oh, Sherlock

Så har man skaffat sig en sprillans ny favorit. Eller. Ny och ny. Sherlock Holmes har jag ju alltid tyckt om. Men nu gör jag det ännu mer och kommer att bänka mig vid tv:n de två nästkommande söndagskvällarna och inte låta något eller någon störa mig.
Roligt, spännande, välgjort och med väldigt bra samspel mellan skådespelarna. Och ohyggligt roligt. Holmes repliker fick mig att skratta så jag snudd på gled ner ur soffan, flera gånger. Och det är en väldigt bra förflyttning av Holmes och Watson till nutidens London, faktiskt. Det fungerar över förväntan.
Det är smart, det är snyggt, det är briljant på alla sätt och vis. Och som sagt - fantastiskt roligt.
Missa inte Sherlock på ettan, söndagar kl 21.00.
Jag blev så betuttad att jag till och med drömde om Holmes inatt. Jag sa "you're going to break my heart", men han bara log och svarade "I would never do that".
Jag är kär.

pinsamt dålig skräck.

Jag läste om Amanda Hellbergs debut Styggelsen på flera bloggar när den kom ut för ett par år sedan och kände att jag verkligen ville läsa den. Den verkade ruggigt bra. Jag har till och med lånat hem den en gång från bibblan, men kom mig liksom inte för att sätta igång. I dagarna kom hennes andra skräckroman, Döden på en blek häst, ut och under två kvällar har jag plöjt igenom halva boken. Men nu tror jag inte att det går längre. Den är dålig. Skitdålig. Jag är ledsen, men något annat kan jag inte kalla den.

Den handlar om Maja Grå (samma Maja som är med i Styggelsen), en ung kvinna vars mamma försvann när Maja var tio år. Nu är hon tjugo och försöker lägga sitt gamla ensamma och olyckliga liv bakom sig genom att flytta till Oxford där hon kommit in på en konstutbildning; narrativ illustration. I samband med det hittas Majas mamma mördad på stranden i Brighton. Maja hör och ser spöken, bokstavligt, och känner till exempel hur hon är i sin mammas kropp när hon mördas. Hon hittar meddelanden från sin döda mamma och upplever underliga saker medan hon samtidigt försöker finna sig tillrätta på sin kurs. Hon har ett sjätte sinne.

So far so good. Men så är det språket. Jag tål det bara inte. Visst är de i England och visst talar de engelska med varandra - men varför peppra dialogen med engelska uttryck? Läsaren fattar ändå att de är i England, att de talar engelska. "Där borta har vi sittplatser - fort, hugg dem, Maja. My feet are killing me" säger exempelvis Majas rumskompis Nikita (bara namnet). Eller den här: "Hell, jag tycker inte att Leo, jag menar professorn, är sig riktigt lik från i somras. Det är liksom något ... jagat över honom, don't you think?"

Det vore en sak att skriva så ifall romanfigurerna var från England men befann sig i Sverige och försökte prata svenska men fick ur sig en och annan fras på engelska. Men som det är nu funkar det inte. Det blir bara dåligt. Dessutom finns det alldeles för många anglicismer i meningsbyggnad och idiom.

Och sedan är det Majas underliga reaktioner på spökerierna. Vid ett tillfälle biter hon sig i läppen och börjar blöda och Hellberg beskriver i ett halvt stycke hur blodet kontrasterar mot den vita, darrande handen som hon slagit för munnen. Det är tjatigt, hackigt och babbligt utan ett flöde. Romanidén är bra men jag tycker inte genomförandet fungerar.

Det märks inte minst i scenerna som ska återge lektionerna och samtalen med professorn. Jag har själv harvat mig igenom diverse konstskolor under många år och jag har då aldrig hört sådana taffliga resonemang och diskussioner som man får läsa i Döden på en blek häst. Konsten och det konstnärliga uttrycket diskuteras på en nivå som ligger långt under till och med den mest grundläggande och det blir helt enkelt inte trovärdigt.

Jag skippar Hellberg och återgår till Stephen Kings andra noveller (har bara hunnit läsa den första och längsta, vilken var oerhört välskriven om än lite överdriven och verklighetsfrämmande på visa punkter...) i Full Dark, No Stars. Han kan skräck, han.

the King

Har kommit en bit in i första novellen i Stephen Kings Full Dark, No Stars och den är verkligen ruggig. Och välskriven. Man ser allt framför sig och det är riktigt läskigt. Det är 1922 och bland de oändliga majsfälten planerar en man att ta livet av sin hustru - och med lock och pock och falska hot får han med sig deras son. Det är helt fruktansvärt. King kan verkligen det där. Att skrämmas så man får frossa in i skelettet.

Ikväll läser jag vidare. Strunt samma om jag får mardrömmar - jag måste läsa.

läsro.

Nu längtar jag tills det blir väder att ligga ute och läsa. I skogen till exempel.

Bild från Little Girl Lost.

