There are all kinds

Tillbaka på jobbet efter semestern får man en smärre chock av vissa låntagarnas pretentioner. En kvinna ringde igår från en förskola. En bok hade kommit bort, de kunde absolut inte hitta den och de hade fått en räkning. Men måste de verkligen betala för boken? undrade kvinnan. De hade sluppit förut när böcker kommit bort. Det är ju så svårt att hålla reda på alla böcker på en förskola, menade hon. "Eeh ... jo, det förstår jag, men man måste ju lämna tillbaka de böcker man lånar, annars blir man ersättningsskyldig. Det är så det brukar fungera på bibliotek", sa jag och hörde i luren hur hon surnade till.

En annan kvinna skulle åka på semester och kom med famnen full av relativt nyutkomna böcker. "Kan jag få dem på sommarlån?" undrade hon. "Vi har egentligen inte sommarlån, men jag kan ge dig sex veckors lånetid istället för fyra", svarade jag. "Jaha. Kan jag inte få ha dem till den 30 augusti?" "Nej, det blir ju två månader", sa jag. "Men till den 27, då?" Suck. "Du kan ju alltid ringa och låna om dem när lånetiden närmar sig sitt slut" föreslog jag. Kvinnan stirrade på mig. "Men jag ska ju på semester!" utbrast hon som om jag var helt galen som trodde att hon skulle ha tillgång till telefon under sin ledighet på två månader. Oh, well. Tanten fick sex veckors lånetid.

Men allt är så klart inte elände på bibblan - långt ifrån - för naturligtvis finns det ljuspunkter i det sommarsvettiga mörkret. Till exempel en flicka på elva-tolv år som igår kom med en gammal bok från sin farmor och ville ha fortsättningen. Vilken boken var? Gårdarna runt sjön av Anna Sparre*. Är det inte helt underbart? Hon hade varit hos sin farmor vid havet och inventerat dennas bokhylla och fastnat i den här gamla bygderomanen och kunde nu inte få nog. Hon gick hem med ett lyckligt leende och famnen full av Sparre-romaner. Det finns hopp, också för den yngsta generationen.

Min egen sommarläsning går i ett behagligt långsamt tempo. Varje kväll öppnar jag boken men det är inte säkert att jag orkar läsa ett ord innan ögonen faller ihop. Minette Walters skriver ibland väldigt bra, och hittills är Kameleontens skugga riktigt bra och välskriven. För övrigt njuter jag av sol, värme och lata dagar - de jag inte jobbar - på filt i gräset med bok över näsan.

*Birgit Sparre menar jag förstås.

Allmän serviceinrättning

Läser hos Arga bibliotekstanten hur folk (ja, man måste få generalisera ibland) tycker att biblioteket ska stå till tjänst med precis allt och vara ett slags allmän serviceinrättning. Häromdagen kom en jeppe som tillhör något slags flummig djurvänlig rörelse i stan in och lämnade en bunt affischer och broschyrer. "Ni kan väl sätta upp ett par av de här", bad han. Visst, men resten då? Jo, dem skulle en annan djurvän komma och hämta om ett par dagar. Jag såg frågande på honom, men han missuppfattade min undrande min. "Ja, hon heter NN", förklarade han.

Visst, lämna bara in era grejer på bibblan så överlämnar vi dem åt era kompisar. Vi har ju inget annat att göra och har förstås massor av plats där bakom disken åt era pinaler som ni själva inte pallar leverera.

Igår kom en kvinna med beskäftig min in och frågade om vi hade polletter till toaletterna som finns utanför. Det är inte bibliotekets toaletter utan en allmän bekvämlighetsinrättning som hör till kulturhuset, vilken alla kan använda mot att de stoppar in två kronor. "Ja visst, har vi det. Fungerar inte toaletterna?" frågade jag. "Jo, det hoppas jag. Ger ni inte biblioteksbesökarna polletter? Det gör ju kaféet här intill?" undrade kvinnan. "Nej, vi ger inte låntagarna polletter" svarade jag. "Men ... har biblioteket inte skyldighet att tillhandahålla en toalett?" "Nej", sa jag och log milt och j-igt nöjt.

För varför skulle just bibblan se till att deras kiss- eller ännu värre-nödiga besökare ska spara in hela två spänn? Vi har en toalett inne på barnavdelningen - för barn - men annars räknar vi faktiskt med att vuxna människor kan punga ut med den ofantliga summan två kronor eller knipa ihop tills de kommer hem. Kvinnan snörpte ihop munnen, fnös och vände på klacken och skyndade iväg ut ur bibblan, skitsur.

Det är inte lätt att hålla reda på alla snygga danskar

Satt på jobbet, lite sysslolös och sur för att jag inte kunde vara ute i solen istället (därav gnäll på petitesser), och kollade i senaste reklambladet från Science Fiction Bokhandeln. Jag förfasades först över en bild på Bella och Edward från Twilight, där han håller henne i famnen, hon lutar sig bakåt och skulle förlora balansen ifall han inte höll henne, han har blicken fäst på hennes uppåtvända hals medan hon har blicken i fjärran och ser allmänt avstängd och blasé ut.
Vilken j-a tråkig bild av ung, passionerad kärlek.


