I Kulturnyheterna häromveckan recenserade Per Sinding-Larsen - en man vars omdöme jag synnerligen respekterar - en nyutkommen cd av debutanten Anna von Hausswolff. Klipp visades, musiksnuttar spelades och jag blev totalsåld. Förhäxad, hypnotiserad.
I senaste numret av musiktidningen Uncut finns en lång artikel om hur min all time heroine Kate Bush påverkat andra musiker. Under åren har jag tyckt det varit ganska tröttsamt att höra hur diverse halvbegåvade sångerskor jämförts med denna gudinna, exempelvis den i mitt tycke urtrista Tori Amos - bara för att de spelar piano och sjunger okonventionellt - men när man hör hur Anna von Hausswolff sjunger, hur hon använder rösten som ett instrument, kommer man inte undan tankeassociationen.
Kate
För mig sällar von Hausswolff sig till den exklusiva skara av sjukt musikaliskt begåvade musiker med starkt röst de spelar på där förutom Kate Bush också Joanna Newsom befinner sig och även P J Harvey på skivan White Chalk. Den sistnämnda har dock inte samma vackra röst, även om hon använder den på samma sätt som de andra.
På youtube kan man se The Tram Sessions, där Anna von Hausswolff sitter på spårvagnen och sjunger. Cool, superbra. Hennes musik är svart som Harveys White Chalk-skiva, vacker som Kate Bush och rösten är stark, egen och med risk för att låta patetisk: otroligt uttrycksfull. Den går rakt in i magen på en. Och framför allt är hennes musik melodisk. Lika lite som jag tycker om fragmentariska romaner, tål jag atonal och tja, omelodisk musik. Men von Hausswolff skriver låtar man kommer ihåg, melodier.
Debutalbumet Singing From The Grave kom förra veckan. En stjärna är född. Missa henne inte.
Favoriter på albumet är Move on, Pills och The Book.
2 kommentarer:
Gillar verkligen att läsa om när du skriver om musik, har von Hausswolf på spotify nu. Tack för tipset.
Vad roligt! Jag kan inte så mycket om musik, men älskar den. Kul att du gillar Hausswolff.
Skicka en kommentar