Stephen Fry, womanizer

Som de flesta älskare av allt som har med Storbritannien att göra, är jag förstås kär i Stephen Fry. "Stephen Fry - actor, writer, raconteur and wit. Cerebral and sophisticated, a true Renaissance man. Or is he?" står det på baksidan av hans senaste alster. Ja, säger jag, he certainly is men han är också absolutely stark, raving mad. För denna bok avslöjar vidden av hans galenskap. Det är nämligen Mrs Frys dagbok som publiceras för första gången. Och hon avslöjar hans hemliga dubbelliv. "[...] the womanizing, the window-cleaning, the kebabs, the karaoke [...]"

Stephen Fry, förlåt, Mrs Fry har också en blogg förstås och twittrar, precis som Stephen. Och vilket äktenskapstycke de har! Inte sant?

Jag kan omöjligt motstå en bok som inleds med följande:

January 1 Saturday. Every January 1st is exactly the same - a cold grey afternoon, nothin on the telly and Stephen with his head down the toilet belching the theme to Dr Zjivago. [...] Apparently he spent the night unconscious in the S&M car park."

ur Mrs Fry's Diary.

Stephen har dock hård konkurrens av andra läsintressen på mitt nattduksbord. Här fick jag tips om Gillian Flynn och är djupt försjunken i Vass egg som är otroligt bra. Språk och stil påminner mig mycket om Raymond Chandlers hårdkokta hjälte, humor och stilistik. Jag gillar det stenhårt. Den är rolig, smart och otäckt spännande. Jag till och med drömde om rakblad inatt, fy katten, så engagerad är jag.

Vidare ligger Stephen Kings Full Dark, No Stars och väntar och under den en samling med Marilyn Monroes brev, dikter och anteckningar som Stanley Buchthal och Bernard Comment samlat ihop ur Lee Strasbergs kvarlämnade saker (han fick ärva Monroes prylar). Det var ingen dum brutta. Tvärtom. Hennes anteckningar och dikter tyder på en helt annan sak. Det är rörande att läsa hennes tankar och funderingar och beklämmande att en människa kan vara så missförstådd och olycklig, trots ett sådant massivt fokus.

Strålande sjaskigheter

Under ett par kvällar och dito eftermiddagspass läste jag ut den högt och av flera rekommenderade Richard Yates Easter Parade. Mycket trevlig, mycket bra. Trevlig som i berörande och obehagligt tankeväckande. Det som slår mig med romanen är sjaskigheten som inbegriper allt och alla. Mamman är helt utan stil och klass men längtar efter att vara det, med tiden får hon dåliga tänder och blir alkoholiserad - som de flesta faktiskt är i boken. Sablar vad det dricks - och röks. Döttrarna Emily och Sarah, födda på tjugotalet, växer upp med sin frånskilda mamma och träffar sin far sporadiskt. Han är en svag och sorglig figur som går igen i flera av männen som dyker upp senare i boken. Redan från början är systrarna mycket olika och deras liv tar verkligen olika vägar, men ändå finns det en mycket sorglig och sorgsen maktlöshet och tomhet som förenar dem.

Framför allt är det Emily som man får följa och veta mest om. Eller - får man egentligen veta så mycket? Vad känner hon? Hur tänker hon? Vad vill hon? Det är som att hon är bedövad, som att hon lever i en bubbla och kastas än hit än dit och liksom bara råkar träffa diverse karlar (jo, det är verkligen karlar) och få diverse jobb. Det enda hon verkligen tycks göra med målmedvetenhet är att plugga på universitetet. Sedan släpper hon fokus och låter saker hända.

Männen hon möter är underbart skildrade. De är självupptagna, hjärtlösa, tanklösa, svaga och osjälvständiga och precis så där som människor är i verkligheten. Det är inga drömprinsar och det känns härligt befriande. Yates idealiserar varken de män eller de kvinnor han skriver om och det skänker ett ethos.

Första meningen i romanen är talande och griper tag med en gång. "Ingen av systrarna Grimes skulle få ett lyckligt liv, och i efterhand föreföll det alltid som om problemen började med föräldrarnas skilsmässa." Men när jag lade ifrån mig boken kände jag mig långt ifrån säker på att Emilys liv var så olyckligt. Hon hade ju haft det bra i omgångar, och för den delen - vems liv är "lyckligt"? I en kontinuitet? Periodvis verkar Emily väldigt olycklig, men så himla illa är det ändå inte. Inte som när det gäller hennes syster Sarah som väljer fel från början och bara går ner sig djupare och djupare och slutar som en blandning av sin mor och sin svärmor.

Och dessutom är Emily under femtio när boken slutar och har halva (nåja) livet kvar. Kanske hon mår mycket bättre efter det som händer i slutet? Det är i alla fall min upplevelse. Att hon genomgår ett slags katharsis i miniformat som är väldigt viktigt för henne.

Hur som helst, nu har jag avslöjat för mycket, men strunt samma. Köp Easter Parade - den finns i pocket. Och den är som sagt - en pärla.

