktsresande och skildringar, romaner och foton från de här bistra områdena.
Jag tror jag blev varse min fascination när jag såg Ingenjör Andrés luftfärd och fylldes med fasa inför deras planer och vad som sedan hände. Jag menar: tänk! Vilken mardröm!
Några av mina favoritböcker har detta kyliga tema. Michelle Pavers Evig natt, Susanna Jones When Nights Were Cold och inte minst Amy Sackvilles mästerverk Still Point.
I Där ingen har gått är miljöbeskrivningen lika skräckinjagande som den av vad folket stoppar i sig. Sälköttsgröt till frukost? Inte det? Jäst valrosstarm? Blodsoppa? När de äntligen hittar något smarrigt att äta - röding - smaskar de i sig huvudet först och framför allt delikatessen ögat.
Okej, men frånsett den i mina ögon vidriga matkulturen inuiterna har, är romanen svinspännande, välskriven och underhållande. Och bildande, faktiskt. Författaren Melanie McGrath är från England men har bott i Arktis så hon lär veta vad hon pratar om när hon beskriver livstil och kultur. Att leva i en sådan kyla ("det var milt och behagligt, bara 20 grader minus", typ) måste påverka en människa, kynnet, sättet, känslor och tankegångar - hur man ser på världen. Det är väldigt intressant att fundera på.

Hur som helst, Edie är björnjägare och vildmarksguide och under en tur med några jägare blir en av dem skjuten och det blir utgångspunkten för en svindlande intrig som Edie inte kan låta bli att reda ut.
McGraths coola (sic!) hjältinna har drag både av Elly Griffiths egensinniga Ruth Galloway och Peter Höegs orädda Smilla, men är för övrigt helt sin egen.
Som väl är ska det dyka upp fler böcker om Edie, men innan dess - läs den här!

 

Långsamt, tveksamt och kanske inte på riktigt

Jovisst, sommar och sol - fnys! Den här sommarens (och vårens) väderlek tänker jag förbigå med tystnad.
Men läst har gjort, om än inte ute i solen på en filt i gräset - fast det har ju också hänt. Till och med stranden har jag legat och läst på. Jag har läst Belinda Bauers Mörk jord (mycket bra) och Skuggsida (mindre bra), Ett par myspusiga Erica James-romaner från 90-talet, Susanna Jones When Nights Were Cold (superbra, sufragetter och äventyrerskor i England i början av 1900-talet), Carol Goodmans Ghost Orchid samt ett antal gamla sköna Ruth Rendell-thrillers. Och just nu är det Lisa Ungers Darkness, My Old Friend vilken är helt lysande.

Att skriva här har känts helt främmande och ointressant och det gör det väl egentligen fortfarande. Jag får se hur det blir, ibland tappar jag sugen och ibland hittar jag den igen.

Allt har sin tid.