Vidare förfasades jag av hur dåligt folk som har som arbete att skriva skriver. Hör här vad det står om en dvd med Vägen (dock inte i katalogen utan på SF Bokhandelns hemsida): "Världen är i stort sett död efter en trolig klimatkollaps". Vad menas? Är en klimatkollaps trolig? Är skribenten miljöexpert? Klimatexpert? Eller menade han/hon kanske att världen i Vägen i stort sett är död, troligen efter en klimatkollaps?

Jodå, svenska språket kan minsann vara lite knepigt ibland. Var man placerar orden i meningen får olika betydelse i slutänden, nämligen. Vad får de lära sig i skolan nuförtiden?
(Därmed inte sagt att min egen grammatik är felfri - men så får jag inte betalt för att uttrycka mig i skrift heller.)
Fast roligast i SF Bokhandelns katalog var att det står så här - också i texten som rör Vägen:
"Mads Mikkelsen är mycket bra som fadern". Ha ha ha! Dansk som dansk, eller?

Reaktionära jag blickar bakåt. Och suckar djupt...

Jag har ingen vidare tid och ingen vidare lust att skriva här, så det blir sparsmakat och sporadiskt framöver.

Detta regniga juni ser jag på House of Eliott på dvd och häpnar över hur bra det är. När det gick på tv tittade jag bara då och då på det, men eftersom jag alltid älskat tjugotalskläder tyckte jag väldigt mycket om den. Tjugotalet och fyrtiotalet har ända sedan jag var barn fört en tyst kamp inom mig och jag har alltid haft svårt att bestämma mig för vilket årtionde som är snyggast - modemässigt alltså. Jag har kommit fram till att kläder från tjugo- och trettiotalen är mer eleganta än fyrtiotalets, men ändå föredrar jag nog fyrtiotalsstilen. Jag gillar midja, lite axlar och klumpiga skor. Och frisyrerna. Jag trivs inte i shinglat eller bobbat hår. Not my style at all. Men de där klockhattarna man hade på tjugotalet...

Åh, vad underbara de är! När jag gick i nian sydde jag klänningar med nedhasad midja. Jag minns en som jag till och med satte dragsko på höften på. Det var väl inte helt lyckat eftersom den var i lite stel, men tunn, bomull, men ändå. Jag var helt ensam om det.

Sedan har vi ju tiotalet med höga kragar, spetsblusar, breda skärp, kamébroscher och de där smala, eleganta kjolarna... Suck. Och vad har vi nu? Leggings i jeanstyg (the horror!), converse och tunikor i billiga, sladdriga tyger. Man kan bara förfasa sig och känna förståelse för Jean Marsh, en av upphovskvinnorna till favoriten Upstairs, Downstairs (Herrskap och tjänstefolk), som också ligger bakom House of Eliott, och hennes fascination för svunna tider. Vad kan man säga? Kvinnan är ett geni.

Första säsongen av Huset Eliott är avklarad och den andra ligger och väntar. En box med fyra filmatiseringar av Minette Walters kriminalromaner ligger också nyinköpt på min hylla. Dvd-boxar är perfekt när det regnar och man bara vill gå i ide tills det blir sol och varmt igen.

Vad gäller läsning, så är den en ren regrediering för mig just nu. Efter Ulvenstam och Thorvall är det Mary Wesley som ligger på nattduksbordet och ett par Lotta-böcker har också slunkit ner. Det är mycket troligt att Maria Gripe kommer attDet är således inget nytt och spännande som jag tar itu med, utan bara ren tröst, nostalgi och mys som gäller, därav (det naturligtvis felaktiga) användandet av termen regrediering. Min intellektuella utveckling går knappast framåt just nu.

Men det känns helt okej och framför allt mycket lämpligt. Jag jobbar i trädgården, slappar och samlar krafter inför den mörka årstiden och höstens boksläpp.

Tidlöst kloka tankar i juni

Jag ligger på en filt i solen och latar mig, njuter och läser. Det är ömsom Lars Ulvenstams Ulvens sommar, där alla hans Sommarprogram finns med, ömsom Kerstin Thorvalls Tala mer om det, som är en samling krönikor från sjuttiotalet. Inga romaner. Jag har försökt. Lånade hem Sadie Jones Små krig och Anne Tylers Ett amatöräktenskap, men jag har inte ens öppnat dem. Det får bli senare i sommar. I Kerstin Thorvalls bok hittade jag den här fina krönikan som passar så fint nu när pionerna knoppas.

Pionerna. Först är de hårt knutna. Som mycket små barns händer. Man kan inte riktigt se vad de kommer att få för färg. De är runda små bollar inne bland de stora, mörkt gröna bladen. Sen slår de ut. Eller snarare. En morgon när man vaknar, så har de slagit ut, och man vet inte om det gick fort som en explosion - eller om bladen

smög sig ut. Men nu är de här. De är rent och klart skära och jag vet ingen färg som är så lätt, så svävande som de just utslagna pionernas. Det är som att se på ett poem. Eller den rodnande hjältinnan ur en roman för länge sedan. Då oskulden och aningslösheten var unga flickors vackraste egenskaper.