Äkta gotik

En ny stjärna har seglat upp på min himmel och den lyser starkt, starkare än de flesta faktiskt. Susan Hill heter min nyfunna kärlek och jag är i slutet av min andra av hennes spökhistorier; The Mist in the Mirror. Den handlar om en man, James Monmouth, någon gång runt förra sekelskiftet, som när han är fem år gammal överlämnas åt en förmyndare som uppfostrar honom, delvis i Afrika, delvis i Indien. Som ung man ägnar han all tid åt att göra resor till otillgängliga platser i en upptäcktsresandes, Conrad Vanes, spår. Monmouth är mer eller mindre besatt av denne Vane och när han i yngre medelåldern känner att han vill återvända till sitt ursprung, England, beslutar han sig för att där forska om och skriva en biografi över Vane. Men han stöter på patrull direkt. Alla varnar honom för att ha med Vane att göra, men ingen vill tala om varför.

Väl i England jagas Monmouth av spöklika syner, en pojke tycks förfölja honom och ser på honom med bedjande och desperat blick, han hör en pojke gråta på nätterna, han känner sig förföljd och iakttagen och grips ibland av en oförklarlig skräck. Samtidigt känner han sig lycklig och äntligen hemma på en plats och har ingen som helst lust kvar att flacka runt på resor. När han åker till skolan Vane gick på för att forska snubblar han i en artikel om Vane över sitt eget namn, Monmouth, och hans forskning tar en ny bana.

Vem är han? Var kommer han ifrån? Vad hände med hans familj? På vilket sätt är han sammankopplad med Vane? Vem är pojken som gråter?

Det är en, precis som The Small Hand, otrolig välskriven berättelse där spökinslagen känns oerhört trovärdiga och riktigt otäcka. Dessutom utspelar den sig i en härligt stämningsfull och mycket engelsk miljö med Themsen i centrum. Boken är mumma för en anglofil med förkärlek för det gotiska arvet. Här kan man läsa mer om både Susan Hill och The Mist in the Mirror.

Jag kommer att söka med ljus och lykta efter fler av Hills spökhistorier när jag slukat The Woman in Black som väntar på biblioteket. The Woman in Black är filmatiserad, finns delvis här.

Vinterpärlor

Och jag som trodde att berättelsen om Mrs Chippy hade ett lyckligt slut. Jag hade fått för mig att den där Ernest Shackleton och hans män var ena riktiga hedersknyfflar som tog hand om skeppskatten också efter det att Endurance krossats av isen i Antarktis och gått under, och att kissen i fråga kunde åka hem till England och äta sardiner och vandra i gröna skogar igen.

Men så var det förstås inte. Den arma Mrs Chippy (en hankatt trots att han kallades Mrs C - detta eftersom hans husse gick under namnet Chippy) fick sätta livet till när besättningen var tvungna att lämna sitt skepp och vandra iväg på isen i jakt på fastland. Shackleton (som tydligen var en bra expeditionsledare men riktigt vissen på att planera) beordrade sina mannar att göra sig av med all överflödig packning, inklusive sådan som skulle nagga på deras matranson. Chippy, Mrs Chippys husse, förlät aldrig Shackleton.

Männen - nu husdjurslösa - slog läger på fastlandet på Elephant Island i ungefär tio månader medan Shackleton själv och ett par till stack iväg för att skaffa hjälp. Männen överlevde under ett par uppochnervända båtar och lagade mat på en spis som eldades med späck. Röken från denna spis var kolsvart och gjorde så att männens kläder och ansikten täcktes av en - kan man förmoda - vedervärdig hinna av svart fett. De var ingen vacker syn när Shackleton väl kom till deras undsättning i augusti 1916. (Se nedan.)

Mrs Chippys sista expedition är en liten pärla, smårolig, klok och allmänbildande och för den som har haft närkontakt med katter finns det många igenkännande leenden att hämta. Katten tar sitt arbete på fullaste allvar, jagar möss och spanar efter säl i vattnet. Han ser sig som en av besättningsmännen. "Jag förmodar att jag är något kortare till växten än många av mina skeppskamrater, men jag kan inte säga att jag någonsin funderat närmare på det" skriver kissen i sin dagbok.

En annan absolut lysande roman är Susan Hills The Small Hand. En riktigt ruggig spökhistoria i stil med Sarah Waters The Little Stranger. Det är en sansad och förnuftig man, Adam, i femtioårsåldern (gissar jag) som handlar med ytterst värdefulla gamla böcker (exempelvis förstaupplagor av Shakespeare) som är huvudperson, och en kväll när han är på väg hem till en av sina klienter ute på landsbygden utanför London kör han vilse och hamnar i en mycket vildvuxen trädgård. När han står vid grinden och tittar in känner han hur en liten hand tar hans. Den där handen återkommer vid senare tillfällen och försöker bokstavligen driva honom i döden. Allting hänger ihop med händelser Adam var med om i just denna övervuxna - då berömd och frodig - trädgård när han var fem år, men som han inte minns ett dugg av i vuxen ålder.

Det är oerhört väl berättat och historien är perfekt uppbyggd för att man ska bli uppskrämd och vilja veta mer; läsa vidare. Språket är underbart och Adams beskrivning av kärleken till böcker som artefakt är underbar och slår an många strängar i en bibliofils lilla hjärta.

Gotik, angloporr och bibliofili i en och samma lilla bok - den har ett högst förtjusande omslag och format - det är inte illa det.