I Janet Frames makalösa tankevärld

Janet Frames tre självbiografiska romaner ligger som grund till Jane Campions utmärkta film An angel at my table. Frame diagnostiserades felaktigt som schizofren när hon var drygt tjugo år och tillbringade sedan flera år på psykiatriska kliniker. Lyckligtvis räddades hon undan en fatal lobotomi tack vare att hennes debutbok blev prisbelönt. Verkligheten överträffar verkligen dikten ibland.
Mot ännu en sommar skrevs redan 1963 men Frame ansåg att den var alldeles för privat och att hon inte ville ge ut den förrän efter sin bortgång. Inte så mycket, tror jag, för att den skildrar en helg hos ett par bekanta och möjligen utlämnar dem, utan snarare för att hon utlämnar sig själv och hur hon fungerar eller rättare sagt inte fungerar mentalt. I Frames alter egos huvud (Grace Cleaves) flödar tankarna smidigt och välformulerade men när hon ska försöka få ut dem ur munnen torkar dem ihop och blir små infertila russin. Grace Cleave är oförmögen att fungera socialt, hon vet helt enkelt inte hur hon ska bete sig. Eller; hon vet vad hon borde göra och säga men det går bara inte. Allting låser sig och blir fel.
I sina bekantas kalla hus i norra England längtar hon hem till sin skrivmaskin för att samtala med sina romanfigurer istället.
Personligen har jag alltid haft en aning svårt för obeslutsamhet, för folk som är så menlösa att de går med på allt trots att de skriker: nej! Nej! i sina huvuden. Grace vill egentligen inte hälsa på sina bekanta men eftersom de insisterar går hon med på det. Trots att hon vet att det kommer att bli ett helvete. Jag vill bara skaka om henne och säga "men skärp dig, gör det du vill istället! Visa lite kurage!"

Ja var Grace älsklingsord; det besparade en så många förklaringar, det var vanligare att folk ville ha förklaringar när man sa Nej, då väntade de på att man skulle säga något mer, och dividerade med en för att bevisa att ens Nej borde ha varit ett Ja. [s. 97]

Trots Grace jag-svaghet och mähä-mentalitet tycker jag om henne. Trots det vindlande och i spiraler invecklade språket - jag föredrar egentligen ett rakt berättande utan utsvävande kringelikrokar - älskar jag hennes sätt att skriva. För Janet Frame har en oemotståndlig humor och en enastående intelligens. Hon hittar på ord och metaforer som är helt underbara och flera gånger medan jag läste med ett enda trött öga öppet på kvällen vaknade jag till av mitt eget skratt.
På stationen har hon hittat en ledig plats bredvid en kvinna som sover.

Varje gång kvinnan rörde sig i sömnen var det som om rörelsen lockade en liten luftström att passera genom henne, och hennes lukt kom fläktande mot Grace, som från en vajande svettodling. [s. 35-36]

På ett annat ställe i boken ligger hon i sitt värdpars gästrum och huttrar.

Den väntande frosten trevade över fönsterrutan, sköt upp kattluckor av glas, smög sig in i rummet och sträckte sin bestående nattköld ut i alla fyra hörnen, strök över Grace huvudkudde som sedan förblev iskall hela natten. [s. 86]

Jag har all förståelse för Grace längtan tillbaka till sin egen lägenhet, till ensamheten och hennes egna tankar. Att befinna sig ostörd i hennes makalösa tankevärld måste ha varit något alldeles speciellt. Och det kan vi faktisk uppleva själva, allihop! Gå bara till närmaste bibliotek och låna en roman av den fantastiska Janet Frame.