Mot denna ömtåliga skönhet verkar bladen nästan oanständigt livskraftiga. De tränger sig på, de vältrar sig över blommorna i obändig virilitet. Men de unga skönheterna är förvånansvärt starka. De lyfter triumferande sina huvuden och blir ännu mer lysande. Samtidigt slår de ut bladen lite mer, går ifrån ungflicksstadiet in i sin fulla blomning. Hisnande vackra och mycket medvetna om det. Doften de sänder ut är söt och sövande. Färgen är hela tiden ren och fulländad. Kanske är det bladens mörka gröna, som ger skimret omkring blommorna. Kontrasten mellan ljus och mörker.

Gradvis blir nu blommorna större, ännu mer utmanande. De riktigt skriker ut: "Titta på mig då! Se så vacker jag är."

Men redan nästa morgon kan de ha gått över gränsen. Öppnat sig en aning för mycket. Så att man ser att längst inne i det skära är de honungsgula. Bladen börjar se lite slarviga ut. Som en vacker klänning när den dansat hela natten.

Och nu när blomman avslöjar sin innersta hemlighet, är det som om den skulle tappa alla sin stolthet. Den fläker upp sig för alla som vill se den. Den bjuder ut sig. Blir stor och grov och vulgär. Fortfarande är den ju vacker. Men desperat, överdrivet. Och var och en kan se att undergången är nära.

Pionernas slut är smutsigt och skamlöst.

De underbara skära bladen ligger brunfläckade på marken. I stora, skräpiga drivor som man sparkar undan med fötterna.

Ingen blomma är som pionen. Ingen blomma lever lika intensivt, överdådigt och utmanande. Ingen är så laddad med erotik och öppen sexualitet.

Pionerna gör mig andfådd och upphetsad. Jag vill ha dem i stora bunkar överallt och bli berusad av doften.

Jag har skrivit en dikt om att jag skulle vilja vara en skär pion. Och våga leva lika storslaget, kompromisslöst och oblygt. Utan rädsla för sönderfallet och döden.

Så kan jag längta till pionerna. Samtidigt som jag är skrämd av dem. För just det jag älskar hos dem.

Annat är det med pelargoniorna, de som står i långa rader i mitt köksfönster och blommar från april till oktober.

Hos pelargoniorna finns ingenting skrämmande. De är strävsamma och anspråkslösa. De är vackra. Men de prålar inte. De bjuder inte ut sig. De är inte äventyrliga. Pelargoniorna går aldrig till överdrift. De är lagom. De får inte hysteriska utbrott. De förvandlas inte från kväll till morgon (som pionerna). Man vet var man har dem.

Pelargonior är trygghet. Så länge de står där och blommar kan ingenting riktigt ont hända mig. När jag ser dem, tror jag att det nog ska ordna sig ändå.

De talar om för mig att bara man är hel och ren så går det bra för en.

Pionerna och jag vet att de ljuger.

Men ibland behöver man höra sådant ändå.

På hösten klipper jag ner pelargoniorna och sätter dem i källaren. Där står de över vintern och klagar inte. I mars tar jag fram dem. De är torra, döda pinnar i torkad jord. Jag vattnar. Jag luckrar upp jorden. Jag sätter dem i söderläge.

Efter någon vecka börjar det spricka ut små gröna skott. Efter en månad är de fulla med saftiga och gröna blad.

Jag skulle vilja vara som en pelargonia. Lika livskraftig, hederlig och trivsam.

Så pendlar mitt liv mellan pionernas våldsamma livslust och pelargoniornas

försiktighet. Undra på att jag blir trött ibland.

Och så lite från Lars Ulvenstam, denna kloka eftertänksamma människa som jag alltid, också när jag var ganska ung, tyckte om att höra i Sommar.

Kan man vara glad åt lite, så har man mycket att vara glad för. En trädgård och några böcker, då har jag det gott. Det är paradiset, bokstavligen.

Det tar tid att anlägga en gräsmatta [...]. Men du ska ge dig tid att ligga på henne också. Och att sitta i skuggan under plommonträdet och fundera också. Utan jäkt och måsten. Tid för muntra samtal efter middagen. Tid för glädjen att leva och glädjen åt andra människor. [...]

Folk har svårt att sitta ner och grunna nu för tiden. [...] Den moderna människans klocka är ett digitalur [...], det är den fartfyllde mannens ur. Men digitaluret är också den jäktade, sammanhangslösa människans klocka på något sätt. Det finns inget föregående ögonblick, ingen kontinuitet eller lugnt flyt.

Två mycket olika, men också mycket kloka, människors reflektioner - som passar så bra att läsa i solen en dag i juni, medan syrénerna sprider sin väldoft och sommaren precis tagit sin början och livet står och darrar av förväntan.