måndag 15 november 2010

No dawn, no dusk, november

Dagarna blir allt kortare och himlen hänger tungt över marken men det spelar ingen roll eftersom jag bara vill sitta inomhus i min vinröda sammetssoffa framför brasan och läsa. Vilket jag också gör, så mycket jag bara kan. Jag har fortfarande en bit kvar i The Distant Hours, jag älskar när en bok jag vill försvinna in i är lång och varar länge. För försvinna vill jag. Det är en fantastisk berättelse och huvudpersonen, berättaren Edie, är lika sympatisk, lågmäld och lätt att identifiera sig med som Clodagh i Barbara Vines Grasshopper. Det är inga stora gester, men det är starka känslor. Mycket engelsk, helt enkelt.

Ömsom får man följa hennes berättelse om hur hon försöker reda upp vad som hände i slottet Milderhurst (hur uttalas det? [mıld-] eller [maıld]?) 1941 när hennes mamma evakuerades från London till slottet och blev bästa vän med den udda Juniper, yngsta dotter (det finns ett äldre tvillingsysterpar också) i huset. Ömsom följer man också systrarnas - och Edies mammas - upplevelser 1939-41. Berättelsen bär på många överraskningar och hela tiden anar man att det finns mer bakom nästan allting som sägs, som syns. Den som hyser minsta förkärlek till Storbritannien måste bara älska den här romanen. Och jag kan inte låta bli att associera den till Sarah Waters The Little Stranger, trots att de är väldigt olika så har ramen för berättelsen många likheter. De bär på ett gotiskt arv, båda två.

*

På tal om mörker och november hittade jag en fin dikt på Therese Bohmans utmärkta blogg. Here it goes:

No sun – no moon! No morn – no noon - No dawn – no dusk – no proper time of day. No warmth, no cheerfulness, no healthful ease, No comfortable feel in any member - No shade, no shine, no butterflies, no bees, No fruits, no flowers, no leaves, no birds! - November!

Thomas Hood


Och så läste jag den här vinterdikten i Kerstin Thorvalls diktsamling Doften av Pion (finns också i Jag är en grön bänk i Paris):

Vinterdikt

Förut
tyckte jag det var så tragiskt
med de nakna träden.
Nu
ser jag hur starka de är.

Kanske är det så man ska se på de kala, svarta träden som piskar och böjer sig i stormbyarna? Att de är starka som överlever: att de klarar allt - till och med ännu en vinter?

Bilden är från yorkshirewalks.org

8 kommentarer:

Läst, sett & hört sa...

Va? Jag som trodde att bilden var utsikten från ditt köksfönster!
Den är jättefin!
Och för en gångs skull håller jag med Kerstin Thorvall.
Själv har jag gått in i Buddenbrooks värld. Den är ju fantastisk!
Och imorgon ska jag gå ut och äta frukost! Yippieee!

Inkling sa...

Ha ha, bilden hade nästan kunnat vara tagen hemma hos mig, men nix, den är från Yorkshire...
Thorvallskan är inte så dum, hon.
Ja! Frukost, eller rättare sagt, 2nd frukost...!!! Ska bli sååå nice.

Pomegranate sa...

Vilket fint inlägg! Minns förresten förra året (?) när du bjöd på Bach som "hösttröst". Jag har lyssnat på den i år också, den ingår numer i höstterapin.

Mrs C: Jag börjar misstänka att jag är den enda i hela världen som inte blev helsåld på Buddenbrooks. Vad är det för fel på mig? Tyckte den led av grav adjektivsjuka och att Mann hade ett så kyligt förhållningssätt till personerna i boken. Man kom dem liksom aldrig in på livet. Förlåt Inkling för att jag tar upp Buddenbrooks här, jag beger mig genast hem till Mrs C om du finner det bäst.

Inkling sa...

Tack! Och Bach är alltid trösterik - här ovan får du lite mer av den varan!
Och det är alltid kul när ens läsare kommunicerar med varandra. Själv har jag inte läst Buddenbrocks - ännu. Men jag blev hemskt nyfiken på den när den lästes i bokcirkeln på radio.

Cate sa...

Vid rätt väder är denna månad fantastiskt vacker! Då menar jag om det är lagom kallt, sisådär -5 grader, sol och blå himmel och frost på marken. Eller mycket snö, både på träden och på marken. Snöbeklädda björkar är något av det vackraste jag vet..

Inkling sa...

Huvva! Minus fem och snö? Det låter mer som januariväder, C! Jag har faktiskt inget emot det gråa november med sin kala träd, dimma och karga skönhet.
Snöiga björkar (underbart) sparar jag helst till efter jul, november är trots allt en höstmånad...

Helena sa...

Jag inbillar mig att det uttalas [mıld-]erhurst. Så har åtminstone jag uttalat det i huvudet. Tror att det finns någon regel också för uttal av korta resp långa vokaler vid olika ordsammansättningar, men nu är jag ute på minerad mark eftersom jag föredrog litteraturföreläsningarna framför de om grammatik och uttal när jag läste engelska på universitetet...

Inkling sa...

Jag tycker också att det hörs bäst. Det finns säkert något slags regel om uttalet, men det är alltid lite svårt med namn på engelska, tycker jag. De kan uttalas i princip hur som helst. Tänk på Ralph och St. John...