Sansad anglofili - om sådan nu finns

Förra veckan fick jag i mina händer Kate Mortons nya roman The Distant Hours. Det är en tjock lunta på dryga 650 sidor och efter fyrtio av de sidorna är jag redo att avlägga en första rapport. I love it.

I Mortons debutroman The House at Riverton vräkte hon på med vad man kan föreställa sig var allt hon någonsin älskat i brittisk litteratur och film.

I efterordet nämnde hon flera tv-serier, bland annat Upstairs, downstairs om jag inte missminner mig, som inspiration. Och det märktes.

Det blev nästan lite för mycket av det goda, det vill säga sådant som alla anglofiler älskar. Miljöer, kläder, sätt att uttrycka sig, kläder, möbler, intriger...

I sin andra roman, The Forgotten Garden, var det en något mer sansad anglofili (om nu någon sådan finns) som fanns som ram och filter. Visst fanns där den typiskt engelska trädgården, anspelningar på The Secret Garden (och Frances Hodgson Burnett), små cottages, hemgjorda teblandningar, den lilla byn (som tagen ur Midsomer Murders - minus morden, då) et cetera, et cetera. Men som sagt - anglofilin var något mer sansad och intrigen fick ta mer plats och jag anade att Kate Mortons författarskap hade en enorm potential (trots att en pensionerad kollega kallade The Forgotten Garden för pigroman).

Med The Distant Hours känns det som att Morton verkligen har hittat rätt . Språket är (vad jag kan bedöma) utsökt utan att vara sökt och överarbetat, personerna är fint tecknade och miljöerna är mycket levande och verkliga. Den enda nackdelen som jag kan se det, är att själva boken är så tjock att den är besvärlig att hantera när man ska läsa i sängen. Men det kan jag leva med.

Edie jobbar på ett mycket litet förlag i Notting Hill och får i uppdrag att köra ut på landsbygden i Kent för att ordna ett kontrakt med en författare. På vägen hem kör hon vilse och ser en skylt där det står "Milderhurst Castle". Hon tvärbromsar, eftersom hon känner igen namnet från ett brev hennes mamma fått ett par månader tidigare. Ett brev som hade skickats 1941, men som legat bortglömt i en försvunnen postväska ända tills nu, när postverket äntligen delar ut det. Brevet hade fått Edies mamma att gråta och Edies mamma är inte den som visar känslor i första taget. Mamman berättar så pass mycket för Edie att hon under kriget evakuerades från London som barn och hamnade på Milderhurst Castle hos den egensinniga Juniper Blythe, då sjutton år, och hennes äldre tvillingsystrar och deras far, författaren. Han har bland annat skrivit Mud Man, en barnbok som Edie älskade så mycket som barn att hon stal den från biblioteket.

Och här står nu Edie, på ett B&B strax intill Milderhurst Castle, med löftet om att få en guidad tur inuti slottet dagen efter.

Jag ber om ursäkt för att jag inte skriver mer, men The Distant Hours pockar obönhörligen på min uppmärksamhet...