onsdag 30 juni 2010

There are all kinds

Tillbaka på jobbet efter semestern får man en smärre chock av vissa låntagarnas pretentioner. En kvinna ringde igår från en förskola. En bok hade kommit bort, de kunde absolut inte hitta den och de hade fått en räkning. Men måste de verkligen betala för boken? undrade kvinnan. De hade sluppit förut när böcker kommit bort. Det är ju så svårt att hålla reda på alla böcker på en förskola, menade hon. "Eeh ... jo, det förstår jag, men man måste ju lämna tillbaka de böcker man lånar, annars blir man ersättningsskyldig. Det är så det brukar fungera på bibliotek", sa jag och hörde i luren hur hon surnade till.

En annan kvinna skulle åka på semester och kom med famnen full av relativt nyutkomna böcker. "Kan jag få dem på sommarlån?" undrade hon. "Vi har egentligen inte sommarlån, men jag kan ge dig sex veckors lånetid istället för fyra", svarade jag. "Jaha. Kan jag inte få ha dem till den 30 augusti?" "Nej, det blir ju två månader", sa jag. "Men till den 27, då?" Suck. "Du kan ju alltid ringa och låna om dem när lånetiden närmar sig sitt slut" föreslog jag. Kvinnan stirrade på mig. "Men jag ska ju på semester!" utbrast hon som om jag var helt galen som trodde att hon skulle ha tillgång till telefon under sin ledighet på två månader. Oh, well. Tanten fick sex veckors lånetid.

Men allt är så klart inte elände på bibblan - långt ifrån - för naturligtvis finns det ljuspunkter i det sommarsvettiga mörkret. Till exempel en flicka på elva-tolv år som igår kom med en gammal bok från sin farmor och ville ha fortsättningen. Vilken boken var? Gårdarna runt sjön av Anna Sparre*. Är det inte helt underbart? Hon hade varit hos sin farmor vid havet och inventerat dennas bokhylla och fastnat i den här gamla bygderomanen och kunde nu inte få nog. Hon gick hem med ett lyckligt leende och famnen full av Sparre-romaner. Det finns hopp, också för den yngsta generationen.

Min egen sommarläsning går i ett behagligt långsamt tempo. Varje kväll öppnar jag boken men det är inte säkert att jag orkar läsa ett ord innan ögonen faller ihop. Minette Walters skriver ibland väldigt bra, och hittills är Kameleontens skugga riktigt bra och välskriven. För övrigt njuter jag av sol, värme och lata dagar - de jag inte jobbar - på filt i gräset med bok över näsan.

*Birgit Sparre menar jag förstås.

3 kommentarer:

Anna sa...

Kommandes från Gårdarna runt sjön-bygden kan jag inte låta bli att vara en petit-maître och påpeka att det faktiskt var Birgit T.H. och inte Anna som skrev sviten. Eller gick Anna i Birgit T.H:s fotspår, skrev vidare på berättelsen (som bygdedotter borde jag ha blykoll, men ack nej)? Förlåt mig min tråkighet,det är verkligen förtröstansfullt att läsa historier som Din om den lilla läsflickan - det finns hopp för mänskligheten trots allt!

Inkling sa...

Himmel, klart det är BIRGIT och ingen annan. Det finns kanske någon romantisk hjältinna som heter Anna Sparre som spökade i min tomma hjärna när jag skrev. Tack för rättelsen!

Anna sa...

Men det FINNS en Anna Sparre-författarinna också, på det lilla landsortsbiblioteket där jag tillbringar mina arbetstimmar finns det hyllmetrar (hrm, nästan iallafall...) med böcker av denna dam!