Ända tills de sista sidorna var jag väldigt orolig för att det skulle bli patetiskt och lika förutsägbart som Morton retfullt förlett oss till att tro, men så var det inte. Tack och lov. Visserligen anade jag hur det egentligen låg till, men man kan ju aldrig vara säker.
Och det var så fint att pappan började läsa och förstå vikten av god litteratur. Jag älskar när Edies mamma säger att "han har nyss börjat på Bleak House". Och att mamman tar upp sitt livs passion - skrivande - igen. Åh, nu börjar jag gråta igen.
The Distant Hours är en lysande roman, det är allt jag har att säga. Bara det att Edie alltid har ett exemplar av Jane Eyre i handväskan, om hon nu skulle få tråkigt när hon väntar på tuben eller sitter på tåget. That's my girl!
Eftersom jag är en serial reader började jag på nästa bok en stund efteråt. Jag hörde av
Pomegranate i en kommentar att i det i Midvinter råder en skön jul-/vinterstämning, men jag var inte riktigt på humör för Pilchers pensionärsstilistik, utan lade undan den igen och plockade fram min favorit Ruth Rendells senaste alster. Det var mycket bättre.
4 kommentarer:
Men du, vad tyckte du om epilogen? Jag tyckte den var lite väl smörig faktiskt. Plus att det retade mig att Morton bytt perspektiv från första till tredje trots att Edie var närvarande. Har väldigt låg toleransnivå för vaselinsoftade "the camera fades out..."-slut och så kändes det faktiskt lite här.
Men utöver det: fantastisk roman! Jag ville inte att den skulle ta slut.
Och du har inte heller läst Tigerlily's Orchids än, vilken lättnad! Har haft lite dåligt samvete över att den blivit liggande, särskilt med tanke på hur sugen jag var på att läsa pre-släppdatum. Härligt att höra att den är bra!
Jo, jag måste väl medge att jag kände mig en aning kluven till fade-out-epilogen. Jag klarar inte riktigt av att få allting så tydligt berättat för mig. Eldsvådan var väl också en lite väl enkel lösning på det hela. Och lite väl dramatisk. Men ändå - jag valde att köpa vaselinet - det känns som en rest av den gamla Kate Morton från bok ett och i viss mån bok två. I den här klarar hon balansen mellan smörig övertydlighet och bra berättelse bättre. Nästa roman kommer att bli svinbra!
Och på något sätt tyckte jag om det där tredje-person- sagoberättarperspektivet i epilogen. Det knyter ihop det hela lite med Mud Man-sagan.
Jag är pinsamt sen med Rendell! Jag som brukar kasta mig över hennes böcker så fort de kommit ut. Men den som väntar på något gott...
"Pensionärsstilistik" - haha, vad bra. Jag stod och fingrade på Midvinter på Myrorna men kände mig inte så lockad. Vinterstämning eller ej, det blev ingen Pilcher för mig heller.
Jo, men den där stilen Mary Wesley och andra lite äldre författare har ibland, liksom "jodå man kan vara helt crazy och egensinnig när man är gammal också, så deeet så".
Jag har fortfarande Midvinter hemma, men den får jag ta när jag helt enkelt inte pallar anstränga hjärnan utan bara vill ha lite trevliga stämningsbilder...
Skicka en kommentar