Vilsegången Goodman

När jag väl accepterade Carol Goodmans Incubus för vad den var (tantsnusk med övernaturliga inslag) - och inte vad jag hoppades att den skulle vara (ännu en spännande mysrysare i akademisk miljö) - tyckte jag att den var helt okej. Åtminstone så pass okej att jag ville läsa uppföljaren Water Witch.
 Ja, vad kan man säga? Redan på första sidan dyker demonälskaren Liam upp i Callies drömmar och i nästa nu knackar damerna från Fairwick College upp och behöver Callies hjälp att slussa in halvstora vattennymfer till Faerie och sedan är cirkusen igång.
Den ganska enahanda erotiken kan jag stå ut med, men vad jag inte klarar av är huvudpersonen Callies enfald. Hon tabbar sig hela tiden och är allmänt tanklös, och utläggningarna om skor och badoljor och liknande chick lit-ingredienser kunde jag verkligen vara utan.
Water Witch blir som en underlig blandning av Lynn V Andrews Medicine Woman (new age-klassiker) och nyss nämnda chick lit. Och lite True Blood och Twilight.
Urd, Skuld och Verdandi dyker upp och all världens folklore och mytologi mixas friskt. Jag tycker att det blir lite väl mycket av allt, helt enkelt. Det funkar inte. För mig.

Efter hundraåtta sidor lade jag ifrån mig boken och jag längtar istället våldsamt efter De döda språkens sjö-Goodman. Måtte hon snart komma tillbaka från irrfärderna i Faerie.

Innehållet är precis lika dumt som omslaget.