Vilsegången Goodman

När jag väl accepterade Carol Goodmans Incubus för vad den var (tantsnusk med övernaturliga inslag) - och inte vad jag hoppades att den skulle vara (ännu en spännande mysrysare i akademisk miljö) - tyckte jag att den var helt okej. Åtminstone så pass okej att jag ville läsa uppföljaren Water Witch.
 Ja, vad kan man säga? Redan på första sidan dyker demonälskaren Liam upp i Callies drömmar och i nästa nu knackar damerna från Fairwick College upp och behöver Callies hjälp att slussa in halvstora vattennymfer till Faerie och sedan är cirkusen igång.
Den ganska enahanda erotiken kan jag stå ut med, men vad jag inte klarar av är huvudpersonen Callies enfald. Hon tabbar sig hela tiden och är allmänt tanklös, och utläggningarna om skor och badoljor och liknande chick lit-ingredienser kunde jag verkligen vara utan.
Water Witch blir som en underlig blandning av Lynn V Andrews Medicine Woman (new age-klassiker) och nyss nämnda chick lit. Och lite True Blood och Twilight.
Urd, Skuld och Verdandi dyker upp och all världens folklore och mytologi mixas friskt. Jag tycker att det blir lite väl mycket av allt, helt enkelt. Det funkar inte. För mig.

Efter hundraåtta sidor lade jag ifrån mig boken och jag längtar istället våldsamt efter De döda språkens sjö-Goodman. Måtte hon snart komma tillbaka från irrfärderna i Faerie.

Innehållet är precis lika dumt som omslaget.  

Goda nyheter

Hittade det här på fejan imorse. Good news indeed!

Blekt och blodlöst

När jag läste om Andrea Arnolds inspelning av Wuthering Heights blev jag mest förbannad. Nej, Heathcliff är inte svart. Nej, man sa inte "fuck off" på 1700-talet. Nej, flickor hade definitivt inte byxor på sig vid den tiden.
Emellertid lånade jag hem filmen i veckan och den var faktiskt ännu sämre än jag förväntat mig, fast på ett annat sätt. Jag tycker den är vackert filmad och egentligen är det helt okej att Heathcliff spelas av en svart skådespelare (James Howson) eftersom det förmodligen bara ska förstärka hans utanförskap och utsatthet. Det som jag reagerar på är hur blek och blodlös filmen är. Jag menar, Wuthering Heights är ju en av tidernas mest passionerade kärleksromaner, men det här känns bara som en enda lång gäspning. Kanske beror det på skådespelarna, jag vet inte. Den enda av dem som har något slags uttryck i ansikte och säger något med ögonen är Catherine (Kaya Scodelario) men alla de andra ser faktiskt mest ut som uttråkade zombies.

Och så är det förstås det här med att skriva om och ändra på själva storyn. Varför - varför? Och vart tog slutet av romanen vägen? Det är ju den kanske viktigaste pusselbiten i berättelsen om Cathy och Heathcliff eftersom det hat och de missförstånd som finns mellan Heathcliff och Cathy och familjen Linton, där löses upp och vänds till kärlek. Catherines dotter Cathy (en aning fantasilöst) gifter sig ju med Heathcliffs och Isabellas sjuklige son Linton, och blir vän med Hareton som hon när Linton avlidit planerar att gifta sig med. Men i filmen missar man hela försoningskapitlet och det urlakar och ändrar ju på hela berättelsen.
Oh well. Det är väl bara att acceptera att varken Wuthering Heights eller Jane Eyre kommer till sin rätt i filmformat och istället plocka fram boken och låta filmen utspela sig i fantasin.